Vi som är emot CIO-metoder

Vilken intressant tråd! Har helt missat denna. Sparar och läser vid senare tillfälle

Ligger nog helt klart en poäng i att det handlar mycket om tid och stress. Hela den här grejen med att få barnen att somna själva grundar sig ju egentligen i just det. Vi lever i ett stressat samhälle i kombination med ett väldigt individualistiskt synsätt. Man måste ha tid för sig själv/sitt liv/sin karriär/sitt självförverkligande, och blir stressad av att barn kräver både energi och tid i massor. För ja det är gör naturligtvis, särskilt första tiden. Det är nog också lättare att känslor blir blockerade när föräldrarna känner stress och tidsbrist (spekulerar).

Sedan tror jag också det finns en grupp som oavsett socioekonomisk grupp skadats själva som barn och tex själva fått gråta sig till sömns som små och då följer samma mönster helt omedvetet, för att det är inlärt för dem att det är så det ska vara. Deras egna känslor och framförallt känslorna kring behovet av närhet har ju ända sedan dess varit blockerat, det är väldigt lättsamt för den här gruppen av låta bebisar skrika, de känner liksom inte att det är fel på samma sätt som andra. Det märker man ju som malineddie skrev ofta i trådar, att det visat sig att de värsta förespråkarna själva råkat ut för samma sak. Extremt sorgligt. Karriärsmänniskor kanske känner att det är fel, men skjuter ifrån sig det och genomför en skrikmetod ändå.

Och håller verkligen med i detta!

Jag tror att det är på god väg att ske en förändring, åtminstone just i Sverige (vet ju inte hur det ser ut med utvecklingen i andra länder). Och jag anser faktiskt att barnläkaren Lars H Gustafsson gör ett otroligt bra jobb på den fronten. Han drar ett extremt tungt lass som försöker vrida om hela vården till en mer adekvat barnsyn, på ett rätt så konkret sätt (självklart inte bara han, men han är helt klart den inom svensk vård som idag för den tydligaste rösten för barnens sak).

På många håll, även i massmedia, uppmärksammas ju just det här med våra missriktade förväntningar om självständighet hos spädbarn. Den här artikeln tex gillar jag:
www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/tryggare-kan-barnen-vara_961137.svd

Jag tycker du ska ta och fundera en extra gång på vad du egentligen utsätter din nyfödda bebis för, han är ynka 2 månader gammal och du överger honom gång på gång. Fy skäms!!!

Ta ditt förnuft till fånga och ta hand om din bebis! Sätt honom vid bröstet istället för att överge honom, eller ge honom napp/flaska om du inte ammar. Gå ut och ta en promenad med honom i sjal/sele så att du får lite frisk luft och får rensa tankarna. Vila huvudet kan du göra när pappan är hemma och kan hålla bebisen en stund, inte när du är själv med bebisen och bebisens enda trygghet är du! Det är faktiskt vidrigt att du använder det som en ursäkt att överge honom att du måste "lugna ner dig".

Jag har haft en bebis med kolik i 6 månader och jag vet sannerligen vad jag pratar om. Att regelbundet överge en skrikande nyfödd är helt fel! Även om det är frustrerande att de inte kan tröstas. Jag gjorde det en gång när risken annars hade varit att jag slängde henne i golvet och då andades jag djupt i typ tre sekunder utanför rummet och gick sedan in och försökte återigen ge henne bröstet, vaggade och vyssjade. Tvinga dig själv att hålla dig lugn, ta dig samman och gör det som behövs för ditt barn! Klarar du det inte så sök hjälp. Förövrigt bör ni kanske starta en utredning om bebisen skriker så mycket, brukar ju tyda på att något är fel... fysiskt som allergi eller smärtor av olika slag tex.

Jag känner igen mig väldigt väl i alla dina inlägg, jag vill bara poängtera att det för de allra flesta som använder skrikmetoder inte alls rör sig om någon sömnbrist eller några större sömnproblem över huvudtaget. Sådant används av helt andra anledningar för det mesta.

Vi har haft en del diskussioner genom åren vad man ska göra vid verklig sömnstörning, som såklart är fruktansvärt för alla parter. Vi har diskuterat huruvida man hellre skulle låta bebisen ligga och skrika eller testa medicinska preparat. Jag vill säga att har man verkliga problem, på riktigt, så finns det hjälp att få bara man står på sig och söker den hjälpen. Har barnet riktig sömnstörning är det ju verkligen allra minst lämpligt att faktiskt bara ignorera problemen och överge barnet att hantera det själv! Det finns väldigt bra kompetens om man söker sig till expertisen just inom sömn och då utreder man just den individuella familjen och vad som kan tänkas vara orsaken just här. Ibland är det samspelet som är problemet, man har kanske skapat ett beteendemönster eller ett vanemönster helt omedvetet och då får man hjälp att bryta det. Ibland kan medicinering vara ett alternativ för att bryta mönster. Ibland beror riktiga sömnstörningar på allergier eller sjukdomar, en del (fler och fler) tycks bli hjälpta av behandling hos kiropraktor.

Helt klart är det en viktig poäng att man behöver framföra andra, bättre, alternativ till de som på riktigt har problem. I synnerhet eftersom problemen väldigt ofta beror på något fysiskt. Tänk om barnet går och har ont eller mår dåligt och sedan slutar förmedla detta bara för att man använt en skrikmetod! Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade gjort så med mitt barn istället för att lyssna på de tydliga signalerna om att något var fel.

Dock är det ju minst lika viktigt att som du säger informera om vad som är ett normalt sömnmönster hos barn, vilket naturligtvis då inte alls behöver "botas" med några skrikmetoder utan handlar om barnets egen utveckling och identitet. Vissa barn sover uselt som små oavsett vad man gör, det hör till deras temperament och personlighet. Det är antagligen dessa barn som tar allra störst skada om de skulle utsättas för skrikmetoder. Tyvärr är inte barnens behov alltid förenliga med dagens samhälle nu för tiden. Men jag hoppas att varje enskild familj som har jobbigt med sömnen kan hitta olika lösningar som passar just dem, för att kunna få vardagen att gå ihop och samtidigt tillgodose barnets behov av grundläggande omsorg vilket inkluderar både närhet, sömn, mat och lyhördhet.

Inte för att förringa dina kunskaper eller det du känner, men han är 2,5 år. Det är helt normalt att de är gränslösa och beter sig på det här sättet. Det hör till utvecklingen! Om beteendet däremot kvarstår (eller hade funnits redan då han var bebis) så kan man såklart börja fundera på eventuellt bakomliggande orsaker, diagnoser osv men han är just 2,5 år och då är detta beteende fullkomligt normalt och väntat! Även min dotter (som var extremt klängig, typiskt osjälvständig osv som mindre) blev exakt så här när hon var runt 2,5 år och äldre. Jag såg en extremt tydlig utveckling hos henne just specifikt vid 2,5 år. Att hon plötsligt tydde sig till andra människor, sprang utan eftertanke iväg med andra barn och tycktes helt plötsligt inte alls bry sig om att ha mig i hälarna. Jag blev så chockad över den förändringen och den utvecklingen hos henne just eftersom hon alltid varit så fruktansvärt närhetskrävande och att det även var så hon alltid uppfattats av omgivningen. Vi fick ständigt höra att vi "skämde bort" henne eftersom hon alltid satt i våra famnar och i våra knän när hon var mindre. Tills hon plötsligt tog ett skutt i sin sociala utveckling och blev alltså precis som den grabb du nu beskriver. Och då även fast vi alltså "skämt bort" henne med närhet.

Självklart kan pojken ha tagit skada på olika sätt ändå, beroende på hur han reagerade när han blev utsatt för 5mm (5mm är ju inte skadlig om det faktiskt är vad bebisen behöver, om du förstår mig rätt). Och om han redan som tex 1-åring eller ännu mindre bebis var så här "självständig" och gränslös så kan det absolut röra sig om en otrygg anknytning. Men jag vill bara påtala att just det du beskriver just här inte alls behöver ha någon koppling till anknytningsproblem (än mindre adhd precis som du själv skrev).

Jag har inte varit så aktiv här på sistone så ber om ursäkt att du fått vänta på mitt svar. Enligt mig torde det märkas väldigt tydligt om barnet behöver vara ifred eller ej. Ett nöjt barn ligger inte och skriker upp sig, utan tystnar och somnar om allt känns lugnt och bra. Är inte det ganska uppenbart? Det finns ju de som påstått sig använda 5mm där bebisen gnytt en halv sekund och sedan somnat så fort föräldern börjat gå därifrån. En del bebisar blir överstimulerade av att gungas, vaggas och vandras omkring med i famnen. De kanske då behöver tystnad, mörker och lugn och ro i en säng istället. Det skadar alltså naturligtvis inte att testa att låta bebisen ligga själv om man tycker att det inte fungerar i famnen, men reagerar bebisen negativt genom att bli orolig, gnäller eller skriker så är det ju självfallet fel lösning!