Avtändning från helvetet....

Ojoj, ja, jag har rökt själv, slutade för över 15 år sedan eft 13 års rökning, så jag vet hur helvetiskt svårt att sluta det är också! Ärligt talat, nästan svårare än detta, för det är liksom ett konstigt mentalt sug och en mekanisk vana som man lärt sig älska. Ha cigg paketet och tändare, belöna sig med en paus, tända ciggen,, hålla den osv osv....när jag slutade så kändes det som jag mist min bästa vän. Länge. Men, det gick! Och du kan du med :) you go girl! :) kram

Jag håller mina tummar att ni alla ska klara detta!! Jag tror på er!! Ämnet berör mig djupt då droger tog min brors liv. Jag är arg på drogerna! Kvar lämnade han efter sig en son som idag står utan sin mamma o pappa pga droger. Kämpa på o när ni känner att ni inte orkar mer o allt är skit så tänk på era barn. Tänk på allt härligt ni har framför er ihop som en familj. Tänk på era vänner o familj som älskar er o behöve er. Ut o ta långa promenader! Det är balsam för själen. Kramar till kämparna!

Ja...herregud, vad ska man säga...lol...men ha en bra dag! Och vi knarkare stöttar väl varandra bäst vi vill, när det gäller att sluta. Är det inte bra att man vill sluta? Och vem fan sket i dina frukostflingor imorse, så att du blev på sånt pass humör att du måste racka ner på dom som redan ligger ner ( i fosterställning, till på råga, din dumma sate, lol) Jag har då aldrig påstått att nån ska tycka synd om mig, men däremot tycker jag jävligt synd om mig själv, just nu. Och mina systrar och bröder, som sitter i samma båt. Det kan du inte ta ifrån mig. Och, du verkar ganska naiv och oinsatt. Många, som tar dessa droger, gör det legalt, försöker inte ens bli höga, tar inte större dos än rekommenderat. Många har haft legal smärta och fått ex oxy utskrivet, helt legalt. Måste använda i många år. Det är helt normalt att man får utsättningssymptom när man lägger av. Kanske en vacker dag att du får se själv, då är du nog inte så kaxig längre. Många har fått välja mellan smärta och ett liv på opiater. Först tänkte jag anmäla detta inlägg, detta är ju faktiskt ett känsligt snack och ditt inlägg bryter ju mot alla regler så att det tjongar om det. Men, så tänkte jag, att vi behöver få skratta lite i detta ellände och ditt inlägg var ju nästan mer komiskt än det var idiotiskt, så vassego ditt okänsliga odjur, detta bjussar jag på! Tjolahopp! Som vanligt, till er andra, kramar! :)

Lena, så sant så som du säger, och alltid är det väl någon som ska försöka sätta en på plats. Bara det, att jag vet redan min plats. Sen kan man undra hur vissa mår, som kommer in här och ska jävlas, när dom kan läsa vad det är vi försöker åstakomma här. Kram!

Att läsa alla era fina inlägg här gör mig varm om hjärtat! :) ger mig lycka, en känsla jag trodde inte fanns naturligt längre. Idag, dag sex, har varit ok. Just nu sitter jag i soffan, nyduschad, har nyss kvällsfikat med barnen, som sprang tillbaka ut på gården och leker med sina kompisar. Tänka sig...men jag orkade med en springrunda nu ikväll! Helt otroligt! Dagen förlöpte sig ganska segt, det känns om om jag släpar runt på en hundkilos ryggsäck. Visste inte hur det skulle gå till, bara att det måste ske...bekliva Mount Everest, dv storhandla på Walmart. Usch och fy, men det gick det med. För varje grej jag klarar, förvånar jag mig själv lite mer. Sen gjorde jag middag. Har ätit ganska friskt idag, hungern har hittat tillbaka. Efter middagen sprang ungarna ut och jag ploppade ner halvdöd på soffan och kollade på nån supertrist film. Hur mycket jag än försöker, kan jag då inte ta mig en tupplur. Ligger där, såsig och dåsig på soffan och tycker synd om mig själv, då jag får mig ett ryck att testa att springa redan nu idag, ikväll. Tvingar mig upp, tvingar på mig löpardojjorna och resten av munderingen. Kör iväg till en liten favoritväg, en runda på ca sex kilometer, lyssnar på hög musik på vägen dit och peppar mig själv med hur jävla bra jag kommer må efteråt. Till dom som undrar, barnen visst om att jag försvann på en runda, dom har hemmanycklar och telefoner, äldsta är 14 år, så det är inga problem. Rundan gick förvånatsvärt bra! Min högra ankel krånglade lite, har alltid haft problem där, nån slags gammal ligamentskada. Var tvungen att stanna ett par gånger och stretcha lite. Så...fast forward...nu är jag alltså hemma igen och känner mig nöjd med dagen! Tack gode Gud för att du finns, tack för erat stöd här inne. Och Lena, du gör detta galant! :) I morgon är det dag...7!!!!!!! Wheeeehaaaa!

Jo, det är ju bara knarkar jävlar ändå, deras liv är nått man kan fullständigt skita i.
Förslagsvis så kan vi lika gärna avrätta dom direkt, så blir vi av med dom.

btw just denna stigmatisering tillsammans med vår narkotikapolitik som gör vi har en av de högsta dödligheten i EU.
Men det är ju du nöjd med, för det är ju bara knarkare.

   Klart du klarar det. Att sluta CT är bättre för om du inte har någon som portionerar ut dina mediciner så finns suget alltid där med den lilla djävulen o man trillar ofta dit igen. 

Men håll dig ifrån att sitta still på rumpan första veckorna- ut o spring, gräv i trädgård, fönstershoppa allt som får ditt huvud att tänka på nått annat.

Hitta på något som du vet gjort dig pigg o glad förr.

Träna,rid, baka, ja endast du vet vilka intressen du har.

När suget kommer - det gör det - då biter du ihop o går och gör något omedelbart. Sitt inte o fundera vidare på det.

Lycka till               

Hej alla igen och alla nya här! Ni som går igenom samma, jag KÄNNER 100 % med er, jag känner er smärta och ångest! Det känns som om man ska dö, när man är i den akuta fasen av en at, men medicinskt sett, så är inte en opiat at livshotande, påstås det. Som tex att sluta med alcohol om man supit i många år, det är däremot bevisat direkt livsfarligt. Det som kan vara farligt med en opiat at, är att man blir uttorkad, får fel i saltbalansen i kroppen. Att man tex inhalerar spyor och en del kan tydligen få typ epelepiska anfall. Men "all in all" är det inte livshotande. Jag har varit helt ensam här när det var som värst. Bra ändå, för jag kunde ändå inte göra nåt, bara ligga och kvida. Ångesttankarna är nog värst, men när dom sköljde över mig om svallvågor, sa jag till mig själv: du, det är bara at. Bar känslor. Känslor är inte farliga. Har kommit hem nu efter en sväng med barnen till poolen. Jag känner hopp och får emellnåt lyckosvallningar. Men, det känns också fortfarande tungt. Allt. Vill bara lägga mig ner, ta av den är hundrakilos ryggsäcken jag släpar på.

Och till er alla som tar smärtstillande pga smärta. Det blir som ett val då, och har man äkta smärta kan det ju vara väl värt att ta. Det skulle jag gjort. Klart man blir beroende, men så är det ju med många mediciner och det gör ju inte en mindre värd för det. Och med riktig smärta, så sätter sig nog opiaterna på andra receptorer också, inte bara producerar eufori känslor. Visst har jag haft smärta också, efter operationer och dylikt. Men, jag knaprade glatt i mig ändå, när jag var smärtfri. Kram alla! :)

Hej alla igen! Liten uppdatering från min sjunde drogfria dag, som börjar närma sig sitt slut. Sitter nu på soffan framför dumburken, slöläser en kärringblaska, käkar godis och choklad ( det " får" jag nu...lol) mina barn sitter här med och kollar tv, snart dag för sängen. Vi gick till poolen imorse, stannade inte länge, för det började åska och regna. Gick hem igen, känns som om jag emellanåt inte har nån livsgnista, så jag lägger mig på soffan och stirrar i väggen. Sova kan jag inte. Ångesten får mig upp på bena igen, nog för att funktionera nog att laga mat, duscha. Fixa håret har jag inte orkat med hittills, bara kammar igenom det efter att jag tvättat det, flätar det och låter det vara. Annars brukar jag alltid föna det, sen plattånga och fixa så fint. Sminka mig och ha schyssta kläder på mig. Nu, sen jag började denna at, har jag inte sminkat mig en enda gång, har endast ett par baggy shorts och tshirt på mig, eller morgonrocken. Ser fan ut som en slashas! Jag tror denna slöhet jag upplever är mental, just nu. För jag kan! Jag stack tom ut på ytterligare en springrunda ikväll, längre! Det var jättefint och skönt ute, käkat åkte iväg och sprang runt en sjö, halvvägs genom en skog, så ytterligare hjortar och falkar. Först tänkte jag att faaaan, jag oooooorrrrrrkar inte, vill bara vända oooooom! Men, jag tvingade mig, peppade mig själv, sa till mig själv hur stark jag faktiskt är. Och, det gick galant. Kom hem, tog ett epsom bad med eukalyptus ( kan jag starkt rekommendera mot värk i kroppen, värkande muskler. Det innehåller magnesium sulfate, som tränger in i kroppen och hjälper) Har även ätit immodium idag med, är lite skraj att sluta. Är rädd att diarrén sätter igång. Men, tack vare det, så har jag inte haft diarré sen jag började äta dessa löjligt megastora doser. Så skönt, en räddare i nöden. Diarrén torkar ju ut kroppen något så hemskt och hade jag skitit upp till idag hade jag nog knappast orkat med att springa. Förstoppad är jag inte heller, trots stora mängder, utan det är normalt. Och, jag fortsätter att dricka kokosnötsvatten. Måste erkänna att mitt sinne har brottats hårt idag med att inte kontakta grannen för att ta ett återfall. Det är nästan komiskt, men det är som jag har en "bad me" och en "good me" som sitter på varsin sida av mitt huvud och viskar till mig vad jag bör och inte bör göra. Mitt "bad me" har sagt till mig många gånger idag att skit i detta nu. Du kan få bort denna smärta och tunghet du känner och bli en superhero igen, som klarar allt, inget är för jobbigt. Som tur är har jag ignorerat det. Mitt " good me" sa annorlunda, NEJ! Ta INGET! Du kommer vara tillbaka på ruta ett igen, du kommer aldrig kunna söka jobb, det kommer bryta ner ditt inre, the-good-feeling är bara FEJK! Det är inte sant! Maskerat! Nu ska jag borsta tänderna, krypa ner i sängen, läsa. Upp lite tidigare imorgon, iväg lite tidigare till poolen innan åskmolnen rullar in, sen iväg på skönhetsbehandling klockan två. Kan behövas, i really look like shit! Lol....en at är då ingen skönhetskur, minsann, tvi vale. Kram på er alla! Skriv gärna och berätta hur just NI går igenom detta, hur eran dag är. Hur har du det nu Lena? Du är tätt inpå mig, bara en dag efter. Go, go! Hejja alla! Kram! :)

Inne på andra dagen med nertrappning,ifs bara 150 mg tradolan men har kört ett högt race i en vecka typ pga deppresion.Jag skall ge mej tusan på att klara det,tog bara 100 mg på kvällen retard sen på morgon 2 st panodil istället frö vanliga 50 mg tradolan.Men nu andr adagen kom hysterin i kroppen myrkryppning och svettnningar,febryrsel.Klarar inte den känslan.Jag delade en 100 mg retrad och få se om jag klarar den dosen.Känns ok i kroppen,ingen feberyrsel,förresten varför får man sk feberyrsel,jäkligt obehagligt.Jag hoppas innan året slut vara fri ifrån tradolan,som jag käkat snart i 10 år.Jag får bemöta min reumatsm värk på annat sätt.Men du TS jag hejar på dej,kämpa på,du kan och du blir starkare.

kram

Får du betalt för att göra reklam för din blogg eller har du annan syfte med att slafsa upp adressen är praktiskt taget varje tråd i den här avdelningen?
 

Som vanligt vill jag börja med att tacka er ALLA underbara, fina, STARKA människor som skriver här, delar med sig, stödjer och helt enkelt bara förgyller denna tråd och MIN tillvaro. Tack vare ER (hajja, lol) så har jag klarat detta! Lena, oj, din smärta låter inte rolig att tampas med. Säkert förstärks den nu också, iom din at, jag håller tummarna att den klingar av i samband med ditt längre avstånd från opiater. Och att du kan hitta en fungerande alternativ metod att hantera värken. Har du en bra läkare? Hur som helst, jag sov otroligt dåligt inatt. Vände och vred på mig. Halv två gick jag upp, hungrig, och åt fyra knäckemackor. Sen tillbaks i sängen, samma vakna, hemska tillstånd, vrida och vända på sig, något känns inte rätt djupt inuti. Det kryper, pirrar, långt, långt in i benmärgen. Halv fem gick jag upp igen, hungrig igen! Åt cornflakes och en hel bagle. Alltså...ska detta fortsätta kommer jag ju bli smällfet. Tillbaks i sängen, samma visa, tills murket bingarna tvingade mig upp för gott. Kaffe, sen iväg till poolen med barnen. Hett och för jävligt, men för kallt i vattnet för att doppa sig, alltså, inget är bra. Inget är ok. Allt känns bara skit. Tankarn om att jag kan slippa detta med bara ett litet telefonsamtal kryper sig fram i huvet, men jag slårsnabbt bort dom. Kan aldrig mer gå igenom en at, aldrig! Jag väljer hellre döden. Hur som helst, nu är vi hemma igen, har duschat, fixat lunch, sk snart iväg på min lilla skönhetsbehandling. Sen handla, middag, springa....och den hemska tiden nattetid kommer. Ska köpa melatonin i Walgreens idag, ta det i kväll innan sängen, se om det hjälper mot min sömnproblem. Shit! Hur som helst, kämpa på alla! Snart är det ett minne blott, allt detta. Kram!

Gud vad gulliga ni är, ni två som skrev här ovan och hejjade på oss. Tack! Det är sånt som får mig i alla fall, att känna glädje, lycka och tacksamhet. Kram!

Vet inte vad jag ska säga mer än att WOW vad du är modig..... Kämpa på, det är värt vartenda sliten sekund du upplever nu. 

Sov faktiskt ganska ok inatt! Måste tipsa om melatonin, jag tog en 5 mg kapsel innan sängdags igår kväll. Visst vaknade jag många gånger och gick även upp en sväng halv sex för att äta lite, men i all allmänhet så sov jag bättre än jag gjort någonsin sen jag började denna at. Idag är det....dag 9!!!! Yes!!!!! Alla som kämpar på, ni kan! Ni är bäst! :) lycka till och skriv gärna! Vill höra. Kram

Att röra på sig är guld värt, håller absolut den där vidriga, äckliga, inre nu-ska-jag-gnaga-din-benmärg-i-trasor-tills-du-dör-av-vånda känslan...grattis till dig som har tagit dig så pass långt bort från detta ellände och att du mår bättre! Själv gick vi som vanligt till poolen i morse. Väl hemma tog jag en dusch, men blev återigen så äckligt lealös. La mig på soffan. Somnade nästan in där, men just då vaknade jag upp igen av en stor ångestattack. Våndades lite där i soffan. Såg mig omkring. Det var sååååå länge sen jag städade ordentligt...fick ångest över det, tvingade upp min tusenkilos kropp ur soffan, tvingade mig att ta fram städarsenalet och satte igång att skura och skrubba. Hela stället fick sig en ordentlig omgång! Är precis klar. Har även ringt och beställt kinamat igen, dock sushi till mig. Denn gång ska jag njuta och äta upp allt. Jag har ju i alla fall aptiten tillbaka. Sen, ska jag och sonen ut och cykla en kvällsrunda. Skippar springandet för idag, har ju hållt på i tre kvällar på raken nu. Än är jag absolut inte så stark som jag brukar vara, inte lika uthållig. Tar och springer imorgon igen. Nån fin skön kvällsrunda. Imorgon ska jag även tvätta och åka och byta olja i bilen. Alltså, jag måste! Så skönt att bara skriva av sig här. Även idag har jag tampats med tankarna att bara skita i detta och skaff hem nåt. Inte blev det lättare för det när jag fick en text imorse av en jag känner som sa att han hade 30 vicodine. Men, jag sa nej tack!!! Alltså, jag kan bara inte fall dit igen. I så fall får det bli min död, för jag tänker då aldrig mer gå igenom en avtändning. Aldrig, aldrig mer! Kram på er alla! Kämpa på!

Hej fina du och tack för ditt inlägg! Dina ord och tankar är som en stödjekäpp att luta sig mot i denna tunga, eviga uppförsbacke! :) Nej, denna at glömmer jag nog aldrig. Idag är dag elva (!!!!!!!) och jag är ännu inte helt "out of the woods" känns som om jag gick direkt från den akuta fasen till den sekundära akuta fasen. Det jag lider av mest just nu, är dessa äckliga, sömnlösa nätterna. Att bara vrida och vända på sig, natten är så otroligt lång. Sen, när dagen måste börjas, är jag redan slut. Att ta sig en tupplur på soffan är lika med näst intill omöjligt, just dags tupplurar varar endast en pisskvart och resulterar alltid i ett abrupt uppvaknande av en ångestattack. Som om någon sticker en kniv i magen på mig. Så vidrigt. Fortfarande har jag en gnagande, olustig, oförklarlig känsla djupt inom mig. Sitter jag ner, måste jag liksom skaka på fötterna lite lätt, kan inte vara helt stilla. Men, jag sköter mig utåt sett relativt bra. Tar hand om barnen, handlar, städar och springer (sköna) rundor om kvällarna då det svalkas av. Ja, jag är ju svensk och har jäkligt svårt med denna hetta vi har här om dagarna, lol. En springtur i närmare 40 grader i denna situation skulle helt enkelt inte vara en möjlighet, jag skulle stupa. Poolen är typ det enda stället jag orkar vara på, annars är det hemma, bilen eller affärer som gäller. Att ens bara gå till bilen...yuck! Nä, jag längtar till vintern och snö. Tro mig! Oj, vad jag saknar min egna kropps lyckokänslor. Min egna motivation. Hatar denna håglöshet. Känns som om det är svårt att räta på mig, hålla uppe kroppen. Ibland liknar jag detta tillstånd med att vara som inbunden i en knut. Så stel och orörlig. Endast min drog kan få mig att lösas upp, lätta mig, ta av handbojjorna, kunna ställa mig upp...men så inser jag ju att det var allt bara falskt. Till alla er kämpar, kämpa på! Ni är alla mina idoler, jag är så stolt över er. Mitt i all denna eländiga eländeshet, så har jag hittat er, och ni har visat mig så mycket positivt och det är endast tack vare er att jag är på dag 11 idag! Kram!

Sitter här med ångest men också förväntan...har nyss tryckt i mig 80 mg oxycontin och 20 mg percoset. Förlåt....hatar mig själv. Kunde inte hålla mig längre. Mycket pga denna overkliga ångest. Gjorde ett inlägg tidigare idag, men under kroppsligt, läs där om ni orkar, under "så rädd, knöl i bröstet" ja, har alltså haft en knöl i ena bröstvårtan nu i ca sju veckor. Tidigare har jag dövat ångesten med nävar med morfin. Som nykter gick det inte längre. Ångesten bara river i mig. Tror jag ska dö, vill nästan dö, för jag orkar inte leva så här. Och till läkare bara VÅGAR jag inte gå. Det var så otroligt hemskt i vintras med mina magproblem och misstänkt äggstockscancer och operation, vägen dit...att jag pallar bara inte med en sån resa till. Och blickarna från läkarna och syrrorna, tystnaden, ovetskapet, misstankarna....kan inte. Så jag får chansa. Jag har googlat på om det gör ont att dö i cancer, min enda tröst i detta eländiga är ju att jag kan få all morfin jag vill ha, antagligen. Jag kommer att ta mig fan vältra mig i det, den dagen jag ligger där på hospice och tjippar efter andan...tänker på mina små barn...älskade barn. Jag var bara själv elva år då min mormor dog, som jag älskade så högt och det gör fan ont än idag, jag saknar henne ännu. Drömmer ofta om henne. Hur kommer mina barn inte ta detta då? Ja, i mitt huvud är det cancer. Allt stämmer in på det, enligt Google. Knölen är hård, sitter fast och sitter liksom djupt inne i vårtgården, men är ändå lätt att känna. När jag tände av, så orkade jag inte tänka på det, jag var så upptagen med att må dåligt. Men nu...nu kom ångesten. Jag hoppade i bilen, körde och tog ut pengar (som jag inte har) och körde till min kran, som jag deleatat nummret till. Men hon var hemma! Och jag köpte fyra oxys och sju percoset. Nu sitter jag här och väntar på ruset. Oxy har jag interåd med egentligen, så snart får det bli grannen och hans morfiner. Fan för mig! Fan! Fan för allt! Fan för att jag är så rädd att jag inte vågar söka hjälp. Men...jag kan bara inte med en ny operation, cellgifter och skit, bli flintis, förlora bröstena ( jag har implantat) då dör jag hellre....kan inte leva med cancer...vägrar. Förlåt mig alla här. Jag ber för er andra att det går bättre för er. Ni har hjälpt så otroligt mycket, ni är alla så underbara! Just nu skiter jag i hur det går för mig. Orkar inte leva, känns det som. Är så jävla ensam, har ingen att prata med. Kram alla!