Kopierar in förlossningsberättelsen här istället eftersom det blev lite konstigt...
När Ludvig kom till världen...
Jag hade haft en hel del sammandragningar och onda förvärkar i ett par veckor innan det beräknade datumet 120710 närmade sig. Ungefär en två till en vecka innan började jag få kraftig mensvärk och slemproppen började lossna i omgångar men...
... Allt började tisdagen 3 juli. Datumet som jag hela graviditeten hade gissat på att förlossningen skulle börja på. Jag vaknade vid kl 02:30 och behövde kissa som vanligt. När jag torkade mig såg jag att det var blod på pappret.Teckningsblödning? Hjälp, nu händer det, var min reaktion. Strax efteråt sätter en stark mensvärk och korta värkar in och jag tror minsann att det har börjat. Klockan 07 vaknade jag igen av att allt var borta. Kände lite besvikelse. Skulle det inte bli någon bebis idag??
Morgonen onsdag 4 juli. Jag vaknade vid kl 05 tiden och gick och kissade. När jag torkade mig var där mycket blodigt slem på pappret. NU, tänkte jag! För precis så här var det ju sist.. Jag la mig i sängen en stund till och värkarna kom och gick.. Efter ett tag började jag klocka dom och dom kom återkommande med 3-10min mellanrum. Jag gick upp och åt en tidig frukost och började fokusera på annat. Efter en stund la jag mig och vilade och vaknade klockan 09 av att allt var borta. Stor besvikelse. Under dagen hade jag timslånga episoder av återkommande värkar på liknande vis som under natten och morgonen. Likaså under kvällen. Värkarna gjorde ont men var klart hanterbara. Vissa var jag ganska oberörd av medan andra fick jag stanna upp och andas mig igenom. Jag kände på mig att snart så, så barnen fick åka hem till farmor och farfar. Men hela dagen och kvällen passerade utan större förändring..
Natten mot torsdag 5 juli hade jag värkar i stort sett mellan kl 21-09 på morgonen. Många av dem gjorde riktigt ont medan andra var mildare. Jag ringde förlossningen kl 07 för att rådfråga. Jag ville nog mest bara höra att det var på gång och att vi var välkomna in. Barnmorskan tyckte istället att vi skulle avvakta mer täta, onda och längre värkar, sen var vi välkomna in. Hon föreslog att jag skulle gå och lägga mig och vila en stund. Allt dog igen. Jag kände mig än mer besviken och bitter. Vad fan var det frågan om?
Hela dagen gick och jag hade regelbundna värkar ena timmen och nästa var det borta. Vi köpte massor av godis och hyrde film och jag tyckte mycket synd om mig själv ;) Natten var likadan och när kl var 07 ringde jag återigen in till förlossningen och berättade att nu tänker jag komma in på en koll med risk för att bli hemskickad. Jag hade tröttnat! Jag väckte sambon som låg och sov och sa att "nu tänker jag åka in!"
Vi fixade till oss och packade ihop våra saker. Värkarna hade stannat av vid det laget att vi satte oss i bilen kl 09 men direkt satte dom fart igen då jag satte mig ner. Det var som om jag inte fick vila eller sova för då drog det igång igen. Ställde jag mig upp avtog det. Mycket irriterande! Bilresan in tog en dryg timme och jag hade värkar med minst 10min mellanrum hela resan in. Många av dem riktigt onda.
Kl 10 blev vi emottagna av en snäll undersköterska på förlossningen på Akademiska sjukhuset. Vi blev invisade på ett undersökningsrum och i väntan på barnmorskan togs blodtryck och CTG. Allt var bra men CTG:n visade på snåla värkar. Inte förvånande på något sätt... Barnmorskan undersökte mig och det visade sig att jag var öppen 3cm och hade 1 cm kvar av livmodertappen. Hon passade även på att dra i hinnorna för att reta igång värkarna igen. Jag kände mig lite besviken, tyckte det kunde varit liiite mer öppet. Vid förra förlossningen var det åtminstånde 5 cm vid samma undersökning/skeede. Men barnmorskan tyckte att eftersom vi har så lång resväg hem och det är tredje barnet så föreslog hon att vi skulle ge oss iväg på stan ett par timmar och återkomma efter kl 13 på ny undersökning som fick avgöra hur vi skulle fortsätta. Det lät bra tyckte vi.
Vi åkte till Max och åt lunch i bilen (jag kände mig skygg och ville inte vara bland folk) och sambon sprang massa ärenden. Värkarna tog fart genast och satt i under dessa timmar med 3,5 eller 8minuters mellanrum och hör och häpna UTAN uppehåll. Det bådade gott kände jag. Jag var klart mycket angelägen om om goda resultat på återbesöket så jag inbillade mig att om jag var extra avslappnad och liksom "tog emot" värkarna och bara flöt med dem och lät dom liksom verka fritt utan att jag spände emot.. utan bara välkomnade dom. Låter jätteflummigt jag vet ;) Men det kändes så rätt just då. Några värkar var extra onda och liksom stretade riktigt ont och jag kände att dessa nog gjorde susen. Jag kände på mig att det hänt en hel del under vår "permisson".
Tillbaka på sjukhuset kl 14 gjordes en ny CTG och ny undersökning. CTG:n visade skrala värkar (dom avtog direkt inne på sjukhuset igen). Men undersökningen förvånade barnmorskan som glatt konstaterade att det hänt en hel del sedan kl 11. Nu var jag öppen 5 cm och livmodertappen var helt utplånad. "Nu får ni givetvis stanna och få ett rum, sa barnmorskan" JA - ÄNTLIGEN!!! Samtidigt som det kändes helt overkligt. Ska vi verkligen få barn här och nu?! Hjälp. Ingen återvändo.
Vi fick komma in på "vår" förlossningssal som hade nummer 8. Ett stort och fint rum som kändes bra. En mycket trevlig barnmorska och undersköterska kom och presenterade sig. Dom skulle ha hand om oss till kl 22. Vi småpratade om allt och inget, förlossningen, hur jag ville ha det och kom överens om att vi skulle låta två timmar gå innan nästa undersökning. Timmarna gick snabbt och jag försökte locka tillbaka värkarna på samma sätt som tidigare eftersom dom nu var helt bortblåsta. Nu med mindre framgång. Jag kände att det inte hade hänt så mycket sedan sist och undersökningen visade precis det samma. Fortfarande öppen 5cm, kanske liiiite mer. Barnmorskan ryckte i hinnorna och vi skulle ge det 1 tim till och hon skulle diskutera med läkaren om att ta hål på hinnorna och låta vattnet gå kl 18 annars. Vi gick runt i korridoren och jag fick en del onda värkar och de 60 minutrarna gick..
Nästa undersökning visade att det hänt liiite mer, kanske 6cm öppen. Vi skojade lite om att jag ändå var så oberörd och hade förhållandevis mild smärta, så pass långt in i förloppet. Undersköterskan skrattade och sa att "ja, här inne har vi det lätt..." Jag var precis som vanligt, fick en ond kort värk då och då som jag fick andas mig igenom. Jag hade med mig en kudde hemifrån som jag stack nosen i vid varje värk och gömde mig. Men jag kunde prata hela tiden och skoja. Men jag hade hela tiden i bakhuvudet som färskt minne från Vilmers förlossning att det var efter att vattnet togs som det blev blodigt allvar. Det var som en tvärvändning. Jag skulle inte låta mig luras av det lugna som var nu den här gången.
Kl 18:30 tog barnmorskan tog hål på fosterhinnorna och bara lite klarfärgat fostervatten gick. Jag låg på sängen och visste att NU skulle det börja göra ont på allvar! En värk kom och var mycket riktigt starkare i intensitet. Jag kände direkt att snart kommer jag behöva börja andas lustgas. Jag bad barnmorskan att starta upp den. En värk kom igen och den var mycket riktigt paralyserande ond - AJ!
Nu tilltog smärtan snabbt och värkarnas intensitet. Från att ha haft värkar med ca 10min mellanrum som varat i 45 sek och varit helt hanterbara stormade nu riktigt starka värkar var tredje minut och höll säkert i 1,5 minut. Jag fick genast andas mig djupt djupt in i lustgasdimman ;) Jag låg på sidan av sängen och kunde inte ens förmå mig att förflytta mig själv åt något håll. Jag var som låst av smärta och den enda jag hade att ta till var gasmasken och sambons fingrar som jag klämde på för allt vad jag var värd.
En timme gick och jag kom in i en bra rytm med lustgasen. Jag hade lovat mig själv att inte stirra mig blind på apparaten som visar värkarna då jag upplevde att den var ganska opålitlig sist. Jag lät mig luras sist och kom i otakt med lustgasen. Nu skulle jag likt den första förlossningen att gå på känslan i kroppen om då värkarna kom, varade och dalade. Hellre ta för mycket lustgas än för lite!!! Barnmorskan, undersköterskan och sambon hjälpte mig på alla sätt då jag behövde förflytta mig, undersökas, fästa skalpelektroder, byta läge, dricka och kalla handdukar på pannan. Jag minns hur varmt jag upplevde att det var i rummet. Kalla handdukar över pannan och varma handdukar i svanken var underbart. Vid det här laget var jag öppen 8 cm. Jag hade hela tiden koll på klockan genom dimman. Jag hade fått för mig att bebisen skulle födas innan kl 21 (jämförde med förlossningen innan). Så att det var som om jag "stämde av" tiden och räknade ner genom att titta på klockan och hålla koll på tiden då och då. Det kändes stöttande eftersom att klockan gick snabbt. Bebisen mådde hela tiden bra inne i magen.
Plötsligt blev värkarna hysteriska! De kom hela tiden och var outhärdligt starka. Flera av värkarna gick in i varandra sk. kopplade värkar, men jag andades på och gjorde vad jag kunde. Det var riktigt riktigt intensivt och barnmorskan berättade i efterhand att jag hade 6 långa värkar på 10 minuter när det var som mest intensivt. Inte många sekunders vila mellan värkarna med andra ord. I bland han jag bara säga ett ord innan nästa värk kom igen. Någon gång då och då fick jag en 'vila' på kanske 30 sekunder och hann ändra läge, be om vatten eller svara kort på en fråga. Jag fick mot slutet riktigt riktigt ont i ryggen, höfterna och hela bäckenet och jag minns att jag ylade om att det kändes som om jag hade blivit skjuten i ryggen med ett pistolskott ;) Det riktigt skar och den underbara barnmorskan provade att trycka emot i ryggslutet och komma med olika tänkbara förslag för att lindra för mig. Barnmorskan frågade om jag ville ha sterila kvaddlar men jag visste ingenting i det ögonblicket. Skulle inte kunna avgöra eller ens svara. Det gäller bara att överleva värken här och nu. Både barnmorskan och undersköterskan var mycket duktiga på att peppa, påminna mig och berätta vad som hände hela tiden. Det blev lättare att stå ut med smärtan när jag fick höra att det var bebisens huvud som tryckte på olika delar i bäckenet.
Efter ett tag ville barnmorskan undersöka mig och jag tog mig tillbaka till sängen. Jag var nu öppen 10 cm men barnet behövde rotera klart och sjunka ner lite till. Barnmorskan frågade om jag kunde kissa men alla insåg nog att det inte fanns en chans att jag skulle kunna ta mig därifrån. Jag tappades på endast lite urin.
Plötsligt övergick en värk i något som jag kände igen - krystvärk! "Jaha, är det dags nu" konstaterade personalen. Barnmorskan ville bara känna efter att alla kanter på livmodern var borta och barnet slutroterat. Hon blev lite orolig att bebis inte riktigt låg i rätt läge. En annan barnmorska kom in och kände efter. Värkarna pressade något enormt nu. Nästan mer än vad jag mindes. Barnmorskorna berättade att nu är det fritt fram att trycka på. Några krystvärkar kom och gick.. Vilken kraft och vilken smärta - AJ!!! Det trycker, spänner, bränner, bänder ja allt på en gång och det känns verkligen som om man kommer att explodera i hundra delar - fullkomligt outhärdligt!!! Jag hörde någonstans långt borta hur personalen pratade med mig och försökte guida mig igenom förloppet, jag minns inte ens om jag kunde svara.. Barnmorskorna ber mig att trycka på och hålla emot för att det ska bli så skonsamt som möjligt. Plötsligt känner jag igen den allra sista känslan, när man känner att, nej nu går det verkligen inte mer. Minns till och med att jag sa det. Då svarade barnmorskan okej tryck på då precis allt vad du kan och det gjorde jag...
Fredag 6 juli 2012 klockan 20:41 kommer bebis ut i världen - FANTASTISKT vilken känsla!!! Jag hörde hur barnmorskan och sambon samtidigt sa att det var en liten pojke. Vår tredje son, helt underbar!!! 
4285g tung och 52cm lång.
Sambon klippte navelsträngen och 20 minuter senare kom moderkakan ut. Lillgossen hittade bröstet direkt och började suga. Jag kände hur det flödade mellan benen och var orolig att jag störtblödde men barnmorskan undersökte mig och det var bara fostervatten som rann ut ;) Jag hade en blödning på 300 ml (normalt) och inga bristningar. En liten reva, men som skulle läka av sig själv
Efteråt är man ju lite i ett chocktillstånd trots att man nu börjar bli rutinerad. Det tar några dagar att landa och tänka över det som hänt. Så här i efterhand är jag nöjd med förlossningen. Det var segt och tradigt i början, att det aldrig kom igång. Men med facit i hand är jag nöjd över att vara på plats på förlossningen när det väl drar igång och blir intensivt, för det hade jag aldrig klarat hemma eller i bilen! Jag tyckte jag hade bra kontroll genom nästan hela förloppet utom sista stunden. Men jämförelsevis så visste jag verkligen innan nu vad som ska komma och hur jag reagerar. Jag kände mig hela tiden trygg och i goda händer och sambon och förlossningspersonalen var helt underbara, hjälpsamma och peppande, precis på rätt sätt.
Det känns skönt att det är över samtidigt som det är med blandade känslor eftersom det antagligen är sista gången jag gick igenom detta. Med tre små perfekta guldklimpar är familjen komplett
Jag håller på att knåpa ihop en förlossningsberättelse just nu, ska dela med mig sen så får ni läsa 
Men just nu så leker barnen hos grannen och sambon är och handlar och liten somnade här intill.
Man blir ju helt kär. Antar att ni känner detsamma, det är så mysigt 
Känner ni detsamma?? Då höll jag ändå igång under graviditeten ganska bra, cyklade och gick till sista dagen.
Lät inget vidare.. Tur det finns medicin och hoppas det vänt nu!
