Dömt att misslyckas?

Det är inte hopplöst - har ni gått föräldrsrutbildningen? Både den och hemutredarna kan ge bra info.
Det finns även föreningar för föräldrar och barn som är adopterade.
Vi har en underbar förening som vi är medlemmar i.
Kontakta någon av adoptionsorganidationerna så kan de lotsa dig mer i dina tankar och funderingar.
Lycka till på er väg till ert barn!

Så länge ni finns där för barnet och är så bra föräldrar ni kan till det så kommer det nog gå bra. Visst är det sant att existens-frågorna i tonåren oftast blir värre för adoptivbarn än biologiska, men där gäller samma sak. Om ni varit där för barnet hela livet och fortsätter visa att ni är där så kommer barnet ta sig ur det där bra också.

Ett barn med SN kommer ha det tufft oavsett om det har adoptivföräldrar eller inte, men jag kan garantera att det är mycket enklare med föräldrar som bryr sig om en (vilka släktband man än har) än inga alls.

True words spoken av två adoptivbarn varav ett med SN som har haft ett riktigt bra liv och bra kontakt med våra föräldrar.

Klart att det inte är hopplöst, sedan gissar jag att de man baserat sig på i böckerna är de som redan är vuxna idag i många fall.

Förr var man inte lika noga med anknytning, prata om hemlandet och de biologiska föräldrarna som man är idag, bara av att läsa härinne ser jag vilket hästjobb många gör med att kunna prata om alla de svåra bitarna med barnet och om ursprunget. Är själv adopterad för 30 år sedan och det jag for illa av var allt hyschande kring adoptionen, jag kunde aldrig prata med mina adoptivföräldrar om ursprungslandet eller mina biologiska föräldrar för då började min mamma stortjuta, jag fick hem papprena för ett år sedan och det är urplockat saker. Min lillebror som inte lever idag fick aldrig veta något alls om de biologiska föräldrarna trots att jag vet att de levde. Även om det i många fall finns så lite information kring barnet så är även de små bitarna jätteviktiga och kan betyda mycket. En annan fördel idag jämfört med 80 talet är att det inte är ovanligt att vara mörkhyad i Sverige idag, man sticker inte ut på samma sätt som man gjorde förr och det tror jag gör mycket, även om alla mörkhyade givetvis inte är likadana och har olika ursprung och historia så slipper de som är adopterade sitta och vara ensamna om att vara mörkhyade och det finns någon/några man kan relatera till.  

Lite svammel såhär mitt i natten men det är mina reflektioner när jag tänker mig adoption idag jämfört med förr. Tycker också det skall bli intressant att se om statestiken ang psykisk ohälsa ändras hos de som adopteras idag jämfört med de som kom på 80-talet för det tror jag det kommer att göra, markant. Sedan är statestik just bara statestik och det säger väldigt lite om de enskiljda fallen.  

Nej, man är inte dömd att misslyckas som förälder när man adopterar!

Däremot kan det vara bra att vara förberedd på att det kan krävas mycket av en, beroende på vilket barn man får. Man behöver kunskap och tid med barnet, avsett vilken ålder barnet har som man får.

Kan berätta om min man som kom hit från Sri Lanka för drygt 30 år sedan, det är en riktig solskenshistoria!
Han var mycket allvarligt sjuk när han lämnade SL, de sa t.o.m till föräldrarna att de kunde få ett annat barn för han skulle ändå dö. Men han överlevde utan några men. Växte upp och blev stor och stark, mycket socialt välanpassad, många vänner, välbetalt jobb. Nu är han gift med mig och vi har två barn. Sin adoptivfamilj och släkt har han en väldigt bra relation till. Han har aldrig blivit mobbad för att han har sett annorlunda ut. Har väl hört kommentarer från människor han inte känt men inget jätte allvarligt. Han har funderat från och till på sitt ursprung men det är inte viktigt för honom. Han är arg för att hans mamma övergav honom men inget han inte kan hantera. Istället för rotlös har han blivit väldigt djupt rotad här där vi bor och är väldigt lokalpatriotisk.
Så visst finns det adoptioner som slår väl ut och blir till det bästa för barn och adoptivföräldrar.