Hoppas det lättar för dig när du skrivit ner hur du känner. Lugn, snart är det din tur och då blir ju du alldeles otroligt fantastiskt glad???? Det blir man kanske om det lyckas första gången också men du blir ju ändå alldeles lite extra glad?
3 år!!! 3 åååååår har jag kämpat, hoppats och gråtit.
Jag fick nyligen ett plus och vågade knappt tro det. Var Så lycklig! Var på vårt första ultraljud jag och min man och fick beskedet att det inte fanns något liv där inne. Graviditeten hade avstannat!! Skulle vara i vecka 9. Gå hem och vänta på missfall!! Men herregud! Hur hanterar man det?? 3 år av fruktansvärt längtan, avundsjuka och tvivel på sin egen kropp. År av känslor som att känna sig värdelös och så FÖRLORAR jag barnet!!
Livet är så sjukt orättvist! Jag har oändligt mycket kärlek att ge till ett barn och ändå blir folk runt i kring mig gravida på löpande band och de vill inte ens alla gånger behålla barnet.
Varför??? 
TS det skulle kunna varit jag som skrev exakt dina inlägg. Jag vet exakt vad du menar och går igenom samma som du, jag håller också allt innom mig. Inte blir det bättre av att alla runt mig blir gravida och för några dar sen födde min bästa vän sitt första barn och jag är såklart glad men jag önska såååå jävla mycket att det var jag.
samma här inne på 5:de året!!!
Men kan säga att jag blir jävligt irriterad på de som du skriver med, men även om man "bara" försökt i nästan 1år.
När jag läste ditt inlägg var jag säker på du försökt i flera år, så ja nu blev jag sådan jävla bitter kärring igen och borde förmodligen INTE skicka detta men men..
Lycka till.
När jag "bara" försökt som ni mådde jag oxå skit och folk hoppa på mig för jag mådde dåligt över det, så visst vet jag hur du känner det.
Eftersom vi försökt så länge nu så blir man ännu mera bitter vissa dagar, idag känns de som vanligt. jag tänker inte må dåligt mer över detta.
Önskar er all lycka.
Jag tänker njuta av semestern och må gott med familjen,.
Bitter!
Jag förstår exakt vad du går igenom. Däremot har jag kommit lite längre i processen än vad du har. Jag har redan stått i kö till IVF i ett år, gjort en... sedan kom de på att jag inte är en "bra häst att satsa på". Så jag har hamnat i en ny kö på förhoppningsvis BARA 1-2 år.
Som läget är nu har vi kämpat på i 7 år.
Fast håll en tumme eller så för mig för på fredag ska jag ta lån och vi ska till Riga och köpa ägg.
Man kan vända och vrida på saken men det finns alltid något som får en att hoppas.
Håller en tummer för dig med.
Kram
Men allvarligt så tänker jag att en "huskur" som den du beskriver fungerar på det psykologiska planet mer än det biologiska för annars tänker jag att det borde ta längre tid än två månader för din kropp att ställa om sig till den nya kosten? Men vem vet? Ingen!!!! All knep är bra utom de dåliga.
Förstår precis hur du känner TS, har själv velat ha barn i närmare 11 år nu, men det har aldrig varit tillfälle att starta någon bebisverksamhet förrän för något år sen.. Jag och sambon försökte i ett halvår först tills mensen totalt bara dog ut, den vägrade komma tillbaka. Var till gyn som talade om för mig att jag inte skulle kunna få barn utan att få medicinsk hjälp och hormonbehandling men att jag var för ung för det enligt honom. Fick p-piller för att se om mensen skulle hoppa igång i vilket fall och jag själv gick in i väggen av beskedet. Allt i samma veva som folk runt omkring blev gravida utan att de ens ville ha barn eller efter ett fylleknull där de glömt bort att skydda sig. Mådde så dåligt, det var verkligen som ett knytnävsslag i magen.
2 månader senare fick jag ett chockartat besked om att jag befann mig i tredje månaden med vår lilla knodd. Så det är inte kört, det kommer snart.. :) Lycka till TS
Och lycka till ni andra som försökt i flera år innan med..
Men allvarligt så tänker jag att en "huskur" som den du beskriver fungerar på det psykologiska planet mer än det biologiska för annars tänker jag att det borde ta längre tid än två månader för din kropp att ställa om sig till den nya kosten? Men vem vet? Ingen!!!! All knep är bra utom de dåliga.