"Man ångrar aldrig ett barn", stämmer det?

Ofta när jag läser här när det frågas om ifall man ska behålla fröet i mage eller göra abort så är det endel som skriver "man ångrar aldrig ett barn, men en abort", stämmer verkligen det?

Vi valde att behålla barnet och fick en extremt svår förlossning och start, första året var ett rent helvete med ett sjukt barn och vi föräldrar blev också sjuka pga. situationen. Vi fick professionell hjälp och de sa att vårat fall var ett av de svåraste de haft, så mycket hände och relationen mellan oss föräldrar blev sämre och sämre, vi hade aldrig någon ork eller tid över att glädjas. Allt kretsade kring alla svårigheter barnet och framförallt förlossningen orsakade.

Flera gånger i början så ångrade jag allt, när jag mådde riktigt dåligt pga. förlossningsdepression så önskade jag att soc kom och tog barnet så vi skulle få tillbaka våra liv, även nu när jag är frisk från den så kan jag tänka på allt som gått förlorat och inte alls blivit kul och mysigt så som alla andra skriver om med sina barn.

Nu har saker vänt ordentligt och jag skulle inte lämna bort mitt barn för allt i världen, och ångrar inte en sekund men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag känt att jag ångat allt. När vi fick hjälp så träffade jag flera som hade samma känslor som vi men när man läser här så verkar ingen ha känt så. Är det så eller kan man ångra ett barn?

Med ångra så tänker jag inte på att man tröttnat och vill sälja barnet när det ligger på golvet på ica och gallskriker över att den inte får en glass utan lite djupare. Jag lämnade aldrig mitt barn så någonting såg till att känslorna att sälja barnet inte genomfördes och det är jag extremt tacksam över.