Avtändning från helvetet....

Hej igen alla, tack för allt stöd! Otroligt! Och till dig anonym, du som är i samma sits som mig, vad skönt att höra av en som går igenom samma sak! Jag börjar just nu dag 5. Känner mig så svag, men bättre. Började dagen med en uberdos immodium, det hjälper jättebra. Jag är fortfarande väldigt svag, orkeslös, håglös. Men, sov relativt ok inatt! Vaknade flera gånger, men sov i längre intervaller. Jag tror jag måste få i mig mer mat, få energi. Jag gå igenom otroliga attacker av ångest mellan varven. När jag tittar ut genom fönstret, ser livet går förbi mig, jag är för svag för att njuta av livet. Hur mår du nu, du anonyme? Jag är också ny här, har ingen aning hur det funkar. Men, det var som en lättnad att höra en annan i samma sits.

Lena, strongt gjort av dig! Du har allt mitt beröm och beundran! :) Själv så tänker jag då aldrig mer tända på igen. Tänker dom så: jag har alltid plats kvar för en skön "high" men absolut ingen ork kvar till avtändning! Detta måste vara och förbli min sista at, detta är ju en nära döden upplevelse! Jag har klarat av att äta lite nu, var ju tvungen att fixa mat till barnen ändå så. Jag dricker massa Gatorade och även kokosnötsvatten, som innehåller en massa mineraler och elecrolytes. Och...räddaren i nöden....immodium. Visste du att det är en opiat det med? Men, den når aldrig till hjärnan, så man blir inte hög, den binder endast till opiat receptorerna i tjocktarmen. Därav ingen diarré. Men, min tjocktarm har ju vart så van med höga doser av opiater, att jag måste nu ta megadoser av immodium för att få nån effekt. Åt mer än 24 piller igår, fast maxdosen är 4 piller på ett dygn. Jaja, det är det värt, klarar inte av att sitta på toan och skita musten ur mig...lol. En av mina "dealers" kommer hämta ut sin morfin script imorgon sa han sist vi pratade. Jag ar köpt hundratals piller av honom, jättebilligt. Så...imorgon kommer det vara tufft, men, jag MÅSTE stå emot! Åh gode Gud, hjälp mig! Lena, låt oss stödja varandra! Kram på dig och jag vet att vi båda klarar detta! Ett liv under opiatets grepp, är ett fejkat liv. Kram! :)

Lena, jag ska förbli drogfri! Aldrig, aldrig mer! Ifall jag börjar igen, har allt vart förgäves. Hela denna vecka, i soporna. Tillsammans ska vi klara detta, ok! :) Och, trots allt, jag känner mig ju bättre idag, dag 5, än jag gjorde dag 3, tex. Så, jag vet ju att det finns ett slut i tunneln, ljuset finns där inom räckhåll! Bara krypa lite till... Och imorgon är det ju dag 6! Nästan en hel vecka fri! Jag planerar att försöka cykla lite här ikväll med barnen, när det skymmer lite och det svalnar av ute. Och, på måndag ska jag börja min träningsrutin igen, jag springer nämligen annars 5 dagar i veckan. Även om det suger, ska jag ut och springa! Just nu känner jag mig som en deghög, har inte sprungit på så länge nu. Känns vidrigt. På tisdag har jag bokat tid på skönhets salong och fredagen som följer har jag bestämt mig att jag ska ut och festa med kompisar, som belöning. Känna mig fin, klä upp mig. Det jobbigaste med detta, är som sagt håglösheten, att man inte orkar nåt och allt man trots allt är tvungen att göra, är som att bestiga berg. Bara att lyfta upp armarna är ju fan smärtsamt. Att ta tag i vattenglaset och dricka...att vända på sig i sängen, men ingen sida känns skön, ingen ställning funkar, allt bara gör ont. Svettningarna och att frysa samtidigt. Och att det kryper så i kroppen, under huden liksom. Känns som insekter krälar runt, överallt. Näsan rinner, ögonen rinner som vattenfall. Jag får nysattacker. Och så toan då... Sist jag tände av, vilket var väl ca fyra veckor efter min hysterectomy operation, så tänkte jag att näe, jag har fått influensan. Jag var tom svagare då, men det var nog pga operationen, hade svårt att gå. Nu fattar jag ju, det var endast at. Det känns även som om jag har feber. Har du? Många kramar till dig, min syster i nöden. Du klarar detta, jag klarar detta. Snart, snart är detta ett minne blott. Och ett friskt, klart liv väntar oss.

Sen undrar jag, kommer jag någonsin känna mig glad igen, utan opiater? Ibland blir jag rädd att min hjärnas belönings central har blivit permanent skadad...gör mig så ledsen. Med opiater i kroppen, så var ju allt så lätt. Men...var det verkligen det? Var det inte bara maskerat? När jag hade dödsångest för min ev. cancer, så lättade det bördan, i alla fall. Tänkte, jag bryr mig inte. Oj, oj, tänk på alla dessa tusentals dollar jag har spenderat sen början på missbruket. Tror det är närmare tiotusen dollar! Jag tog ju upp till tio 40 mg oxycontin om dagen, EN oxy (40 mg) kostar 25 dollar här, "street price" . Det är 250 dollar om dan! Hjälp! Dödliga doser...men, jag kunde inte å nog. Och, allt som oftast fick jag ju inte ens en kick. Men, det där ruset...det kunde vara helt...underbart! Sitta och nodda i soffan en hel kväll. Bara njuta, jag sket i allt och alla, bara jag fick sitta och flyta bort, inte tänka, bara sova. Jag kom på mig tom att somna, ståendes, när jag skulle borsta tänderna! Och som sagt, ruset var inte detsamma med morfinet, men allt var bra ändå. Jag har även minnesförluster, kommer inte ihåg stora delar av senaste året! Det jag skäms mest för...är att jag tom sålde mig själv, min kropp. Endast till en man dock, en man som var förälskad i mig, faktiskt introducerade mig till oxys och fixade en dealer till mig. För att späda ut kassan lite, gav jag till lite, lät honom ha min kropp för några minuter, i utbyte mot oxys. Usch...skääääääms! Nu har jag totalt brutit med denna man dock. Och raderat alla mina dealers nummer.

Och för att fortsätta skriva...nackdelarna med opiaterna var ju fan den där fruktansvärda, kroniska förstoppningen! Uppsvälld mage, bokstavligen "full of shit" lol, tegelstenar i tarmen. Och, jag MÅSTE börja jobba här, och inom den branch jag ska jobba i, så är det mandatory drug testing, så slutar jag ej knarka, kan jag inte jobba heller. Aja, ska sluta ösa ur mig nu...:) men, det var skönt att skriva. Kram!

Beundrar dej starkt.Jag är opiatanvändare sen många år och vill avgifta mej NU men vet inte om jag klarar en sk cold turkey.Jag gjorde en nertrappning från 600 mg till 150 mg och det var ett rent helvetet,frossa feberyrsel myrkrypningar och samtidigt så trött,magen ballade ur så diarreer hade jag.Men vill inte avgifta i hemmet bland mina barn.Jag minns min mammas avgiftning och det var inget kul som 12 åring att se på.

Så heja på och bli starkare tösen,du klarar det.

Hej Lena och alla ni andra som skrivit här, och du nya anonyme opiat missbrukare, som kan identifiera dig i detta elände! Vad fantastiskt att få höra av er alla! Klockan är endast lite över fem här på morgonen nu, dag 6 på min at. Harvsovit relativt hyfsat inatt. Klev upp, för jag är, hör och häpna, hungrig! Äter lite medans jag skriver här, blev bara så glad och rörd av att höra av er alla! Lena, med erat fantastiska stöd här på nätet, så kan jag förstå att NA stöd är guld värt! Måste bara berätta, att jag tom orkade ta barnen ut på glass och promenad igår kväll!!! Så underbart! Började med håglöshet, sittandes på soffan. Beställde hem kinamat till middag till barnen och sushi till mig. Själv åt jag bara några bitar, tills dom växte i munnen. Slängde bort allt. Soffan igen....senare, när klockan var typ runt sju, verkligen tvingade jag mig upp ur soffan, tog barnen som sagt på glasstur och en jättefin promenad, våran favorit runda. Vi såg tom fyra hjortar och barnen gungade på en jättehög trädgunga som sitter i en hundratals års gammal cottonwood träd, man liksom swingar sig ut över ån. Vi såg en grön groda i vattnet, fiskar och ja...livet kändes...ok! Jag var så mäkta stolt att jag klarat detta. Blev en ok kväll sedan, med the i soffan. Jag skriver mer sen igen, det är fortfarande mörkt här, barnen sover djupt ännu, jag ska krypa ner, tillbaka i min säng igen. Kram till er alla, stå på digbidag Lena, du kan detta! Och även du, nya anonyma. Kram!

Lena, tack till dig, ditt stöd och alla andras stöd här är så helt enormt fantastiskt! Nästan så man vill gråta...glädjetårar. Jag sov ytterligare några timmar på morgonen. Oroliga drömmar, vaknade upp emellanåt. Just nu har jag ångest, alltså dödsångest igen. Sitter och dricker kaffe, har tagit ytterligare en megados immodium, som hjälper fantastiskt mot diarrén. Men, har haft konstiga mardrömmar om medlet, att det är skadligt osv, haha, herregud så ens sinne kan fungera. Just nu känns det ganska jobbigt igen. Det liksom känns tungt, allt jag gör. Bara att hämta en kopp kaffe är ett gruvarbete, lol, jag får liksom prata till mig själv vad jag måste göra, ok...ställ dig upp! Gå till köket! Du kan! Jag måste storhandla idag, åka till min mardrömsaffär Walmart, har slut på allt typ, så jag har inget val. Som tur är har jag barnen som kan hjälpa. Men, bara själva tanken att behöva göra detta är så överväldigande. Och tänker på hur lätt allt var med knark i sinnet...då gick det som en dans, jag var en superhero! Men NEJ! Jag ska INTE! Skriker inombords till mig själv. Idag, söndag...min dag 6...så vet jag att min morfin dealer hämtar ut sitt script i drugstore idag...shit. Det känns tungt. Jag vet ju hur nära det är. Han bor granne med mig här. Hur hans och min relation började är lite lustigt kanske...men han fotograferade mig och barnen på våran granngårds julfest i julas. Han blev förtjust i mig, kom förbi och så. Addade mig på facebook osv. Och efter min hysterectomy op i februari kom han förbi med presenter och blommor. Han berättade att han själv opererats i sin höftled, fått en konstgjord sådan. Bingo!!! Mitt sinne började redan jobba hårt, jag insåg att han nog hade smärtstillande. Och när jag inte fick mera Percocets och Vicodines av min gyn kirurg efter min op ( vilka knappast gör ett skit för mig mera, dom är alldeles för svaga jämfört mot mina superdoser av oxycontin) så jag gick rent av över till grannen, klagade lite att jag hade slut på smärtstillande men fortfarande ont och ifall han hade nåt. Yes! Det hade han! Han gick och hämtade en stor burk med morfin sulfat 30 mg, ja, det var över hundra i burken. Storvinst! Och, den fick jag helt gratis, han vägrade ta betalt. Dom satt jag och knaprade i mig, besviken på att ruset inte var detsamma som oxys, men fick mig i alla fall motiverad och glad i hågen. Efter det har jag varit förbi honom många, många gånger, säkert tagit all hans medicin, stackaren, men insisterat på att betala, fast inte ens i närheten av oxy pris. Och efter det har det varit en salig blandning av oxy och morfin... Min oxydealer, är en vänlig, men sniken äldre tant som kedjeröker och säljer sin cancersjuke mans oxys för ockerpris till mången fler än mig. Ja, herrejösses, så man har hållt på! Helt sjukt. Men nej, Lena, och ni alla andra fina, goa människor här, jag ska aldrig, aldrig mer inta opiater. Som sagt tidigare, jag har det inte inom mig att utstå ännu en sådan här at. Tror jag hellre dör, än går igenom detta igen. Detta är det inte värt. Sänder värme och kärlek till dig Lena, många kramar, förståelse, störtning, peppning, enorm beundran för vad du åstakommer, och kärlek och tack till alla er andra som stöttat mig så! Love! :)

Jo just det...jag är 42 år gammal.