Jag är så trött på onyanserad information om herpes

Ni som tänker att ni läst detta förut, det stämmer, mitt inlägg blev raderat av misstag när jag ville ändra i texten, lägger därför ut det igen. Ni som kommenterat tidigare, kommentera gärna igen, det vara bra inlägg som var både informativa, stöttande och lugnande utan att för den skull förminska sjukdomen.

Jag har könsherpes sen ungefär 7-8 år tillbaka i tiden (tror jag ska tilläggas, jag hade iaf min primärinfektion då) .
Jag har haft tillfälliga sexuella kontakter och jag har haft längre förhållanden.

Har mig veterligen smittat en person men det var under den där primärinfektionen och då visste jag inte ens vad det var, men då smittar man ju som mest. Han har mig veterligen aldrig haft mer än just själva primärinfektionen. Själv hade jag det relativt ofta under de första 2-3 åren (inga stora utbrott dock) men har nu inte haft nåt på ca 5-6 år.

Första utbrottet var sjukt jobbig, det förnekar jag inte, fruktansvärd smärta, feber och värk, övriga  utbrott har varit lindriga.

Har lärt mig leva med min herpes och har inga problem med den. Finns andra åkommor och sjukdomar som är mer jobbiga att leva med (ryggont, allergi mm)

Jag har oxå fött två barn,  men de har inte fått det vad jag vet. Hade noga informerat BM om detta och de kollade på förlossningen innan födseln.

Under mitt senaste längre förhållande hade vi oskyddat sex hela tiden och han har inte haft några utbrott (om han är smittad kan vi ju aldrig veta)

Nu till själva ämnet.
Är så sjukt stöd över den onyanserade information som finns på ex nätet och som man får på diverse gynmottagningar, ungdomsmottagningar, STD-kliniker och annat. Ren skrämselpropaganda. Man får uppfattningen att det är mer eller mindre dödligt och att man kommer få leva ensam resten av sitt liv om man inte har turen att hitta nån övergiven karl/kvinna som inte får tag på nån annan.

Det finns inte mycket information (om ens någon??) om hur det är att leva med herpes i sin vardag, dvs hur de allra flesta med herpes har det.  För de allra flesta är det inget man går och tänker på. Det klart att man inte kan ligga runt hursomhelst när man har en smittsam sjukdom, men å andra sidan kanske man egentligen inte ska göra det överhuvudtaget för det finns ju rätt många andra smittsamma könssjukdomar som är rätt farliga och som ger men för livet, såsom sterilitet, cancer mm.

Men... Om man nu träffar nån intressant man och känner att det "tänder till", vad gör man då? Jo, givetvis (för mig är det så iallafall) så talar man om att man har herpes och informerar så gott det går, försöker få bort skam- och äckelstämpeln utan att för den skulle tvinga sig på (vilket kan vara lättare sagt än gjort).
Vederbörande kanske då vill komplettera med lite annan information via ex nätet eller en läkare (där man förväntar sig nyanserad information).
Sen är det kört... var de inte rädda innan så blir de det nu...
På nätet svämmar det över av människor med herpes (ofta de med nyupptäckt herpes som har rätt svår ångest och oro över detta, för de andra skriver ju inte) och läkare uttrycker sig mest ang hur man INTE ska smittas och drar fram alla risker, små som stora. Men överallt missas själva grejen hur det är att LEVA med sjukdomen.

För det är faktiskt inte så himla farligt. Ett fullt normalt liv med förhållande, barnafödsel mm är fullt möjligt!  Det finns mycket som är värre, iallafall i mina ögon.
Skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att det som är absolut svårast att leva med är just skam- och äckelstämpeln och människors fördomar.

Skulle väldigt gärna ha funderingar och synpunkter på denna långa text, både från er som har haft herpes under lång tid, men även från er som just fått det bekräftat. Hur tänker ni?