Hej!
Med risk för att bli avstängd så tänkte jag ta upp ett ämne som egentligen är väldigt naturligt och som det pratas om för lite........ Lidande, sjukdom och död! Detta är något som förr eller senare drabbar alla, åtminstone lidande och död.
Hur tänker ni kring detta?
Jag är inte rädd för själva döden, men tanken att när jag död är min tid slut, över, då finns jag inte mer, aldrig mer... DET kan ge mig grym ångest, sådär så jag mår illa och villintevillintevillinte!!!
Jag rekommenderar att ni tittar på denna, I synnerhet historia 3 som börjar 8:50 in i klippet, Det är tänkvärt och förmodligen väldigt sant.
">
Vill bara berätta en fin historia om döden. Min mormor dog på juldagen, jag var liten, snart sju. Vi var alla hos henne för att äta lutfisk och juldagsmysa, mina mostrar och kusiner också. Hon låg i sin säng med alla sina barn och barnbarn runt sig. Vi visste inte då att hon höll på att dö, men hon hade ont i bröstet och ambulansen var på väg. Helt plötsligt riste hon till, och sen var hon bara död. Hemskt för oss, javisst, men för mig känns det som ett så himla fint sätt att avlida på, med alla älskade barn och barnbarn brevid, hemma i sin egen säng.
Jag är livrädd för döden. Vill inte dö och vill inte att någon jag känner ska dö heller. Jag är rädd för på vilket sätt man ska dö. Jag är rädd för smärtan när någon annan dör. Kanske ändras det när man blir gammal, även om rädslan blivit större med åren (speciellt sen jag fick barn). Tänker på döden varje dag.
Det är inget jag går omkring och tänker på, i alla fall.
Jag tänker så här, att får man vara frisk och så småningom gå igenom ett naturligt åldrande och dö av naturliga orsaker vid 80-90, så kommer det att falla sig naturligt. För att man har blivit så svag och har så mycket krämpor, att man inte har så mycket att leva för längre. Och för att man känner att man har levt färdigt. Att man inte lämnar något ofullbordat kvar - till och med barnbarnen lär ju vara vuxna och självständiga vid det laget.
Skulle man däremot drabbas av någon dödlig sjukdom nu, när barnen fortfarande är barn och beroende av en, så skulle det kännas mycket hårdare...
Och för dom som tycker det är jobbigt med engelskan så är en snabb (icke professionell översättning som följer)
"Min tredje historia handlar om döden.
När jag var 17 läste jag ett citat som lät ungefär "Om du lever varje dag som om det vore din sista, kommer du någon dag ha rätt".
Det gjorde ett stort intryck på mig och sedan dess, dom senaste 33 åren har jag alltid tittat i spegeln varje morgon och frågat mig: "Om detta är min sista dag i livet, vill jag hålla på med vad jag tänkt göra idag?"
Och om svaret blivit "Nej" för många dagar i rad, så vet jag att jag måste förändra något.
Att ha vetskapen om att jag kommer dö snart är det viktigaste verktyg jag stött på för att hjälpa mig göra svåra val i livet. För nästan allt, alla utomstående förväntningar, all stolthet, all rädsla att göra sig till åtlöje eller att misslyckas - alla dessa saker bara bleknar i jämförelse med döden och kvar blir bara vad som verkligen är viktigt.
Att komma ihåg att du ska dö är det bästa sättet jag känner till för att undvika tankefällan att man har något att förlora. Du är redan naken, det finns ingen anledning att inte följa ditt hjärta.
För ett år sedan blev jag diagnoserad med cancer, Jag hade en undersökning klocka halv 8 på morgonen, och den påvisade tydligt en tumör i bukspottkörteln, Jag visste inte ens vad bukspottkörteln var.
Läkarna sa att denna cancer är nästan alltid obotlig och att jag skulle städa upp i min tillvaro, vilket är läkarjargong för- förbered dig på att dö.
Det betyder att du ska försöka berätta allt i några få ord till dina barn, som du trodde du hade 10 år till att berätta för dom.
Det betyder att man ska försöka reda upp allt som går, för att göra det så enkelt som möjligt för resterande av familjen.
Det betyder att du ska ta farväl.
Jag levde med den diagnosen hela dagen, senare på kvällen genom gick jag en cellprovstagning.
Dom stoppade ner ett endoskop i min hals, genom min mage och in i mina tarmar och med en nål tog dom några celler från min bukspottkörtel.
Jag var sövd, men min fru som var där också berättade att när dom tittade på cellerna i mikroskop så började läkaren gråta, det visade sig vara en mycket ovanlig form av bukspottkörtel-cancer, en sort som var gick att bota genom operation. Jag genom gick operationen och är frisk nu.
Detta var det närmsta jag kommit döden och jag hoppas det är det närmsta jag kommer den för yttligare några årtionden. Men i egenskap av att genomlevt det kan jag berätta följande med betydligt högre säkerhet än när döden för mig bara var en användbar tankeföreställelse.
Ingen vill dö. Inte ens personer som vill till himmelen vill dö för att komma dit. Och ändå är döden det slutmål vi alla delar. Ingen har undvikit den. Och det är så det ska vara, för döden är troligen den bästa uppfinningen i livet. Det är livets förändringsrektor. Det rensar bort det gamla och gör rum för det nya.
Just nu är det ni som är det nya, men någon dag inte allt förlångt från nu kommer ni gradvis bli gamla och bli bort rensade. Jag är ledsen att det låter dramatiskt, men det är sant.
Din tid är begränsad, så slösa inte bort den genom att leva någon annans liv. Fastna inte i dogma -- vilket innebär att man lever efter andras åsikter. Låt inte oljudet från andras åsikter kväva din vilja. Och viktigast av allt- ha modet att följa ditt hjärta och din intuition för hjärtat och intuitionen vet redan på något sätt vad du verkligen vill bli. Allt annat är ovidkommande.
---
Detta är som sagt från 2005, Steve Jobs dog ju den 6 november förra hösten (om jag inte minns fel, jag orkar inte kolla upp det) så det blev inte några decennium till för honom.
Ivilketfall tycker jag det är ett väldigt tänkvärt tal även om det riktades till studenter vid stanford egentligen.
Många verkar ändå leva i någon slags förnekelse. Man skriver OM någon anhörig, familj, vän dör... Det ska vara NÄR. Alla dör. Har på några år förlorat mamma, pappa, mormor och två nära vänner. Då började jag fatta att alla ska dö. På riktigt. Men jag är inte rädd. Jag tar vara på tiden och på människor jag bryr mig om. Det handlar inte bara om mig och mitt liv.
Jag är rädd för att lämna mina barn och för att de ska lämna mig innan jag dör, men jag är inte rädd för döden i sig självt.
Ganska nyligen skrev jag i mitt "Vita Arkiv" och när jag berättade detta för anhöriga så fick jag höra att det inte var något de ville prata om. Jag har viss förståelse men jag tycker ändå att det är en ganska viktig sak. För det är som många andra skriver, det handlar inte om om vi ska dö utan om när.
Samma människor reagerade dock helt annorlunda när jag berättade att jag registrerat mig på donationsregistret. Då var det tummen upp. På vilket sätt är det annorlunda?