Vän till barn med aspberger (?), råd?

Puff!

Förstår inte om det funkar hemma och i skolan är det väl inget problem? Eller varför kände du dig manad att maila skol sköterskan?

Varför är det viktigt för er att etikettera och diagnostisera?
Vad är syftet och målet med det?
Och vad i herrens namn tar ni er rätten att maila skolsköterska?

Om barnet far illa på något sätt ska ni kontakta so annars tycker jag att ni ska ta er en funderare om det öht är okej att vara annorlunda utan att ha diagnos.

Diagnoser i all ära men syftet är att hjälpa barnet, inte att vuxna ska kunna acceptera barnet för vad det är.

Håller helt med...

Om det hade varit mitt barn hade det varit helt OK att du tog upp dina misstankar med mig som förälder, men precis som de andra skriver så räcker det så, såvida pojken inte far illa .

Jag har barn med diagnos, jag hade avskytt om mina vänner spekulerat och mailat skolsköterskan bakom ryggen på mig. Min omgivning var jättefina och stöttade när jag valde att berätta om diagnosen själv. Både i bemötande mot sonen men även väldigt stöttande mot mig under tiden jag var som mest ledsen. Med en vän som du och dina kompisar hade jag valt att inte berätta något alls och undvikit att träffa er så mycket det bara gick med tanke på ert hobbydiagnosticerade av barnet och ringande till skolsköterskan osv.

Dessutom har du/ni ju inte en aning om vad mamman gör/inte gör för sitt barn mer än det hon väljer att berätta.

Förutom det så brukar skola/förskola ha bra koll på om ett barn aviker från det normala och pratar med föräldrarna, därmed inte sagt att föräldrarna har någon skyldighet att vetilera allt med sina spekulerande vänner.   

Tack för era svar! Mitt syfte var inte främst att etikettera och diagnosticera. Pojken behöver hjälp och det var mitt syfte med mitt inlägg. Han fungerra inte tillsammans med andra barn och barn runt omkring har börjat att uppmärksamma att han är annorlunda. Han blir ofta missförstådd och mitt syfte var att få reda på hur man bäst kan stötta honom till ett bra liv. Då hans mamma inte vill se så ville jag ha era synpunkter på hur ni skulle velat att era vänner framförde sina synpunkter och hur man skall stötta på bästa sätt.

Fast jag undrar fortfarande hur du kan veta att hans mamma inte ser/gör något och att skolan inte reagerat och pratat med henne? För en del är såna saker väldigt känsliga, speciellt i början innan diagnos eller insikten om att ens barn är annorlunda väldigt känsliga. Trycker ni "vänner" på osv brukar ofta resultatet bli det motsatta, dvs personen vill inte berätta något alls.

Är pojken dessutom så tydlig i sin problematik med samspelet kan jag garantera att skolan redan pratat med mamman om det.  

Så det du säger är att man alltså inte skall göra något alls? Om barnet uppenbarligen mår dåligt, ingen av föräldrarna vill/kan/orkar se att barnet är helt annorlunda än alla andra och helt enkelt inte gör något åt det alls?
Då skall man inte trycka på? Man skall låta barnet vara och inte få den hjälp barnet behöver?

Min bedömning och erfarenhet är att om föräldrarna inte klarar av att se hur det ligger till när de närmsta vännerna alla berättat att barnet behöver hjälp och föräldrarna inte lyssnat så kommer de knappast att lyssna på lärarna heller. Och skolan idag med dess begränsade resurser kastar knappast in extra resurser om inte föräldrarna ligger på eller det finns någon slags våldsinslag eller annat som stör omkringliggande barn.

Kom gärna tillbaka med exempel i din närhet där skolan satt in extra resurser där föräldrarna inte ser något behov.

Jag har 2 AS-ungdomar och har vandrat lång väg och inte alltid varit stolt över mina steg.....

Det finns så mycket skam, så många brustna förhoppningar, så många 'varför', så många om och men för en del föräldrar då det gäller barn som inte fungerar, som inte lever upp till vad man som föräldrar drömt om. En del föräldrar klarar att vara pragmatiska och ta tag i problemen, andra fixar det inte lika lätt. Jag skämdes. Jag sörjde. Jag duckade. Jag blev ledsen då mina barns svårigheter togs upp, jag grät och då backade människor. Jag tror att om man är mer pragmatisk i sitt förhållningssätt så är det till barnets fördel.

Om jag hade varit mamma till gossen skulle jag ha velat att en god vän pratat med mig och orkat finnas kvar då jag reagerat. Det skulle för mig varit riktig vänskap. Men det är jag.

Prata med mamman. Gör ett försök. Finns kvar om hon blir ledsen eller arg.

I Ts verkar ju barnet klara skolan alldeles utmärkt och verkar inte behöva hjälp där alls. jag har heller aldrig pratat om att sätta in resurs utan om att REAGERA, och det gör skola och förskola om ett barn aviker. Sedan tror jag inte ens skolan får sätta in extra resurser mot en förälders vilja. Skolan i sig står väldigt maktlösa även om barnet är utåtagerande och föräldrarna absolut inte vill göra något.

Som jag skriver brukar det snarare ge motsatt effekt om man trycker på när föräldern inte vill lyssna.

Fortfarande har varken TS eller vi i tråden en aning om vad TS kompis egentligen gör, om hon pratat med skolan eller faktiskt har en diagnos eller är under utredning eftersom man inte har någon skyldighet att berätta det för sin omgivning och många väljer att vänta och smälta det innan de berättar för omvärlden, om inte annat kan det också vara så att barnet inte accepterat sin diagnos själv ännu och man inte vill att det skall bli mer prat om det före barnet själv kommit till insikt.

Att man inte ringer skolsköterskan eller sitter och trycker på om diagnoser eller annat i det oändliga (säger inte att TS gjort det) är väl en självklarhet. Däremot kan man påtala vad som inte fungerat eller nyfiket fråga "hur brukar du göra när Pelle gör si eller så, han verkade inte förstå vad barnen pratade om förut" tex, dock är det ingen lätt avägning och diagnospratet överlag bör man skippa som utomstående om man själv inte har någon kunskap i det, det kan slå väldigt fel.

Nu stod det ju i trådstarten att mamman säger att det går hyfsat i skolan? Är inte det lite skillnad mot att han klarar skolan alldeles utmärkt?

Det finns två skillnader ju:
A. Mamman säger... Om hon nu inte klarar att se sanningen när hennes bästa vänner flera gånger försökt att prata med henne, vad får dig att tro att hon skulle vara helt transparant här?

B. Går hyfsat i skolan - klara skolan alldeles utmärkt... I min värld innebär hyfsat att det finns problem, men att de inte är större än att det varit hanterbart hittills.

Jag är för övrigt lite besviken på att du inte svarade på mina andra frågor. Jag kan ställa dem igen och numrera så att det blir lättare för dig. 

1. Om man en gång pratat med en förälder vars barn har stora problem och föräldern inte bekräftar att hen ser problemet, inte tar tag i det och bara låter tiden gå. Skall man då strunta i att barnet behöver hjälp?

2. Om alla i bekantskapskretsen är överens om att något är fel, alla har pratat med föräldrarna under närmare tio års tid i olika omgångar och ingenting ändå händer, skall man då strunta i att barnet behöver hjälp?

I min värld är du så osäker kring din egen roll som mamma till ett barn med diagnos så att du tycker att alla skall sköta sig själva och att det är din rätt som mamma att bedöma vad du skall göra och inte, ingen annan skall lägga sig i hur du hanterar ditt barn. I det här fallet är det klart att det är jobbigt för föräldrarna, men det är ju BARNET som behöver hjälp. Så:

3. Vem är viktigast: barnet som mår dåligt och inte förstår sin omgivning eller föräldern som inte vill se att ens barn mår illa?

Kan vi vara överens om att barnets väl är det som måste vara det viktiga?

Om ja kanske dina svar på frågorna i trådstarten - att det är föräldern som skall styra till hundra procent och att omgivningen inte skall lägga sig i, att det är skolans ansvar att ta upp det med föräldrarna kommer i en annan dager?

Sorry att jag i förra inlägget skrev att du inte svarat på detta. Det hade du ju, eller höll på med det...

Jag håller med om att det inte alltid är lyckat att hobbydiagnosticera ett barn. Men frågan kvarstår - om föräldrarna inte kan se problemen, vad gör man då? 

Aj då, skall försöka svara nu då.

1) Det är svårt, far barnet illa är det via soc man kan gå, med att fara illa räknar jag även att barnet mår dåligt exempelvis pga han blir retad för sin brist på samspel, om man är osäker kan man iaf ringa och rådfråga.  

2) Inte strunta i det men heller inte gå bakom ryggen på föräldrarna. Istället kanske man får ändra attityd och förhållningsätt gentemot dem.

3) Självklart skall barnet inte fara illa, däremot blir det ofta resultatet när anhöriga ger sig på problemet på fel sätt.

"I min värld är du så osäker kring din egen roll som mamma till ett barn med diagnos så att du tycker att alla skall sköta sig själva och att det är din rätt som mamma att bedöma vad du skall göra och inte, ingen annan skall lägga sig i hur du hanterar ditt barn. I det här fallet är det klart att det är jobbigt för föräldrarna, men det är ju BARNET som behöver hjälp. "

Du vet inte mycket du, dels jobbar jag proffesionellt bla med att bemöta just anhöriga eftersom de är en del i det jag jobbar med så jag vet mycket väl hur de kan vara, dessutom vet alla att mitt barn har diagnos däremot har jag erfarenhet av att sitta helt förkrossad den dagen diagnosen fastställdes då jag verkligen behövde smäta informationen och planera framåt då allt verkligen vändes ut och in, detta var dock 3 år sedan. Lite patetiskt att du tror dig veta något om min föräldra roll/säkerhet i den. Mitt barn har alltid fått det stöd han behöver. jag umgås, träffar och diskuterar också ofta med föräldrar vars barn har diagnos och alla är olika men för väldigt många är det känsligt, speciellt i början av beskedet eller under utredningen för att inte tala om strax innan utredning då de märker att barnet inte är som alla andra.   
Att påtala problemet som utomstående KAN man göra däremot bör det göras försiktigt och man bör ha förälderns förtroende. Återigen i detta fallet vet varken vi eller TS vad som gjorts och vad skolan pratat med TS vän om eftersom föräldrarna i många fall inte pratar om det till en början. Så där vet man ju inget som utomstående både på gott och på ont.

     

Det svarade jag på i första inlägget, är det så att barnet far illa på riktigt och man vet att föräldrarna inte gör något och att skolan inte agerar så kan man prata med soc, om inte annat för att be om råd och se vad de har att erbjuda.

Som sagt jag både pratar mycket med föräldrar i samma situation, har varit igenom sorgeprocessen själv där det tog ett tag innan vi valde att berätta för omgivningen, däremot var det ingen som reagerade nämnvärt på sonen heller, däremot är jag inte säker själv på att jag öppet skulle berätta vad vi gjort, vilka vi pratat med och vad vi trodde i det läget, nu däremot är det helt okej. Dessutom jobbar jag med det och fått både utbildning och handledning i bemötande av anhöriga och även i praktiken är det svårt, ibland ser man så mycket som utomstående men anhöriga vill inte lyssna/ta till sig.