Hur träffade ni er kärlek?
Underbart att läsa även för den som träffat den rätte, bra initiativ TS!
Jag har haft en del killar men anser mig ändå ha haft otur i kärlek. Oftast har de jag varit intresserade av inte varit det av mig (och jag varit för på kanske) och de som varit intresserade av mig har inte jag fastnat för.
När jag träffade mannen som är pappa till mitt barn trodde jag och hoppades på att han va rätt efter alla nitar så bytte jag taktik och träffade en som va lite mer pojkig och "snäll" istället för de manliga framgångsrika karriärsnissarna jag vanligtvis föll för... det visade sig vara den största niten av dem alla då han hade en rad psykopatiska sidor... upptäcktes tyvärr efter att jag blivit gravid med honom eller kanske snarare då jag vaknade upp och såg det...
Efter det så har jag velat och hoppats på att jag skulle träffa den rätte och har nog varit kär i kärleken många gångar, lagt ribban för lågt än vad det är jag verkligen har velat ha eftersom jag trott att det varit omöjligt att få det jag verkligen drömt om hos en man och i ett förhållande.
Så i höstas efter en separation med det "sista" exet i raden så började jag testa nätdejting vilket resulterade i en kille som oxå verkade vara en bra kille men som efter tredje daten oxå hade problem... jag började tvivla rejält på mig själv och min personkännedom så när julfesten förra året kom (med jobbet) va jag så trött på killar att jag inte hade en tanke på att träffa någon där (då det va flera företag med på samma julfest)...
Min jobbarkompis hintade om en kille som hon visste va singel, snäll och såg bra ut... men jag tog ingen notis om det - jag va verkligen inte där för att ragga! Men så skulle jag beställa i baren lite senare på kvällen och han kommer fram till mig och börjar prata... jag slogs då av hur otroligt snygg han var men va ändå reserverad. Vi pratade om allt möjligt bland annat om våra respektive hus vi renoverade. Han frågade om jag ville följa med honom hem och kika sen och jag blev genast reserverad och sa prompt nej, jag följer verkligen inte med nån hem första kvällen. Han skämdes och sa att det va verkligen inte så han menade (vilket jag nu när jag känner honom inte tror heller...)
Han skrev ner sitt nummer på en lapp som han smög ner i min väska som låg på bardisken (hittade den inte förrän dagen efter). Bjöd upp till sista dansen och pussade mig ömt på munnen. Det va så fint och mysigt men trodde inte det var mer än så.
Dagen efter kände jag mig dum att jag inte bett om hans nummer eller liknande men så gick jag igenom väskan och så hittade jag lappen.... jag skickade ett allmänt sms där jag skrev att det va kul att ses kvällen före och frågade om han haft roligt. Han svarade "ja, jag träffade ju dig...".
Som vanligt va jag när killen är lite på så blir jag lite mer avvaktande och jag kände mig fortfarande sviken efter "nätkillen" men vi hördes lite under veckan (jag insjuknade i lunginflammation) och när helgen där på kom frågade han om jag ville följa med och julhandla men jag orkade inte det efter att jag varit så dålig så jag sa istället att han kunde komma på en kaffe efter att han julhandlat. Jag va ganska så nervös eftersom jag knappt mindes hur han såg ut eller hur det skulle kännas att se honom igen... mina känslor va helt klart blandade...
När han ringde på dörren med en blombukett i hallen och vrålsnygg så tappade jag nästan andan. Hans varma kram och goda doft gjorde att jag föll pladask... efter den kvällen är det vi!
Två månader senare överraskade han med förlovning jag sov mer där än hemma och efter ett halvår från vi träffades hade jag sålt mitt hus och flyttat med min dotter till honom och det känns så där härligt självklart!
Jag har frågat andra om hur det ska kännas eller hur man vet att man träffat den rätte och jag har alltid fått svaret "Det vet man bara" och jag har blivit så frustrerad över det, för det kan man ju inte bara veta, eller? Men nu förstår jag äntligen va de menar... man vet när det är rätt. Det är som någon slags inre frid och lugn som infinner sig och man bara vet för allt känns så bra! ♥
Känns underbart att efter alla grodor äntligen fått träffa min drömprins och jag önskar dig TS och alla andra som inte upplevt det än att ni gör det samma för det är en obeskrivlig känsla och det händer när man minst anar det (frustrerande men sant) så leta inte... :)