Väldigt kort - någon med erfarenhet?

Undrar också om det är problem att hitta kläder. Finns det kläder i de vanliga kedjorna som passar? Jag vet ingenting, är själv 170 lång.

Min äldsta dotter är 144 cm, hon fick ingen pubertetstillväxtspurt, hon växte endast några få cm efter mensdebuten när hon var precis 12 år, mitt minsta barn har samma genetiska avvikelse och behandlas med tillväxthormoner nu + att man övervakar på barnendokrin så hon inte hamnar i tidig pubertet. Om så blir fallet kommer man sätta in hormoner som gör att puberteten förskjuts, det är sprutor som tas var 8.e vecka. Har man inte talat med er om den möjligheten?

Det är inte lätt att vara så kort som vuxen, tyvärr. Det är svårt med nå upp, att handla, att köra bil osv osv. Även om man som tjej går med höga klackar. Jag är ledsen över att min äldsta inte fick samma hjälp som min minsta nu får, men man förstod inte bättre på barnendokrin på den tiden..

Det är väldigt olika faktiskt hur jag upplever den. När jag går på stan tex så stirrar folk ibland och pekar. Men jag tycker personligen inte själv att det är jobbigt för mig utan tycker mest det är jobbigt för att vänner m.m. måste stå ut med att höra och lyssna på det. Vännerna säger dock att dem inte tänker på att jag är kort i vardagen, det är så naturligt för dem att se mig att dem inte reagerar på det. 
Min längd är inte jätte vanlig, men en och annan möter man. Jag måste dock erkänna att när jag väl själv möter någon så kan jag inte låta bli att titta lite extra... fult jag vet, men det är lika ovanligt för mig att se någon kort som det är för någon annan att se mig. 

Jag hade en svåra tonår... men inte pga längden till stor del.
Det var nog dock först i 12års åldern jag insåg att jag inte kommer bli mycket längre. Men det var inte ens så stor sak då jag inte direkt hade så långa vänner. Men jag tror som förälder det är viktigt att inte göra för stor sak av det. Dock inte ignorera det i heller. Min mamma har samma sjukdom som jag vilket gör att vi borde kunnat prata om det, men ingen av mina föräldrar har velat prata om det.

Det finns egentligen inga direkt problem om man inte vill se det som problem.
Vissa saker är svåra att nå då allt är byggt för långa. Kläder kan vara svårt att hitta, men går att sy om. Försök se möjligheterna istället för det negativa. Utan att löjliggöra det som min pappa alltid gjort, har inga exempel nu, ska se om jag kommer på.
Acceptera henne som hon är, fokusera på insidan. Jag hade själv önskat mina föräldrar uppmuntrat mig till mer. Men dem har alltid sett hinder i allt. Tex att utrustning inom sporter inte är anpassade efter min längd. Tids nog kom jag dock kontakt med människor runt mig som tror på mig och har gjort att jag kommit väldigt långt inom det jag utövar, för inget är omöjligt.

Kanske ska skriva att jag är 23. 

Några exempel på korta kändisar:
Shakira är 1,50 lång
Nicole Richy är 1,55,
Mary Kate Olsen 150 cm
Snooki 145 cm
Lady Gaga 155 cm
Courtney Kardashian (Kims syster) 152 cm

Jag va ungefär 10 när jag fick mens och då sa läkarna att jag skulle sluta växa (va ca 1.45) Det avtog kraftigt med växandet men hann bli 1.55 till högstadiet. Har sen dess lyckats växa till 1.57 :)

Jag är rätt säker på att jag var 150cm när jag började fyran, och fick mens på hösten i fyran så då var jag kanske tio år och tre månader. Har lyckats bli nästan 170cm i alla fall Brukade rita blyertsmärken på en garderob för skojs skull som fortfarande är kvar, och jag tycker nog att jag växte i ganska jämnt tempo fram till sista mätningen när jag var 14 som landade på 168 eller 168,5, minns inte säkert.

Efter det blev det väl bara någon centimeter till då, men det är ju ändå fullt tillräckligt.