Tveksam till adoption

Vet du varför du känner dig osäker med adoption? Försök att känna efter varför och fundera sedan om vad du kan eller vill göra åt det. Fundera sedan på vad som är viktigast, är denna osäkerhet större än viljan att bli förälder? Lycka till!

Tack Cisslan för ditt råd! Tvivlet bottnar i att min barnlängtan inte är tillräckligt stark för att vara säker på att jag, och vårt förhållande, fixar den extra utmaning som det på många sätt innebär att adoptera ett barn. Jag är orolig att jag inte ska kunna knyta an tillräckligt till barnet, och därmed inte barnet till mig, och att det inte ska bli lyckligt. Att vi inte ska bli lyckliga tillsammans. Tänker att jag behöver bära ett barn i min mage för att det ska bli en del av mig. Men jag VET ju inte - detta är en känsla, men inget jag kan veta något om! Kanske är en adoptionsprocess ungefär samma sak som en graviditet. Kanske är det oerhört sällan som de blivande adoptionsföräldrarna inte känner samma lycka och fixar biffen lika fint, eller i alla fall inte sämre, än de som får biologiska barn?

Att jag dessutom är lite äldre, kanske därmed får ett äldre barn med ännu större behov och svårigheter i bagaget, och inte har några syskon att erbjuda, bidrar också.

Gå föräldrautbildningen som är obligatorisk om man ska adoptera. Ni förbinder er inte att adoptera utan kan sedan välja om ni vill gå vidare med en adoption eller inte, men ni får en massa kunskap som är till stor hjälp när ni ska fundera ut hur ni vill göra.

Hej Vem Vet, ja, jag har funderat på det. Men min sambo säger att han måste veta att jag vill först. Innan han engagerar sig i något. Det blir för stor besvikelse annars. Tror jag kan förstå honom i det. Han vill inte ens ställa sig i kö, vilket jag tycker vi skulle kunna göra för att inte tappa tid OM vi nu bestämmer oss för att vi vill båda två.

Ja det är ju svårt att veta i förväg. Vi har flera adopterade i vår familj och vänkrets och där har adoptionerna fungerat jättebra! Att vänta på ett adoptivbarn har varit som en graviditet fast en mer psykisk än fysisk. Min faster var i din ålder när de adopterade mina kusiner.

Men de ville verkligen ha barn och den längtan var stark. Det finns nog ingen som egentligen kan ge råd om hur ni ska göra, det måste ni känna själva!

Det jag tänker spontant är att jag tror att det är en förutsättning när man adopterar att man är absolut bergsäker på att man verkligen vill det. Anknytningsprocessen är väldigt krävande, både fysiskt och känslomässigt och även när den grundläggande anknytningen har satt sig är det ofta större eller mindre "problem" som man måste hantera i förhållande till barnet och omgivningen. Barnet har ju med sig ett bagage som är lättare eller tyngre beroende på ålder och bakgrund. Men du verkar vara väl insatt i vad som gäller, så jag tror inte att du behöver mer information om det egentligen.

Var ärlig mot dig själv och fortsätt prata med din sambo. Och du vet väl att förutom att ställa sig i kö så är det en stor fördel om ni gifter er så snart som möjligt eftersom de flesta länderna kräver minst ett par års äktenskap.

Lycka till!

Hej Chatnoir, stort tack för dina råd. (Bytte precis nick, om du undrar ...) Nej, jag är inte så insatt än. Skulle du kunna säga lite mer om vad det är som är krävande i anknytningsprocessen ... vilka större eller mindre problem man kan komma att brottas med i förhållande till barnet. Såg bilden på ditt barn ... åååhh, jag är så villrådig. Hur kan man säga att man är tveksam till en sån där liten?! 

Jo, det där med giftermål är ju också en grej. Vi vill gifta oss när vi längtar efter det, inte mitt i denna karusell av hopp och förtvivlan och en ständig oro i kroppen. Men det vore smart, jag vet. 

För det mesta får man inte ett spädbarn när man adopterar. Du får en liten person som är minst ett par år och som redan har formats och präglats av de första åren. Du får ett barn som har dragits upp från sitt sammanhang (kända personer, språk, mat, dofter, ljud, lekkompisar, miljö...) och satts i ett helt nytt. Det skapar en stor stress hos barnet som kan ta sig olika uttryck. Därför krävs det väldigt mycket i början för att det nyfådda barnet ska bli tryggt i sitt nya sammanhang.

Det rekommenderas bl a att man ska bära mycket (även om barnet är större), samsova (om möjligt), och på andra sätt aktivt jobba med anknytningen. Barnet har delvis ett spädbarns behov av närhet och hudkontakt, delvis behov som är åldersadekvata. Det gör att det kan bli ganska krävande som förälder att försöka möta sitt barn på alla plan. T ex behöver en två-treåring att man sätter gränser eftersom de kan röra sig fritt och utsätta sig själva (och andra) för fara. Gränssättning är inte helt enkelt att kombinera med anknytningsarbetet (ett spädbarn behöver inga gränser, bara närhet).

Eftersom man ofta får sitt barn när det är minst ett par år innebär det att barnet börjar senare i förskolan än de flesta barn. Då kan det krävas extra stöd för att barnet ska komma in i verksamheten och förstå regler och rutiner som gäller i det sammanhanget. Det krävs också ofta en längre inskolning eftersom barnet kan reagera starkt på att förskolemiljön i mycket liknar barnhemsmiljön. Därför rekommederas det också att man är hemma en längre period med barnet, även om barnet egentligen är i förskoleåldern redan när det kommer till familjen.

TS, jag vill absolut inte avskräcka dig från att adoptera! Men jag förstår dina tvivel och tror inte att det är en bra idé att sopa dem under mattan. Det är krävande att bli förälder till ett barn som redan finns. Och det är det bästa som någonsin har hänt mig!

Chatnoir, stort tack för ditt meddelande! Är det vanligt att adoptionsföräldrar 'misslyckas' i sitt uppdrag, blir dåliga föräldrar och skapar en än värre situation för barnet? Jag tänker att det här med föräldraskap är så oerhört stort och att jag kanske inte klarar det så bra, men får jag bära barnet i mig så ska jag nig växa in i det och känner mig ganska förvissad om att det blir bra. Men med adoption känner jag mig inte lika säker alls - tänk om jag bara vill fly efter ett tag? Händer sånt??! Omogna frågor, men de surrar i mitt huvud ...