Vad säger era män om hela "baby-grejen"?
Det är nu 18 månader sedan jag och sambon tog beslutet om att försöka tillverka en liten avkomma och kan lugnt påstå att denna väntan och längtan gjort mig smått besatt av bebisar och allt som berör dessa små underverk.
Sambon å andra sidan är "inte lika entusiastisk på hela baby-grejen" som han uttrycker det och vill inte gärna diskutera ämnet alls, inte ens när jag är ledsen och frustrerad över att vi inte får det att funka! Förra gången mensen kom började jag stortjuta och hans reaktion till det var "hur kan man bli helt galen över att förlora något man aldrig haft? Det är som att gråta när man ser en snygg bil och säga: den kunde varit min!"
Visst förstår jag att det kan kännas lite tidigt att göra upp planer innan man ens är gravid men den här frustrationen och ledsamheten jag känner behöver jag dela med mig av till någon och helst vill jag ju dela det med min sambo!
Hur tar era män detta för er som ännu inte lyckats och fortfarande väntar?
Kan ni diskutera detta med dem eller stänger de också ner som min gör?
För er som haft såna reaktioner från era män: ändrades detta när barnet kom?
Funderar på att starta en privat blogg eller liknande där jag kan få ur min frustration utan att gå min man på nerverna :P
Min man är också superglad men bubblar inte ut om det hela tiden som jag gör men när han väl gör det så menar han verkligen det han säger, hur lycklig han är och allt han tänker på osv.