Familjerätten i Halmstad - skämt eller?
Usch, jag beklagar verkligen hur ni har det.
Och jag vet hur din sambo känner för min kände likadant en gång i tiden.
Han var villig att ge upp kontakten med barnen en tid för att ge både dom, honom och oss lugn och ro.
Familjerådgivningen ger jag inte heller mycket för. Dom har haft sina stunder av glans i vårt fall, men oftast är det ingen hjälp, för som du säger, dom har redan bestämt sig på förhand vilken sida dom står (mammans) och sen spelar resten ingen roll.
Däremot bokade vi en tid själva, jag och sambon, och då var dom tvungna att lyssna på oss och höra vad min sambo hade att säga och hur jag backade upp honom i det. Då ändrade dom fokus lite och tyckte att både sambon, hans ex, jag och en part från hennes sida skulle komma in. Men när mamman inte längre hade 110% stöd i sitt mission så var hon inte intresserad av att gå, så det blev inget.
Det jag kan råda er till, som jag och min sambo gjorde var att först så gick min sambo hos en psykolog som förklarade för honom, svart på vitt, att han inte kan ta ansvar för en annan människas dåliga beteende. Dvs är mamman en idiot så är hon, och sätter hon barnen i kläm så gör hon.. Men som pappa kan man aldrig ta över även mammans ansvar. Det enda man kan göra är att vara den bästa pappan man kan vara.
Det fick min sambo att sluta fokusera på vad mamman gjorde för att kunna kompensera henne. Istället började han fokusera på oss och vår familj och vi började ta beslut för oss tillsammans. Då blev det i alla fall mycket bättre på vår sida.
Sen tog vi även kontakt med en advokat som även han, svart på vitt, förklarade för min sambo att det mamman höll på med aldrig skulle slå väl ut i en tingsrätt och att vi förmodligen skulle få boendet om vi tog det så långt.
Vi tog det aldrig så långt, men det var ändå skönt att veta att man inte gjorde fel. Det gjorde att vi kunde slappna av.
Sen tycker jag att ni ska minimera kontakten med mamman.
Kanske se till att bytet sker på dagis. Hämta fredag eftermiddag och lämna måndag morgon?
När hon sätter igång att skrika så vänder ni på klacken och går. Det gör ni inte bara för er skull utan även för barnet som inte ska behöva se det.
När hon ändrar måste hon först och främst få ett ok på ändringen från er, har hon inte det går ni inte med på ändringen.
Det gäller att vara konsekvent.
Hon beter sig som en trotsig 3-åring och vi vet ju alla hur viktigt det är att vara konsekvent när dom sätter igång.
Sen kan ni ju försöka få till ett avtal på umgänget via en advokat.
Då kan hon inte bryta det, ändra eller neka er det som står i avtalet.
Det är ett hårt jobb att gå igenom en sådan här sits, men när man kommer ut på andra änden så är det förhoppningsvis värt det.
Lycka till, och är det något får du gärna PMa mig.