Vad är värst? Emotionell eller fysisk otrohet?

Emotionell. Eftersom du skriver otrohet i frågan så förutsätter det väl handlingar för att det ska bli otrohet? Fantasierar kan aldrig bli otrohet i min bok.

Det blir ju lite av en tolkningsfråga. Båda kan ha rätt.

Fysisk otrohet= Full, kåt och knullar på en finlandsfärja.

Emotionell otrohet= Rent bokstavligt så är det ju inte en otrohet. Det är känslor. Blir förälskad i en kollega, ömsesidigt, utryckta känslor för varandra, djupa samtal. Ljuger hemma för att få träffa denna underbara kollega. Ligger inte med varandra (ännu) även fast det ligger i luften hela tiden. Om man hårdrar det blir detta inte en otrohet, samtidigt som det av många tolkas som en form av otrohet. Det förekommer förmodligen lögner för eller senare. Man håller sig inom gränserna, man gör inget fysiskt, med det känns lika mycket som man är otrogen. Vad är värre? Jag har större förståelse för den sk emotionella otroheten även fast den kanske är mer förödande. "Man kan inte rå över hur man känner?" Nja till stor del tycker jag alla har ett ansvar för hur man känner.

Jag själv är emotionellt otrogen eller vad man nu ska kalla det, men har nu klippt med min kollega för att tag framöver. Vi har lyckligtvis(?) inte haft sex, utan det har stannat vid kyssar. The point of no return har sex kännts som, men jag antar att våra psykologiska försvarsmekanismer skulle kliva in och flytta gränsen lite bara.

Jo visst är jag också fysiskt otrogen. Jag förtränger bara effektivt för stunden.

I medvetna handlingar ligger ju rätt mycket kan jag tycka. Att man väljer att tänka på en viss person väldigt mycket , att man väljer att kommunicera med denne och söker sig konstant till denne är ju också medvetet även fast våra psyken kanske vill påstå att de är omedvetna handlingar. Det är ödet och meningen och inte är det mitt fel. Det känns väl bättre så.