Hej!
Med risk för att bli avstängd så tänkte jag ta upp ett ämne som egentligen är väldigt naturligt och som det pratas om för lite........ Lidande, sjukdom och död! Detta är något som förr eller senare drabbar alla, åtminstone lidande och död.
Hur tänker ni kring detta?
Jag är helt ok med att jag kommer dö. Är döden slutet så märker jag ju inte av det och skulle det finnas något efter döden blir ju det jävligt spännande.
Som nybliven mamma hoppas jag dock det dröjer länge innan det är min tur, vill gärna se henne växa upp och känna henne som vuxen.
Lidande är jag inte pigg på alls (duh!), om/när krämpor och sjukdomar tar över så att livskvalitet är borta tackar jag gärna för mig. Döden skrämmer mig inte men tiden alldeles innan funderar jag ibland på.
Jag tänker som så att eftersom alla redan har varit döda så är det väl ingenting att oroa sig för. Man har väl vart med förr så att säga 
I flera hundratusen år har jag varit död och inte levat på denna jord så det borde jag väl klara en gång till tänker jag. Jag minns inget från den tiden före jag föddes så det var nog inte så farligt.
Det jag är mer rädd för i så fall är om någon nära anhörig skulle dö. Sorg är betydligt värre än ens egen död tycker jag.
Jag tror att man kan minska sin dödsångest genom att leva livet. Är man missnöjd med livet så verkar döden värre för att man inte hunnit leva.
Jag stävar inte efter att dö men om det skulle hända så är det ok med mig.
Jag har en sjukdom som inte är livshotande utbredd just nu men som flåsar mig i nacken. Jag ok med att jag kommer att dö men inte medan mina barn är så små och inte av den där jävla sjukdomen.
Jag är sjukt rädd för döden, så rädd att det inte ens går att beskriva. Mest rädd för att mina anhöriga ska dö, men också för att jag själv ska dö. Är rädd för tanken att mina föräldrar troligtsvis kommer att dö före mig, jag vill inte det, tanken på att de en dag inte finns mer ger mig sån ångest att det inte är klokt. Även rädd att mitt barn ska dö, står inte ut med tanken men ändå tänker jag på det ofta. Jag tycker att döden är väldigt obehagligt att tänka på, men ändå oundvikligt att tänka på. Önskar att jag kunde lägga de tankarna åt sidan och leva i nuet istället, men tyvärr går det inte.
När jag mår bra är jag inte rädd för döden.
När jag mår dåligt är jag rädd för döden.
Allt har med sinnesstämning att göra.