Bitter som få!

Usch, jag känner för dig. Du är bitter på mig, blivit gravid trots p-medel flera gånger. Men var arg och bitter på mig, det gör inget! Jag fattar och det tror jag de flesta gör. Jag kan inte ens föreställa mig hur frustrerande och ledsamt du har det. Spy galla hur mycket det vill om det behövs!

Dina känslor når verkligen ut genom din text. Tycker så sjukt synd om dig. Jag är en sån där "jävel" som blivit gravid på första försöket - två ggr dessutom. Men nu med 3an tog det nästan 2,5år. Helt oväntat och jag känner så igen mig i bitchslapen när mensen kommer - igen och igen. Minns så väl hur nervös jag var från mensen slutade, till BIM, för att sedan vara jättegravid i några dagar tills mensen kom. Jag kände t.o.m fostersparkar!   (skengravid).   

Vet ju inte hur länge ni har kämpat men hoppas det tar sig mycket snart!!!!   Vi drog oss för att ringa vårdcentralen och be om hjälp. Nästan så att vi gav upp tillslut, vi har ju faktiskt 2barn.

Jag gjorde ett sista försök, köpte munkpeppar, gav mer eller mindre upp, och DÅ, när jag inte ens hade koll på när mensen skulle komma (eller jo det hade jag ju, men räknade inte minuter) fick jag ett plus.

Många styrkekramar och ett stort HANG IN THERE!  

Jag har aldrig varit i din sits och jag kan inte heller riktigt sätta mig in i hur det är. Men jag hoppas att du blir gravid du med.

Hoppas det lättar för dig när du skrivit ner hur du känner. Lugn, snart är det din tur och då blir ju du alldeles otroligt fantastiskt glad???? Det blir man kanske om det lyckas första gången också men du blir ju ändå alldeles lite extra glad? 

Tack för era peppande ord!

Jag är typiskt en sån där som ska hålla inne med alla känslor och låtsas som att allt är prima när jag i hemlighet sitter och gråter på toaletten. Så att få det nerskrivet och dessutom respons på det lättar massor.

Tvivlar inte en sekund på att dem som lyckas på första försöket också blir överlyckliga. Men det bittra surkärringen i mig, som jag egentligen inte låter nån se, säger att dem omöjligt kan känna lika mycket glädje som nån som kämpat under lång tid.

Vi börjar närma oss året så tar det sig inte snart så får jag väl iaf se fram emot en utredning.

Som om jag skrivit det själv... Mån efter mån, som går till år efter år av försök, hopp, förtvivlan och till slut bitterhet. Vill bara säga att jag förstår hur du känner och vet hur det är. Tänker inte ens ge nåt pepp talk för det blir ibland mest fånigt. Säger därför bara att JA - det känns för jävla orättvist och bittert ibland!!

3 år!!! 3 åååååår har jag kämpat, hoppats och gråtit.
Jag fick nyligen ett plus och vågade knappt tro det. Var Så lycklig! Var på vårt första ultraljud jag och min man och fick beskedet att det inte fanns något liv där inne. Graviditeten hade avstannat!! Skulle vara i vecka 9. Gå hem och vänta på missfall!! Men herregud! Hur hanterar man det?? 3 år av fruktansvärt längtan, avundsjuka och tvivel på sin egen kropp. År av känslor som att känna sig värdelös och så FÖRLORAR jag barnet!!
Livet är så sjukt orättvist! Jag har oändligt mycket kärlek att ge till ett barn och ändå blir folk runt i kring mig gravida på löpande band och de vill inte ens alla gånger behålla barnet.
Varför???

TS det skulle kunna varit jag som skrev exakt dina inlägg. Jag vet exakt vad du menar och går igenom samma som du, jag håller också allt innom mig. Inte blir det bättre av att alla runt mig blir gravida och för några dar sen födde min bästa vän sitt första barn och jag är såklart glad men jag önska såååå jävla mycket att det var jag.

samma här inne på 5:de året!!!

Men kan säga att jag blir jävligt irriterad på de som du skriver med, men även om man "bara" försökt i nästan 1år.

När jag läste ditt inlägg var jag säker på du försökt i flera år, så ja nu blev jag sådan jävla bitter kärring igen och borde förmodligen INTE skicka detta men men..

Lycka till.