Tveksam till adoption

Det jag tänker spontant är att jag tror att det är en förutsättning när man adopterar att man är absolut bergsäker på att man verkligen vill det. Anknytningsprocessen är väldigt krävande, både fysiskt och känslomässigt och även när den grundläggande anknytningen har satt sig är det ofta större eller mindre "problem" som man måste hantera i förhållande till barnet och omgivningen. Barnet har ju med sig ett bagage som är lättare eller tyngre beroende på ålder och bakgrund. Men du verkar vara väl insatt i vad som gäller, så jag tror inte att du behöver mer information om det egentligen.

Var ärlig mot dig själv och fortsätt prata med din sambo. Och du vet väl att förutom att ställa sig i kö så är det en stor fördel om ni gifter er så snart som möjligt eftersom de flesta länderna kräver minst ett par års äktenskap.

Lycka till!

För det mesta får man inte ett spädbarn när man adopterar. Du får en liten person som är minst ett par år och som redan har formats och präglats av de första åren. Du får ett barn som har dragits upp från sitt sammanhang (kända personer, språk, mat, dofter, ljud, lekkompisar, miljö...) och satts i ett helt nytt. Det skapar en stor stress hos barnet som kan ta sig olika uttryck. Därför krävs det väldigt mycket i början för att det nyfådda barnet ska bli tryggt i sitt nya sammanhang.

Det rekommenderas bl a att man ska bära mycket (även om barnet är större), samsova (om möjligt), och på andra sätt aktivt jobba med anknytningen. Barnet har delvis ett spädbarns behov av närhet och hudkontakt, delvis behov som är åldersadekvata. Det gör att det kan bli ganska krävande som förälder att försöka möta sitt barn på alla plan. T ex behöver en två-treåring att man sätter gränser eftersom de kan röra sig fritt och utsätta sig själva (och andra) för fara. Gränssättning är inte helt enkelt att kombinera med anknytningsarbetet (ett spädbarn behöver inga gränser, bara närhet).

Eftersom man ofta får sitt barn när det är minst ett par år innebär det att barnet börjar senare i förskolan än de flesta barn. Då kan det krävas extra stöd för att barnet ska komma in i verksamheten och förstå regler och rutiner som gäller i det sammanhanget. Det krävs också ofta en längre inskolning eftersom barnet kan reagera starkt på att förskolemiljön i mycket liknar barnhemsmiljön. Därför rekommederas det också att man är hemma en längre period med barnet, även om barnet egentligen är i förskoleåldern redan när det kommer till familjen.

TS, jag vill absolut inte avskräcka dig från att adoptera! Men jag förstår dina tvivel och tror inte att det är en bra idé att sopa dem under mattan. Det är krävande att bli förälder till ett barn som redan finns. Och det är det bästa som någonsin har hänt mig!

Jag tror inte att det är vanligt att adoptivföräldrar "misslyckas". Det krävs ganska mycket för att nå ända fram till en adoption - utbildning, utredning och inte minst den stora kostnaden. Så jag tror att de flesta är väldigt motiverade och övertygade när man beslutar sig för att adoptera. Däremot kan jag tycka att det ibland brister i kunskap kring vad anknytningen kräver, men det är min högst personliga åsikt.

Det är verkligen oerhört stort att bli förälder. Ansvaret är ju oändligt. Någonstans får man ändå lita till att kärleken räcker. Givetvis krävs en hel massa mer, men det är ändå kärleken som bär. Och att man blir totalt förälskad i det lilla pyret man får, det tror jag är mer eller mindre oundvikligt. Jag tror att man har mycket gratis om man har burit sitt barn i magen och varit med från första stund. Men jag tror också att man kan ta igen mycket senare, även om det kräver mycket jobb.

Tidigare fanns ingen egentlig åldersgräns för adoption. Jag vet familjer där båda föräldrarna var 50 när de fick sitt ettåriga barn (för bara ett par år sedan). Nu gäller i de flesta kommuner att man måste ansöka om medgivande innan man fyllt 43. Det tar sedan olika lång tid tills utredningen är klar och medgivandet gäller i två år. Det kan alltså fortfarande hända att någon som är 46 år har medgivande (ansökt precis innan 43, ett års väntetid på utredning för medgivande som gäller två år). Det händer också att kommunerna gör undantag från rekommendationen om åldersgräns, t ex vid syskonadoption.

Men du har helt rätt i att TS med sambo bör besluta sig så snart som möjligt om de inte vill gå miste om möjligheten att adoptera. Dessutom kommer färre och färre barn. Det är alltså hela tiden fler som "konkurrerar" om de få barn som finns. Jag har varit i adoptionsvärlden i drygt 5 år och det har hela tiden blivit tuffare. Men än finns vägar till fantastiska barn! Själv har jag en son från Kina och vi ska snart tillbaka och hämta lillasyster.