Jag kan inte "förlåta" min barndom!

Jag har gått hos psykologer och ätit mediciner och allt möjligt. Jag har inte problem med liksom det som hände eller de som var orsak till allt som hände utan allt det som kommit ur allt snarare... Rädslor, misstänksamhet, evigt tomrum osv. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Det är en lång historia av försummelse, missbruk, självmordsförsök osv av de vuxna i min omgivning.

Du är INTE ensam! Jag är 37 och mår fortfarande skit efter en urkass barndom. Jag är arg på allt och alla, även om jag fattar att jag egentligen är arg på mina föräldrar. 

Hej !

Jag gick KBT terapi och bearbetade min barndom och det som gjort att andra trista saker kommit senare pga min barndom och min dåliga självkänsla och självförtroende och det hjälpte, men var tvungen att gå ett tag och det var mycket känslor och gråt i dag, har jag mer distans till det som hänt, fått bättre självförtroende även om jag ibland kan känna mig osäker i vissa sammanhang. Men åt rätt håll i alla fall, hoppas att du hittar nåt sätt som passar dig TS och det är viktigt att man bearbetar det som händer runt omkring som dåliga barndomen haft med sig.

Jag har inte haft den bästa uppväxten. Men jag har på något vis gått vidare. Vad hjälper det att vara arg på sina föräldrar för? Man kan inte flytta tillbaka tiden om göra om.Min pappa var alkoholist och min mamma gjorde så gott hon kunde. Min bröder förebrår båda min föräldrar och tjafsar om allt möjligt ännu. Varför gjorde du inte så mamma? Varför drack du pappa? osv. Men vart leder det??

Jag kanske har fixat det bättre eftersom jag har 2 barn ,dom har inga. Jag kan på ett sätt relatera till föräldrar rollen och förstå varför en del beslut fattades och att vissa saker kanske inte gjordes tillräckligt bra under min egen barndom. Jag förebrår ingen av mina föräldrar idag. Dom gjorde så gott de kunde under sin bästa förmåga.

Min pappa är nykter sedan 20 år och vi har en bra relation idag,det är mina 2 bröder som fortfarande har problem. Dom blir 40 år i år men dom lever inte de liv de vill och önskar för att de ältar våran barndom fortfarande. 

Alla har vi olika bagage att bära på,det kanske är skillnad om man blir misshandlad av sina föräldrar. Att det är svårare att komma till ro med. Jag minns en massa saker från min barndom som är negativa men det var då och nu är nu.

Min pappa slog min mamma ett par gånger.
Kronofogden kom och hämtade saker ur lägenheten
Min pappa kastade sönder saker i hemmet på fyllan.

Detta är bara lite av det jag minns men som sagt det är inget jag ältar idag och mår dåligt av.

Jodå, jag är 32 och präglas fortfarande av min uppväxt. 
Mina föräldrar hade skyhöga krav. Extrema. 144 av 145 möjliga poäng på ett prov var värdelöst och renderade i en utskällning. 
Min pappa var dessutom alkoholist.
Och båda föräldrarna slog mig + kränkte verbalt.  

Min mamma har idag sagt "förlåt" på sitt vis. Från pappa har jag inte hört något.
Han slutade dricka när jag som tonåring avslöjade honom för familj, släkt och vänner + gav bort hans hembränningsapparat.
 

Här har du en till! :) 

Vad ska man göra? tänk på hur erfarenheterna berikat dig...

Vilka är dina positiva egenskaper som du fått? 

jag hade en kass barndom jag med. MEN jag har kommit över det.... Jag kan inte förändra det som varit och hur mycket jag velat så hade jag nog inte vart den personen jag är idag heller om jag inte vart med om det jag vart med om.Nu kanske det inte är så allvarligt som vissa av er men för mig har det ändå vart botten... Jag valde att sluta titta i bakspegeln. Det som vart har vart och jag kan bara blicka framåt. Jag har mina barn att vara glada för utan dom hade jag INTE vart där jag är idag heller.. jag hade inte haft dom om jag inte gått igenom det jag gjort heller... utan jag kan bara blicka framåt och låta mina barn få en underbar uppväxt istället. och inte tillåta samma mönster upprepa sig hos dem att alltid ha ögonen med mig mår dom dåligt vill jag finnas där för dom och behöver dom stöttning ja då skall dom få det av mig. de är mitt allt jag har idag.

Jag ska inte säga att min barndom var usel. Tidig barndom var oftast en glädjen och trygghetens tid. Men som tonåring var det värre, då min pappa under många år utvecklat ett alkoholmissbruk som var som värst under min tonårstid. Det märktes framförallt på hans beteende mot just mig av familjemedlemmarna.
Han hade själv haft en elak far och han tycktes ta ut all den frustrationen på mig.  
Det var några hemska år, med psykisk terror som endast en gång blev fysisk. Jag fick flytta tillfälligt till ett ungdomsboende, och det som gjorde mycket ont var att min mamma aldrig vågade ta parti eftersom hon ville förtränga hans problematik in i det sista. Ingen skulle få veta att han var alkoholist, så hon ljög för socialen och ja, allt detta har påverkat mig negativt.

Idag känner jag mer så här; Det var bedrövligt att en vuxen person kunde göra som han gjorde, han kallade mig saker som ingen ska behöva höra av sina föräldrar. Men idag har jag en egen familj och man kan tänka att man kan acceptera att ja det var uselt i många år, det är en del av min historia. Vissa saker är oförlåtliga, jag vet att jag kommer bära med mig en del en det får vara så. man kan accepetera men man behöver inte släta över eller tycka att det var okej. Jag vill inte att det får mig att få dåligt för resten av mitt liv.
Min pappa har idag fått hjälp och är en bra morfar, och jag känner inte att det ger något att vi ska klippa kontakten eller vara fiender. Han får bära det han gjorde, jag får bära vad han gjorde mot mig, men jag har förlikat mig med det. Men det känns skönt att det inte måste vara svart eller vitt, alltså jag behöver inte brista ut och säga att det gjorde inget! Jag kan acceptera men inte glömma. Lite svårt att förklara kanske. 

Samma här. Är 23 nu och har försökt förtränga min pappas psykiska misshandel ända sen jag flyttade hemifrån för tre år sen. När vi träffas låtsas jag som ingenting, mest för att han fortfarande är tillsammans med min mamma som betyder så mycket för mig. Vet att hon skulle bryta ihop och känna sig misslyckad om jag drog upp det där med pappa. Dom båda tror nog att jag glömt bort alltihop och förlåtit honom, men förlåta kommer jag att fundera på först den dagen han ber om ursäkt, dvs aldrig.