koalabjörn skrev 2012-07-12 12:58:24 följande:
Ethi, och ni andra vettiga. Lyssna inte på sådana här aggressiva, trångsynta och förnedrande människor med låg självkänsla såsom denne "Solklart!"
Många av oss adoptivföräldrar har både fött biologiska barn och dessutom blivit välsignade med adopterade barn. Ibland har man adopterat före man fått biologiskt barn och ibland efteråt.
De flesta som adopterar har dock först provat att få barn det enklaste och billigaste sättet, dvs i sängkammaren med sin partner. Adoptionsprocessen är lång och krävade och dyrbar, och alla blir inte godkända av familjerätten som adoptivföräldrar. Därför är gratis-sättet alltid enklast, om det går.
Barnen är - som alla normalbegåvade människor vet - LIKA efterlängtade, älskade, underbara och RIKTIGA oavsett DNA. Genetiskt har de naturligtvis inte samma gener som föräldrarna, men det har ju inte barn från äggdonation eller spermadonation heller. Och de är ju också LIKA efterlängtade och älskade.
Svara inte en sån här idiot.
Anmäl dessa människokränkande inlägg istället.
Och till TS och alla som grattar och uppmuntrar till att dölja graviditet för familjerätten m fl. - tänk på barnets bästa i stället är ni snälla!
Det adopterade barnet är mycket känsligt och behöver sina föräldrar till 100%. Familjerätten i vår kommun KRÄVER att vi är hemma med vårt adopterade barn minst 1,5 år innan vi ens får börja fundera på syskon. För att anknytningen och tryggheten ska sitta till 100% och alla själsliga sår av separationer mm ska vara läkta.
Anonym (adopterad) skrev 2012-07-12 13:07:39 följande:
Tycker att det är jättebra att ni kör med öppna kort och säger som det är... oavsett vad utgången av det blir så blir det bästa för barnen...
... förstår att ni kommer att älska båda barnen lika mycket, det är väldigt enkelt och tro och kanske även känna, intala sig själv att man gör... men i slutändan tror jag ändå att det blir en skillnad även om ni inte märker de...
Jag är själv adopterad... min mamma blev gravid under processen och deras biologiska barn han födas tre månader innan jag kom... två år senare fick de ytterligare ett barn min lillebror... jag kallar dem för mina syskon för det heter så men ärligt talat känner jag inte så starka band med varken dem eller mina föräldrar...
...tyvärr känner jag att det är stor skillnad på hur vi blivit bemötta/behandlade.... mina syskon har fått mer kärlek än mig anser jag... tror inte vet inte om mina föräldrar är medvetna om det och de vet definitivt inte hur jag känner... det är väldigt svårt att prata om... har i princip inte pratat med nån om de... först när jag själv blev förälder öppnade jag mig för ett par riktigt nära vänner... men på nåt sätt är det även kopplat med nån skam... jag skäms för att jag känner som jag gör och är livrädd för att de ska få veta hur jag känner...
... idag är egentligen den enda anledningen till att jag har kontakt med dem mitt barn som har rätt till mormor och morfar för det är de väldigt bra på men annars vet jag faktiskt inte... de har lärt mig hur jag själv inte skulle vara som förälder....
jag tycker att ni ska lyssna på vad de som själva är adopterade tycker både mig med dåliga erfarenheter och de med bra erfarenheter...
men andra adoptivföräldrar har ingen aning om vad deras adopterade barn egentligen verkligen känner.... och de som känner nån som varit med om samma som ni vet verkligen ingenting de enda som kan veta vad som är bra o dåligt är vi adopterade som varit i denna sits...
Hoppas oavsett att allt blir bra för er, men framförallt för båda barnen oavset vad utgången blir.
Lycka till med allt!
Jag är också adopterad och delar dessa erfarenheter. Adoptivföräldrar blundar för en hel del saker, det kan kommentarerna i denna tråd lätt bekräfta.
Har ni svårt att förstå skillnaden mellan 2 biologiska barn och ett barn som "bara" är adopterad och ser helt annorlunda ut än det biologiska barnet?
Är det svårt att förstå att de biologiska barnen alltid är närmare varandra? Det adopterade barnet ser ju helt annorlunda ut, har ett helt annat ursprung, språk och kultur i generna.
Min pappas två riktiga barn har alltid blivit bemötta på ett helt annat sätt än jag som är adopterad. Även av omgivningen, släkten.
Jag får ofta frågan "var kommer du ifrån" till och med på anställningsintervjuver. Det är aldrig någon som frågar min pappas biologiska barn var de kommer ifrån. Det är aldrig någon som frågar min sambo som är och ser svensk ut var han kommer ifrån. Ingen frågar mina arbetskompisar som är svenska var de kommer ifrån.
Ni adoptivföräldrar blundar för mycket som adoptivbarn kan uppleva som jobbigt längre fram i livet.
Det är inte så lätt att smälta in och känna sig hemma när man ser annorlunda ut än den normala svenska personen som är lång, blond och blåögd.
Är det så svårt att förstå 2 biologiska barn 1 adopterat som dessutom ser helt olika ut och ser ut att komma från 2 olika planeter. Det är inte samma sak som alla 3 hade varit biologiska barn.
Det finns arbetsplatser som inte anställer personer som inte ser svenska ut eller har svenskt namn. Jag var väldigt noggrann med att bara mina svenska namn står i alla betyg. Annars är jag rädd att inte arbetsgivaren kallar mig till intervju. De ser ju att jag ser annorlunda ut på en intervju men då har jag ändå fått chansen att komma dit.
Tror ni att det alltid är så lätt att se annorlunda ut och "sticka ut" från mängden? Dessutom sakna rötter.
Det mest optimala för alla inblandade vore om TS väntade enäggstvillingar. Så gulligt!
Lika naturligtvis så ger man inte det ena till en annan familj till förmån för det andra, det går emot all föräldrainstinkt. Självklart kan du inte låtsas som det regnar i all evighet men personligen hade jag inte sagt något om syskon förrän jag var hemma med mitt första barn. Det är svag adoption, barnet är inte ens då ert juidiskt osv men jag hade ändå valt den vägen. Jag tror att den är säkrast. Det är inte idiotsäkert att göra så och till och med rätt omoraliskt, men jag bedömer det ändå som den säkraste vägen. För barnens skull får ni själva sedan, självklart, lägga upp en plan där båda ni föräldrar är hemma LÄNGE. Tillsammans. För att uppväga det negativa som självklart finns i det här - och vända det till något positivt. För dem båda och er alla fyra.