Vi som är emot CIO-metoder

Hoppar in!

Fast jag håller med glenda om att vi måste prata om det verkliga problem långvarig sömnbrist utgör i en människas liv. Hur de kognitiva funktionerna försämras, hur minnet sviker, hur humöret dalar och både ångest och depressioner växer fram. Att bara sopa problemet under mattan och hävda att man minsann fixar det på något sätt är kontraproduktivt och direkt skadligt!

Jag erkänner att jag blir provocerad när föräldrar som uppenbarligen har haft tur med sömnen säger att de inte hade känt annorlunda om deras barn hade sovit oroligt. Hur kan man veta det? Man blir desperat av att inte få sova och det är det första vi måste ta i för att minska antalet skrikmetoder som utförs.

Det du pratar om, lövet, det tycker jag är att ha det ganska lätt. Jag har också sövt mitt barn vid bröstet och det gör jag än idag, vid snart 22 månader. Det har ändå regelbundet tagit två timmar av rymmande och rullande. Ikväll har jag försökt fram och tillbaka i tre timmar. Länge vaknade han sedan 3-4 gånger i timmen innan jag lade mig bredvid honom. Han kan inte somna någon annanstans än i sovrummet eftersom han blir för nyfiken. Kombinera det med att behöva stiga upp på morgonen och prestera. Läsa, skriva, ha grupparbeten, ha något vettigt att säga så att du blir godkänd. Du är så trött att det du läser inte riktigt fastnar. Och så vidare.

Jag blir så leds på att höra att sömnbrist är ingenting.

Min son låg aldrig någonsin på golvet under sitt första levnadsår. Jag hade gråtit av lättnad om jag hade kunnat ha honom på en filt bredvid mig istället för att gå omkring och vagga honom från morgon till kväll. Och nej, det är inte något som alla barn kräver.

MalinEddie: Det vände av sig själv för kanske två månader sedan. Nu är det bara själva nattningen som är långdragen och det kan jag ta under sommarlovet. Vi går se hur läget är till hösten.

Vill poängtera att jag inte skriver det här för att någon ska tycka synd om mig utan för att jag önskar att se nyanser i diskussionen.

Ja, skrikmetoder är skadliga för barn. Tveklöst. Men det hjälper ingen att hugga direkt på de föräldrar som redan ligger ner. Istället behövs en diskussionen som för oss vidare till något som föräldrar i kris kan bli hjälpta av. För hur gör man om man har provat allt och det inte blir bättre? Kan ni ens föreställa er den paniken när ni måste tillbaka till jobbet eller ni måste orka med era andra barn och ni vaknar flera gånger i timmen? Vad i hela friden gör man när man på riktigt har nått sin botten?

Vi hade tur för att vi faktiskt är två vuxna som lever jämställt och hjälps åt. Vad gör en ensamstående förälder? Vad gör man när man aldrig har möjlighet att ta sovmorgon och man känner att man snart går över alla gränser vad gäller både humör och beteende?

Det enda som stör mig är attityden "så är det för alla" och "det är väl ingenting" eftersom det inte är sant. Välmenande frågor är absolut inget hån!

Vi har försökt korta ner och lägga senare/tidigare men han är i sig själv väldigt oregelbunden. Ibland hoppar han dagsömnen och då kan han somna snabbt men klockan 17-18. Och han har ju sovit lite bättre i perioder men aldrig längre än typ en timme innan jag har lagt mig. Sedan vände det mitt i allt och vi håller andan.

Ursäkta att jag spammar men jag ser inte riktigt vad jag skriver på mobilen.

Jag tror ärligt talat inte att det är något medicinskt fel. Han hade inte ont och han vaknade ju egentligen inte till själv utan det är nog så att han har svårt att somna om när jag inte finns där. Han har ju vant sig vid att ammas till sömns och det är det han vill varje gång han "vaknar".

Jag har varit ambivalent inför amningen och inte vetat om den har stjälpt vår sömn eller om den har gjort så att vi har sluppit gå runt och bära på honom på nätterna som vi gjorde när han var liten. Det vill jag INTE tillbaka till då det sliter på kroppen. Amningen i sig trivs jag med och jag vill gärna fortsätta att delamma ett tag till i alla fall. (Fast det börjar kännas jobbigt att berätta att vi ammar och möta blickarna. Tyvärr.)

Rutiner är vår sämsta sida - vi varken uppskattar dem eller är särskilt bra på att ha dem. Eftersom han ännu är hemma med oss har vi tänkt att rutinerna nog kommer i och med förskolestarten i augusti. Men jag vet inte, vi kanske borde styra upp det på något sätt? Det faller sig inte naturligt för mig även om det säkert skulle underlätta.

Jag menade inte att det du skrev var provocerande i sig. Det är bara så jobbigt att få höra att "allt är i sin ordning" och att "alla barn är sådana" när vi själva upplevde det som väldigt tungt och sonen som väldigt krävande. Och jag antar att det trampar på en öm tå då jag gick runt och kände mig värdelös som inte kunde trösta honom trots att jag verkligen försökte. Sömnen var en del av det som inte funkade.

Viktigt att tillägga: Det är inget som helst fel på mitt barn. Han är fantastisk på alla sätt! Smart, envis, spexig, rolig, snäll, mjuk och en massa annat som värmer hjärtat varje dag. Han var bara en aning intensiv som spädbarn.  

En bok som jag alltid rekommenderar är Sue Gerhardts Kärlekens roll. Läs den!

Det vet jag att du inte menade. Tro inget annat.

Nej då, jag tycker det är bra och jag håller med dig! 

En enkel artikel om boken (Kärlekens roll) kanske kan väcka intresse? http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/karlek-satter-sig-pa-hjarnan_968233.svd

Har du fått några kommentarer?

Ifall den inte finns på biblioteket går den att köpa relativt billigt på Adlibris. (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185703095)

Jag föreställer mig (helt utan vetenskapligt belägg) att det är föräldrar som inte har tagit del av forskning genom universitetsstudier och dylikt, men också föräldrar som själva har svårigheter med affekterna på grund av den relation och anknytning de har haft till sina egna föräldrar. Föräldrar som har svårt att mentalisera och sätta sig in i att andra människor inte tycker, tänker och känner samma saker som de gör (och då kanske resonerar att "men jag vet ju att hen är trygg så det är ingen fara").

Intressant! Det står i enlighet med det jag tror om att det i första hand är relationen till de egna föräldrarna som påverkar det egna föräldraskapet. För det är ju också så att man på en intellektuell nivå kan ha väldigt bestämda åsikter om hur man som förälder vill vara och bete sig medan det inte är lika enkelt att lyckas vara sådan i verkligheten.

Jo, jag förstår hur du menar.

Går det att märka på det övriga beteendet gentemot barnet om föräldern kan tänkas förespråka skrikmetoder? Ibland möter jag föräldrar som i mina ögon är onödigt auktoritära och negativa, men de kan ju lika gärna ha en dålig dag. Det ska gudarna veta att jag har då och då.