Familjerätten i Halmstad - skämt eller?

Såg precis att den "korta" historien blev rätt lång ändå. ;) Hoppas någon tar sig tid till att läsa

Jag håller faktiskt med familjerätten om att mamma och pappa i första hand ska försöka reda ut detta sinsemellan . Kanske skulle situationen bli mindre explosiv om han när han ändå träffar barnet så sällan kunde sköta detta med hämtningar och lämningar utan din inblandning?

Mamman och pappan har försökt att lösa detta i nästan 1 års tid. Det bara går inte. Mamman säger okej till en sak sedan ändrar hon på de själv tills nästa gång.  Jag måste hjälpa till med hämtningarna och lämningarna då vi har jobb att sköta. Min sambo arbetar till 16.00 varje dag. Han tar tåget till jobbet och jag tar vår bil till mitt jobb eftersom det inte går tåg dit.  När sambon kommer hem 16.30 så gör han sig irdning snabbt och åker sedan och hämtar barnet. Resan tar en timma, så när sambon är framme så är klockan runt 18.00 och mamman tycker det är för sent och vill inte lämna ut barnet då. Detta har gjort att jag har fått köra och hämta, vilket jag gärna gör. För tiderna ska passa mamman. Ibland slutar vi båda 16.00 och då tycker mamman att vi ska ta ledigt för att kunna komma i en tid som passar henne, trots att hon inte arbetar utan går hemma.

puffar

Usch, jag beklagar verkligen hur ni har det. 
Och jag vet hur din sambo känner för min kände likadant en gång i tiden.
Han var villig att ge upp kontakten med barnen en tid för att ge både dom, honom och oss lugn och ro. 

Familjerådgivningen ger jag inte heller mycket för. Dom har haft sina stunder av glans i vårt fall, men oftast är det ingen hjälp, för som du säger, dom har redan bestämt sig på förhand vilken sida dom står (mammans) och sen spelar resten ingen roll.
Däremot bokade vi en tid själva, jag och sambon, och då var dom tvungna att lyssna på oss och höra vad min sambo hade att säga och hur jag backade upp honom i det. Då ändrade dom fokus lite och tyckte att både sambon, hans ex, jag och en part från hennes sida skulle komma in. Men när mamman inte längre hade 110% stöd i sitt mission så var hon inte intresserad av att gå, så det blev inget.

Det jag kan råda er till, som jag och min sambo gjorde var att först så gick min sambo hos en psykolog som förklarade för honom, svart på vitt, att han inte kan ta ansvar för en annan människas dåliga beteende. Dvs är mamman en idiot så är hon, och sätter hon barnen i kläm så gör hon.. Men som pappa kan man aldrig ta över även mammans ansvar. Det enda man kan göra är att vara den bästa pappan man kan vara.
Det fick min sambo att sluta fokusera på vad mamman gjorde för att kunna kompensera henne. Istället började han fokusera på oss och vår familj och vi började ta beslut för oss tillsammans. Då blev det i alla fall mycket bättre på vår sida.
Sen tog vi även kontakt med en advokat som även han, svart på vitt, förklarade för min sambo att det mamman höll på med aldrig skulle slå väl ut i en tingsrätt och att vi förmodligen skulle få boendet om vi tog det så långt.

Vi tog det aldrig så långt, men det var ändå skönt att veta att man inte gjorde fel. Det gjorde att vi kunde slappna av.

Sen tycker jag att ni ska minimera kontakten med mamman.
Kanske se till att bytet sker på dagis. Hämta fredag eftermiddag och lämna måndag morgon?
När hon sätter igång att skrika så vänder ni på klacken och går. Det gör ni inte bara för er skull utan även för barnet som inte ska behöva se det.
När hon ändrar måste hon först och främst få ett ok på ändringen från er, har hon inte det går ni inte med på ändringen.
Det gäller att vara konsekvent.
Hon beter sig som en trotsig 3-åring och vi vet ju alla hur viktigt det är att vara konsekvent när dom sätter igång.
Sen kan ni ju försöka få till ett avtal på umgänget via en advokat.  
Då kan hon inte bryta det, ändra eller neka er det som står i avtalet.

Det är ett hårt jobb att gå igenom en sådan här sits, men när man kommer ut på andra änden så är det förhoppningsvis värt det.

Lycka till, och är det något får du gärna PMa mig.  

Varför ska du gå med på familjerätten? Den är för föräldrarna, personligen vill inte jag att pappan hämtar barnen runt 18 då behöver de få komma till ro äta och bara vara och då bor vår pappa nära. Ni har 1 timme kvar att köra. Ge mamman en mejl där hon kan skriva av sig istället för att gapa när ni ses, den behöver ni ju bara kolla av nån ggr/v. Sen ordnar ni så ni hämtar och lämnar på dagis istället för hos henne. Vill du prata får du gärna inbokat mig

Jag lider verkligen med er, jag har haft och har det till vis del precis likadant. I mitt fall är jag mamma och umgängesförälder, det har varit 11 år av rent helvete kan jag säga.

Familjerätten är helt verkningslöst i ett sådant här fall, det är bara förnedrande och leder ingenvart. Dom är bara en institution som ska sitta och lyssna när föräldrarna spyr galla på varandra, dom kan inte säga bu eller bä om någonting utan bara medla. Deras enda uppgift är att hjälpa familjen att få till en fungerande samvaro och umgänge med barnen, men det KRÄVER att föräldrarna är överens!

Det enda ni kan göra är att stämma och gå via tingsrätt om ni vill ha ett bestämt avtal som är gällande. Familjerätten kan hjälpa er att göra ett lagligt bindande umgängesavtal men det är under förutsättning att båda parter är överens vilket ni ju inte är.

Ha ingen som helst muntlig kontakt med människan över huvud taget, låt alla överenskommelser angående byten mm. ske via mail och besvara aldrig någonsin påhopp från mammans sida.
Jag har själv helt brutit med mina barns pappa och vi har inte pratat på snart 1 år. Jag valde dock att inte gå via domstol då jag inte kunde se att det gjorde något gott för barnen att behöva höra hur det låg till, att behöva sitta och bli utfrågade om deras liv och att lögner skulle komma fram om deras pappa. Det är min stora sorg, men jag vet i mitt hjärta att dom kommer förstå en dag.
Det hjälpte mig även att bearbeta det jobbiga och all ilska genom att gå på terapisamtal, dels för att ventilera och för att få en annan syn på alltihop. Jag är idag lugn och trygg och hatar inte längre mitt ex, det känner även barnen.

Jag önskar er all lycka! 

Min man var på så kallade samarbetssamtal i Halmstad också. Det som "usch" skrev stämmer precis. Det slutade med att de båda satt och drog upp gammal skit som hände när de fortfarande var tillsammans och beskyllde varandra för att inte vara vuxna människor. Heeeeelt värdelöst med andra ord. Det blev nog till och med sämre kommunikation mellan bioföräldrarna av dessa så kallade samarbetssamtal eftersom min man inte alls ville ha med biomamman att göra efter samtalen eftersom hon var så uttryckligen elak mot honom.

Vad är det mamman okejar och den ändrar? Vad ni gör när ni har barnet är upp till er.

Kan inte pappan åka direkt efter jobbet och hämta barnet? Har de ingen överenskommelse om vilken tid barnet ska hämtas?

Jag förstår att det är besvärligt för er. Samtidigt kan jag förstå om mamman vill att barnet ska hämtas rimlig tid så att även hon får vara ledig och göra annat än att vara mamma som hon är 12 dagar av 13. Bäst är väl om din sambo och mamman kan försöka komma överens om fasta hämtnings- och lämningstider.

Oj, verkar som vi inte är den enda som böjat tröttna... Skönt att höra att man är fler. Anledningen till att jag ska vara med är att vi är en familj samt att sambon vågar inte möta mamman alls längre. Hon har hotat med både det ena och det andra och ljuger en rätt upp i ansiktet.

Det här med att hämta och lämna på dagis har vi föreslagit flera gånger till mamman. Men hon vägrar det! Tyvärr, för det hade varit bättre att göra så för alla. Vi, dem och framförallt barnet.