Jag kan inte "förlåta" min barndom!

Vad hände i din barndom? Får du hjälp att bearbeta det?

Yngre än du men känner delvis samma sak. Börjar komma över den mer nu dock...

Har du testat terapi?

Jag har gått hos psykologer och ätit mediciner och allt möjligt. Jag har inte problem med liksom det som hände eller de som var orsak till allt som hände utan allt det som kommit ur allt snarare... Rädslor, misstänksamhet, evigt tomrum osv. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Det är en lång historia av försummelse, missbruk, självmordsförsök osv av de vuxna i min omgivning.

Jag vet inte om det handlar om att förlåta men jag lever med konsekvenser varje dag. Och jag är 40 år.

Jag lever med depressioner, ångest och destruktiva relationsmönster som resultat av min barndom. Egentligen har jag inte varit med om något traumatiskt, men mina föräldrar lärde mig aldrig hur det var att känna sig älskad vilket gör att jag inte kan hantera det nu i vuxen ålder. Jag har haft svåra depressioner, velat ta livet av mig många gånger och livet är en enda lång plåga. Och nej, jag kan inte riktigt förlåta dem för att detta var de förutsättningar som mina egna föräldrar gav mig. Jag har försökt med terapi och mediciner men jag är lika vilsen ändå. Är nu 30år och ensam. Kommer nog aldrig klara av att leva i en sund relation.,

Nej, det är nog många som har det så.

Att känna sig värdelös i perioder trots att man fungerar, jobbar och försöker fixa saker till sina barn och andra. Att tro att ingen tycker om en eftersom ingen visade det tydligt när man var barn.

Det är lätt att säga att det bara är att släppa, men man behöver hitta en metod, se sig själv och känna sig duktig för små saker ibland. Omge sig med folk som uppskattar en och kan visa det.

Och när jag blir riktigt arg igen igen igen så tränar jag ilskan ur kroppen eller går ut och vrålar i skogen.

Men jag tror jag kommer att dö arg, faktiskt. Det är nog så.

Du är INTE ensam! Jag är 37 och mår fortfarande skit efter en urkass barndom. Jag är arg på allt och alla, även om jag fattar att jag egentligen är arg på mina föräldrar. 

Varför förlåta ?
Min beteendeterapaut sa att det är bättre att acceptera att det som hänt har hänt( inte acceptera gärningar etc)
Att älta är att slå på sig själv

Har genomgått en 12 v terapi(bekostat av Arbetsförmedlingen) där långtidssjukskrivna, utförsäkrade, de med psykisk ohälsa får en chans till att förändra sin syn på sitt liv. Att inte ha offerkoftan på och söka bekräftelse. Istället fokusera på det som är bra

Jag är 24 år och lider av min barndom. Jag borde prata med någon men har inte tagit det steget än...

Ska hålla med Severus också.

Man behöver inte förlåta, men man behöver acceptera och lägga bakom sig.

En talare på ämnet livsstil sa till oss att han tillåter sig två tillfällen om dagen där han ältar oro/gammalt känslomässigt skräp i max tio minuter. Om man grubblar så mycket längre tid varje dag ökar risken för depression, och det är en form av träning att inte låta hjärnan ramla ner där hela tiden.

Bättre för mig är att sysselsätta kropp och skalle, och att se andra människor. Och det är svårare att ramla ihop helt om man har ett husdjur att ta hand om, om inget annat. Så kommer man dag för dag igenom den deppigaste perioden och rätt vad det är så händer något trevligt.

Jag brukar tänka att jag har några lådor på hatthyllan i graderoben, där dessa jobbiga saker ligger nerpackade. Ibland tar jag ner och vänder på dem lite, men på samma sätt som man oftast inte använder gamla skolböcker eller andra barndomens leksaker så stoppar jag efter en stund tillbaks dem igen och sätter dem upp på hyllan.

Och vissa saker kan man slänga bort efter några år, en dag är lådan bara borta.