Vi alla kommer att dö!

Håller med ts att detpratas alldeles för lite om döden på ett naturligt sätt. I vår familj där många jobbar eller jobbat inom sjukvården eller på annat sätt med människor har det alltid varit naturligt att prata om döden och att man aldrig lever för evigt och kanske inte ens till man blir vuxen.

Tycker det är viktigt att prata med sina nära o kära hur man vill ha det innan man är död vid tex svåra skador eller sjukdomar, hur man vill ha det när man är död - begravning, kremering, borglig eller kyrklig begravning, att ordna för de efterlevande så bra jag kan med testamente etc..., organdonation - för eller emot.

Många frågor som jag så länge jag lever är skyldig att bespara mina nära o kära , så de ska slippa försöka gissa sig till hur jag ville ha det i en redan svår stund för dem.

Jag har sedan jag var 16 år förstått att döden kan komma snabbt och sedan dess inte varit rädd för att dö MEN jag är rädd för att ligga skadad med smärtor eller att kanske dö ensam eller bland främlingar - det är min rädsla men inte för själva döden i sig.

Närmin pojk var 4 år sa han : om jag dör nu mamma vill jag att du lämnar mig till " omstopparen" så kan ni ha mig hemma här och titta på mig. " Omstopparen" var mannen som stoppade upp djur som min man lämnade djur till för uppstoppning. Inget jag blev så väldigt upprörd över - förklarade bara att så gör man inte med människor men ganska naturligt kanske att tänka så som barn. ( Nu tycker inte jag man stoppar upp djur heller)

Vi borde se mer naturligt på döden - alla vet att man dör - det enda vi genom hela livet vet säkert - men pratar minst om och ändå är det bland det svåraste som händer oss - att de som står oss nära försvinner.          

Då har nog din mamma också sett vad som kan hända när man inte planerat och talat om hur man vill ha det med sin död: anhöriga som blir ovänner över sin döda eller döende mor, börjar bråka om vem som står den döende/ döda närmast, syskon / särkullebarn som blir ovänner för resten av deras liv, ångest över att kanske inte " ha gjort rätt" vid tex begravning, donation för att man inte pratat om det.

Tänk så skönt för anhöriga att kunna ta fram dokument tex vita arkivet och där exakt läsa hur den döde vill ha det och INTE hur jag som anhörig tycker det ska vara.

Pratar dels ur erfarenheter i mitt yrkesliv men även ur mitt privata liv - där mina halvsyskon - som haft lite kontakt med min far hade mycket synpunkter på hur saker och ting skulle vara efter hans död  - eftersom jag var den som ändå skulle stå ensam att ordna allt var det skönt att visa hans egna dokument över hur han ville ha det var nerpräntat t.om vilken dag dödsannonsen skulle stå i tidningen till vad som skulle bjudas på efter. 

Sen kan man även prata med sina barn ganska tidigt om döden och jag tror att om man pratar om det på ett naturligt , lugnt sätt utifrån barnens frågor och svara så ärligt man kan, tror jag man kan förhindra en viss ångest över att tänka på döden.

Barn tänker mycket på döden oavsett och om jag  bemöter deras frågor utan att visa ångest över själva frågan ger jag mycket till barnen.

Jag har hört föräldrar till ganska stora barn svara : sånt pratar vi inte om , klart att du inte ska dö, mamma och pappa ska aldrig dö etc...

Alla dessa föräldrar blir ju " avslöjade" som lögnare ganska snart - iallafall om man har gamla släktingar eller inte lever helt isolerade från omvärlden. Död ser ju det minsta barn ganska tidigt genom tv.

Hur ska vi då förklara? All död drabbar bara andra? Eller hur tänker man?

Håller med om att det är otroligt svårt att prata om men håller fast vid att det är min skyldighet som levande att prata och planera om min död innan det är försent - imorgon kan vara för sent.