Tveksam till adoption

Tack Cisslan för ditt råd! Tvivlet bottnar i att min barnlängtan inte är tillräckligt stark för att vara säker på att jag, och vårt förhållande, fixar den extra utmaning som det på många sätt innebär att adoptera ett barn. Jag är orolig att jag inte ska kunna knyta an tillräckligt till barnet, och därmed inte barnet till mig, och att det inte ska bli lyckligt. Att vi inte ska bli lyckliga tillsammans. Tänker att jag behöver bära ett barn i min mage för att det ska bli en del av mig. Men jag VET ju inte - detta är en känsla, men inget jag kan veta något om! Kanske är en adoptionsprocess ungefär samma sak som en graviditet. Kanske är det oerhört sällan som de blivande adoptionsföräldrarna inte känner samma lycka och fixar biffen lika fint, eller i alla fall inte sämre, än de som får biologiska barn?

Att jag dessutom är lite äldre, kanske därmed får ett äldre barn med ännu större behov och svårigheter i bagaget, och inte har några syskon att erbjuda, bidrar också.

Hej Vem Vet, ja, jag har funderat på det. Men min sambo säger att han måste veta att jag vill först. Innan han engagerar sig i något. Det blir för stor besvikelse annars. Tror jag kan förstå honom i det. Han vill inte ens ställa sig i kö, vilket jag tycker vi skulle kunna göra för att inte tappa tid OM vi nu bestämmer oss för att vi vill båda två.

Hej Chatnoir, stort tack för dina råd. (Bytte precis nick, om du undrar ...) Nej, jag är inte så insatt än. Skulle du kunna säga lite mer om vad det är som är krävande i anknytningsprocessen ... vilka större eller mindre problem man kan komma att brottas med i förhållande till barnet. Såg bilden på ditt barn ... åååhh, jag är så villrådig. Hur kan man säga att man är tveksam till en sån där liten?! 

Jo, det där med giftermål är ju också en grej. Vi vill gifta oss när vi längtar efter det, inte mitt i denna karusell av hopp och förtvivlan och en ständig oro i kroppen. Men det vore smart, jag vet. 

Chatnoir, stort tack för ditt meddelande! Är det vanligt att adoptionsföräldrar 'misslyckas' i sitt uppdrag, blir dåliga föräldrar och skapar en än värre situation för barnet? Jag tänker att det här med föräldraskap är så oerhört stort och att jag kanske inte klarar det så bra, men får jag bära barnet i mig så ska jag nig växa in i det och känner mig ganska förvissad om att det blir bra. Men med adoption känner jag mig inte lika säker alls - tänk om jag bara vill fly efter ett tag? Händer sånt??! Omogna frågor, men de surrar i mitt huvud ...

Tusen tack igen, Chatnoir! Du har gett mig lite nya perspektiv. Säg till om du kommer på nåt mer.

Hej alla kloka människor, tack så hemskt mycket för alla bra tankar och tips, jag var så rädd för att få pekpinnar och fördömanden igår när jag lade upp tråden. Uppskattar det jättemycket!

Fler inlägg om detta är mycket välkommet. Inatt drömde jag om stort bröllop ... alltid en liten bit på väg. Drömmen kändes positiv. 

Hej Zandra! Tack för ditt svar. Ja, så har jag också funderat nu på sistone att man faktiskt kan göra, man måste inte nödvändigtvis se det som ett framtvingat bröllop, utan kan se det som en formalitet och ha den 'riktiga' grejjen längre fram när det känns bra. Tack för det.

Vill du berätta lite om er resa till en liten kinesiska så blir jag jätteglad. 

Såg på nyheterna igår att 6 av 10 adopterade barn till Sverige just nu har särskilda behov (mer särskilda än det ett adopterat barn väl alltid har, alltså). Det är väldigt många ... Känner att chansen att vi ska kunna få ett barn utan kända särskilda behov är väldigt liten. Å andra sidan finns det ju kända särskilda behov som inte behöver vara något större problem heller.