själv förlorade jag en nära bekant och det jobbigaste är att man inte har nån som förstår att jag faktiskt tyckte om honom, visst jag har mamma men det är inte samma sak. ingen av barnen umgicks med honom då han sagt att dörra var stängd, men en av dom prata han med, men hon kom ej på begravningen, visst jag har hört att han inte var trevlig jämt men det vet jag inget om
testardetmesta, megakraaaaaaaaaam! fyfan alltså, vikken panik!
FAAAN! förlåt men jag förlorade min älskade pappa för två dagar sedan och jag känner mej helt överkörd, krockad ,förbannad, lessen, arg, jaaaa allt! Jag vet!! Förbannat väl att folk vill mej väl när dom frågar hur jag mår, men hur fasiken tror ni jag mår??? Han hade legat inne olika omgångar med infektioner, men kommit tebax men han har ju haft sina smällar. först för ca 20 år sen, bröt han bäckenbensringen=cykla omkull vinter. sedan för 8år sedan ramla han från en stege o bröt vänster lårben o när det va läkt, ja då såg dom han brutit knäet oxå= fick göra ny operation pga länge med värk. för två år sedan var han frisk från leukemin som typ ca knappt 20 pers om året fick, och han svor jämt att, vad fan just jag? sedan rätt ok, men så börja han åka in och ut på sjukan och varje gång "hoppa han tebax och man trodde, jaaa! nu kanske! han blev ju helt frisk från leukemin och man vågade hoppas, men hans infektioner var tydligen jävligt envisa och han var ofta låg och ville knappt va med varken när han fyllde år, eller jul, knappt ens på hockeyn han älskade. och nu i år, den 14september när han åkte in, ja då blev han kvar därHan pendla mellan hopp och förtvivlan tydligen och han hata att ej kunna göra som han ville! Han kunde knappt vara hemma och ville ej vara på sjukan, hans bästa kompis som hade samma sjukdom, kronisk myostatisk leukemi, han dog kort efter han kom hem och jag tror pappa aldrig kunde släppa det. han började höra sämre och gick sedan i pension, vilket ja tror att lite va spiken i kistan, ja han verkade bli sämre och den senaste tiden verka det som han lagt av helt, jag fick inte hälsa på han på länge i örebro då jag var förkyld, men när jag äntligen kom dit,kände jag knappt igen min fd glada pappa. han verkade bara trött, vrång, lite virrig, men prata iaf och fikade,men det märktes att han var låg, sedan va han hemma ett tag, men han verkade "frisk" men han hm verkade ej med helt om ni förstår. så plötsligt börja han höra sämre, verkade inte helt 100% utan hm verkade jäkligt låg och så på ca efter jul nu,så åkte han in o ut på sjukan, och som sagt, nu i september blev han kvar där, och jag kände knappt igen min reslige pappa som var 1.85 lång! Nu var han blek,trött jämt och på bara ett tag blev han mager, men ändå envis att han visst fan skulle gå själv, de hade han ju gjort i 69år! men han stöp och bröt samma ben igen! och i samma veva där nånstans, försvann hörseln och jag tror han fick en sk TIA_attack, för han började svamla, men ville åka hem varje gång man kom och han försökte hela tiden gå ur sängen på slutet innan han bröt sej den 26oktober. efter det tror jag att han gav upp, han hörde knappt, sov nästan varje gång man kom, han verka vrång, ville knappt titta på en, och nu innan han dog, så var han ej med alls, utom för ca två-tre veckor sedan innan han dog, så klappa han maj på kinden när jag kom och sa "jag älskar dej oxå unge! det var på fars dag eller dan efter, sedan nöp jag han i tån o då sa han, ge fan i tån unge, den e min vet du, och det sa han jämt då ja busryckte han i örat.en dag efter halloween, så satt han tydligen o tänkte på sitt gamla jobb, då han sa Marris(mitt smeknamn) kan du kolla om det e tomt på jobblistor? börja från botten! jag gick ut och när jag kom tebax, skrek han, var dom klara? ja! bra! då e vi klara, skönt! senaste tiden sov han bara och brydde knappt sej vi var där, pendla mellan vaken och sov, men ett klart ögonblick, för två veckor sen, så tog jag upp av en händelse min gamla teve som har varit en stor pratgrej då den va skit enligt han och nu efter 22 år så hade den gett upp. så jag sa, paps? -ja? vet du va? -nej, :jo, min tv jag skrutit om, -ja? den har dött nu! -Å;NEJ! det tror ja inte på, den e juuu såååå bra! så det mindes han allt=)! och det där med jag älskar dej oxå unge, det trodde ja nån läst för han från sms, men det va sista gången han kom ihåg hur man använde mobilen=(.så nu den 17november när ja o mamma åkte dit så fick jag gå upp själv, då min styvmammas doter ringt o sa, -nu dör han snart! aldrig har vägen till salen känts så jävla lång! ville knappt gå, men fick nästan kicka mej i häcken. när jag kom in, gick styvmora o dotern så jag blev själv där=PANIK! smsa mamma, som skjutsat, KOM HIT! innan kolla sköterskan in och hon lät arg att dom lämnat mej, men så kom mamma och vi satt där i två timmar och hans andning va skitläskig och hans ögon var typ döda, han andades men var ej där" han hade ej reagerat på hela dan och vi satt där mest och satt. vi åkte o handlade och sen vi 20.25 ringde min mobil, o ja våga knappt svara, de va sjuksyrran och hon sa, han andas på helt annat sätt, kom hit! vi åkte dit, och nu var styvmor, doter med man där och så blev det ja o mamma, han andades skitläskigt och uppehållen var långa. sedan vid 21.45, då sjuksyrran kom in, drog pappa sista sucken(vilket ja ej fatta först, men mamma sa ja när ja fråga) och så var det över! fy faan men man får ju glädja sej att nu e ju iaf han nöjd! förlåt det blev långt och att ni har tålamod att läsa! KRAM!
Nu har det varit begravning för en vecka sedan o det verkar som dom andra tycker att"nu kan vi vara som vi brukar" men va fan!! det e ju nu man ska försöka få hjärtat att fatta att min älskade paps faktiskt e borta!!! att ja aldrig får se han igen! FY FAAAAAN! ja vet inte vart ja ska ta vägen och jag mår blaha, är arg, lessen förbannad, gråtsjuk ja allt o ingen vill höra mej älta längre, men vad fan!! min sorg blev ju inte mindre???!!! den som sa att man ska möta varje dag med ett leende, den skulle ja strypa om ja såg!!!