Umgänge med spädbarn

Det här var det dummaste inlägg jag läst på länge! 

Det du skriver är att pappan är oviktig och har ingen som helst roll i barnets liv om inte mamman tycker att det ska vara så... Och du blandar dessutom duktigt ihop ett barns behov med dina egna egoistiska behov och problem! 

Barnen har rätt till sin pappa, och har rätt att få chansen att knyta an till sin pappa. Allt annat är bara dumheter. Så om du inte tycker att pappan ska få ha barnet hos sig så får du allt snällt släppa in honom till dig. Du har inte ensamrätt på dina barn, det är bara det att papporna till dina barn uppenbarligen inte orkat kämpa mot dig för att få den rätten.
Modersinstinkt är inte ett isolerat uttryck när det kommer till föräldrar. Det finns även något som heter fadersinstinkt.. Och vad händer om hans instinkt säger det motsatta mot din?

Du och dina åsikter är det som gör att barn går runt med en klump i magen och känner sig oälskade av sina pappor.

FY!  

Jag håller med dig om allt... Problemet blir när mamman är den som ställer till problem med sina åsikter (som tonårsmamma ger uttryck för) och pappan därmed förlorar möjligheten att knyta an till sitt nya underverk. 
Det är inte rätt att mamman ska kunna ha den makten att driva bort en pappa från sitt barn genom att spela på "barnets bästa"
Samhället och familjerätt och soc borde se igenom det spelet och säga "Nej du.. om du inte kan främja att barnet får knyta an till sin pappa så får barnet bo hos pappa och sen får du vara den som träffar barnet regelbundet hos pappan"
Att mamman ammar ska inte vara något som ger henne rätt att bete sig som ett jävla pucko rent ut sagt.  

Visst sitter det inte i könet. 
Men det gör ju inte dom existerande problemen mindre, för att man gissar hur det skulle sett ut om det varit tvärtom.
Man kan ju inte strunta i problemen som finns.  

Men om du känner så, då borde du kunna sätta dig in i pappans känslor och situation... Som faktiskt är tvungen att lämna ifrån sig sitt lilla barn. 
En pappa är ju lika mycket förälder som en mamma, och när mamman säger att hon minsann inte vill lämna ifrån sig sitt barn för att det känns jobbigt borde hon ju kunna ha förståelse för att det kan vara lika jobbigt för en pappa... Och därför vilja samarbeta. Tänk om det vore du som mamma som var tvungen att lämna ifrån dig ditt barn? Hade det varit ok enbart för att det varit så traditionsenligt och enligt samhällsstrukturen?  

Fast det där är ju en omöjlig ekvation om man ska läsa trådar här på FL och även i denna. 
För enligt många så är det ju bara mamman med sin ammning som gäller, pappan är sekundär. Man ska som mamma inte ens behöva släppa in pappan i sitt hem för att träffa barnet.. Så hur ska en pappa kunna bygga upp en relation till sitt spädbarn, när mamman är den som sätter spelreglerna och reglerar när och hur ofta och på vilket sätt? Det går ju inte.
Och det är det jag menar.
Så länge mammor kan använda ammningen som vapen för att säga "Nej, du får inte ha barnet, Jag kan inte lämna ifrån mig det för det är beroende av mig, du får komma tillbaka när barnet inte helammar längre" Enbart för att, när hon inte helammar längre, kunna säga "Nej, men har du inte varit närvarande hittills så är du inte välkommen nu heller, du har minsann inte brytt dig innan och behöver inte bry dig nu"
Så länge mamman ses som den viktigare föräldern så kan pappan inte bygga en vettig relation till sitt barn.

Som i trådstarten, nu vet ju inte jag om pappan är en skitstövel eller om det ligger annat bakom. Varför bor TS och hennes ex en timme ifrån varandra? Vem flyttade och varför? Varför kan inte TS åka med barnet till pappan varannan gång, så åker pappan till mamman varannan gång? På så vis kunde dom ju dubbla umgänget. Och varför ska inte pappan kunna få ta en liten promenad med sitt barn? 

Det är ju det som är problemet. Mamman ser det som SITT barn... inte DERAS barn.. Och därmed glömmer hon att hon faktiskt inte styr över barnet som om det vore en av hennes ägodelar. Hon verkar inte vara ett dugg intresserad av att hon och pappan GEMENSAMT tar beslut gällande barnet, utan hon vill vara diktator i föräldraskapet.. Och det är väl klart som fan att det skiter sig då..
Jag är helt hundra på att ingen av er som kommenterat här skulle acceptera att ni inte fick vara mamma på era villkor, utan hade en pappa som bestämde när och var och hur ni fick träffa och knyta an till ert barn. Det skulle bli ett jävla liv på er då...  

Och det du beskriver som en självklarhet ser jag som ett problem. Jag ser helt enkelt inte något vettigt alls i det du beskriver. 

Jag är fullt kapabel att föra min egen talan, så du behöver inte göra det åt mig. Det blir liksom bara dina åsikter som kommer ut då.. inte mina. 

Pappor viktiga för barn i ALLA åldrar... Du hävdar att pappan är mindre än sekundär för ett mindre barn.. Så oviktig att mamman gott kan neka honom umgänge om hon tycker att det är jobbigt.  Det är inte jag som hatar.. Det kanske är du som sysslar med projicering? Vad vet jag.

Det enda som är patetiskt är din kommentar.  

nu blandar du nog ihop det, för mitt första inlägg i denna tråden handlade inte om TS specifikt, utan en kommentar som Tonårsmorsan skrev... Och den kommentaren tyckte jag var det sämsta råd någon kunde ge, vilket var vad jag gav uttryck för. Sen svarade du på den kommentaren, och jag tog vidare diskussionen därifrån. 

Som jag skriver i kommentaren som du citerar så finns det vissa frågor jag vill ha svar på innan jag bildar mig en uppfattning, exempelvis varför mamman och pappan bor så långt ifrån varandra och vem det var som valde att flytta?
Om pappan fullständigt skiter i sitt barn så är det väl självklart att mamman måste "skydda" barnet när pappan får sina egokickar och vill ha övernattningar. Men jag har inte gett någon åsikt om TS specifika fall än, mer än att jag inte tycker att rådet från tonårsmamman var värt att ta i beaktning. 

Det är väl nackdelen med forum... att man lätt blandar ihop saker och kanske lägger in egna tolkningar som inte alltid stämmer. Men det är ju inte svårare än att ställa frågor så man får ordning på vad som är vad :) 

Min partner har inte förlorat något alls... vet inte var du har fått det ifrån? 
Jag anser bara att har man tagit det vuxna beslutet att skaffa barn tillsammans, så får man allt leva upp till det beslutet dom närmsta 18 åren, och det innebär att ingen förälder har rätt att neka till, eller försvåra umgänget för den andra föräldern. 
Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, dvs BÅDE MAMMA OCH PAPPA. Anledningen till att det ofta kommer att handla om pappor är för att mammor har större tendenser att känna ett ägande över barnet och tro sig veta bäst.

Men... som jag sagt till dig tidigare.. Den dag du själv får barn.. och separerar.. och ditt barns mamma tycker att det är ok att ta sin nya man, ert barn och flytta bort från dig... och du jublar av glädje.
DEN dagen kan jag köpa dina argument om att en förälder är ersättningsbar av vem som helst... som du tror att du kan ersätta ditt bonusbarns pappa. 

Så, istället för att insinuera felaktigt om mina anledningar, så kanske du ska vara tydlig med var du får dina åsikter ifrån? Dvs att du är en bonuspappa som är så svartsjuk på att din sambo har barn med en annan man att du medvetet försöker utesluta barnets pappa ur ert liv genom att flytta tiotals mil ifrån honom.  

Hur umgänget ska se ut gällande var och när är ju upp till varje föräldrapar. Det finns ju ingen universal lösning på det, som du säkert oxå förstår. 
Således finns det lika många lösningar som det finns individer.
Låta barnet vara hos pappan, träffas hos mamman, träffas hos farföräldrar, träffas hos morföräldrar, träffas hos gemensam kompis.
Mamman pumpar mjölk och ger pappan, barnet kanske inte ammas... osv osv osv osv osv.

Bäst är ju såklart om föräldrarna inser att om man skaffar barn med en annan människa så är det barnet lika stor del av båda och båda föräldrarna är lika viktiga... Och framför allt får man tänka efter före... Är detta en människa jag vill ha i mitt liv dom närmsta 20 åren, oavsett vad som händer? Litar jag på denna människans omdöme att ta hand om mitt barn utan att jag är närvarande? Kan man inte svara Ja på dom frågorna kanske man helt enkelt ska knipa igen och låta bli att skaffa barn. 

Inget svar? Jag sitter inte klistrad i alla trådar och håller koll. 
Nu gjorde du mig uppmärksam och jag ska genast ge dig ett svar.Först och främst så kan man inte avsäga sig all kontakt med den andra föräldern när man har ett litet barn. Någon form av kontakt måste finnas då man valt att få barn ihop. 

Om mamman inte vill UMGÅS med pappan i sitt eget hem så får hon helt enkelt låta pappan ta med sig barnet på en promenad, eller ha barnet hemma hos sig medan mamman tar en promenad. Som back-up kan hon pumpa en flaska mjölk som pappan kan ge om det absolut krisar. 
Svårare än så är det väl inte? 

Och ja, föräldrarna har rätt att leva sina liv.. Men inte på bekostnad av den andre föräldern. 
Dvs en mamma kan inte neka barnet sin pappa av egoistiska skäl och en pappa kan inte neka barnet sin mamma av egoistiska skäl. 
Svårare än så är det inte. 

Sen kommer det ibland in sånna som du i ekvationen som bär på så mycket svartsjuka att barnets rättigheter plötsligt är helt oviktiga.. Det är då det blir tragiskt. 
 

Jag väljer, iom detta inlägg från dig, att inte längre diskutera med dig. 
Du får helt enkelt acceptera mina åsikter, och jag får acceptera dina. Jag tänker nämligen inte sjunka till din nivå.