Vi som är emot CIO-metoder

Ny favorittråd! Väntar första barnet i december, så även om jag brister i erfarenhet så är jag ju självklart inne på att läsa på och fundera och förbereda mig.

Jag ser på det här med metoder och rutiner som något man gör för förälderns skull. Jag blir nästan förbannad när folk försöker få det till att det är bra för barnet för så är det ju inte. Däremot KAN man argumentera att ett barn mår bättre i förlängningen för att föräldern mår bra och är utvilad. Men när folk försöker tuta i mig att barnet behöver rutiner då känner jag att "njae..." (Tycker dock att äldre barn mår bra av vardagsrutiner). Tycker också det som sägs i tråden är viktigt; vad är normalt? Behöver man verkligen "bota" vissa beteenden? Det kanske ska vara så?

Sen rent närhetsmässigt kan jag ju bara se på mig själv som vuxen. Jag vill sova i samma säng som min partner, när jag är upprörd eller ledsen vill jag få en kram och förstende ord, när jag är glad vill jag också vara nära. Och jag är snart 26 år! Varför skulle ett barn som inte ens levt längre utanför mig än i mig "inte ta skada" av att jag överger ger hen när hen försöker kommunicera känslor med mig? För ett litet barn har inga ord.

Jag vet ju också att jag kommer bli skittrött och att det kommer vara jobbigt. Men vad fasen, barnet har en far och mänskligheten har ju överlevt hittills. Nej, jag kan inte ha någon annan erfarenhet än min egen och ja det finns de som har det skitjobbigt och ingen avlastning. Men min inställning är att även det jobbiga har en poäng. Att när mitt barn är ledset så får jag möjlighet att visa att jag finns här och bryr mig. Sen kanske det inte gör mig till en mindre trött förälder men jag hoppas att det får mig att bita ihop en liten stund till.