Jag kan inte "förlåta" min barndom!

Jag lever med depressioner, ångest och destruktiva relationsmönster som resultat av min barndom. Egentligen har jag inte varit med om något traumatiskt, men mina föräldrar lärde mig aldrig hur det var att känna sig älskad vilket gör att jag inte kan hantera det nu i vuxen ålder. Jag har haft svåra depressioner, velat ta livet av mig många gånger och livet är en enda lång plåga. Och nej, jag kan inte riktigt förlåta dem för att detta var de förutsättningar som mina egna föräldrar gav mig. Jag har försökt med terapi och mediciner men jag är lika vilsen ändå. Är nu 30år och ensam. Kommer nog aldrig klara av att leva i en sund relation.,

Jag lämnade min destruktiva relation för flera år sedan, och vet du... Jag ångrar det jättemycket. Det är så galet egentligen. Han behandlade mig bra ibland, jag var hans prinsessa, men samtidigt var han aggressiv, opålitligt och mer där till. Men jag lämnade för alla sa att det var det enda rätta. Och för en "normal" kvinna så är det så. De kan lämna, och hitta en bra kille och bli lycklig. Men för mig, som är så trasig, så finns inte det alternativet. Det är destruktiv relation vs ensamhet. Jag kommer inte hitta en bra kille, och även om jag gör det så mår jag inte bra med en sån kille. Så helt ärligt, jag funderar så starkt på att gå tillbaka till mitt ex. Vi är lika trasiga båda två. Visst, han behandlar mig illa ibland, men samtidigt är han den enda som kan få mig att känna mig älskad på samma gång. Vi kan vara trasiga tillsammans. För jag vill absolut inte gå genom livet ensam....

Ibland kan jag bli arg på mina vänner som i princip tvingade mig ifrån honom. Som säger att de aldrig kommer kunna respektera mig om jag går tillbaka. Men jag vet att de bara menar väl. De inser bara inte att alla inte har samma förutsättningar i livet som de har....

Kan tillägga att jag gått till flera olika kuratorer och psykologer, och de har bara fått mig att känna mig mer konstig. För de förstår inte alls hur jag tänker och känner. Fick mig bara att känna mig som en ufo.

Jag tror inte på att dra ett streck över det. Det beror kanske på vad det handlar om, men när man har missat viktiga verktyg som man skulle fått från barndomen så kommer man inte bli "normal" genom att bara dra ett streck över. Man måste lära sig det som man skulle lärt sig som barn. Och det är inte helt lätt. Även om jag har ett ansvar för mitt vuxna liv så tycker jag ändå att jag har rätt att vara förbannad över de förutsättningar som mina föräldrar gav mig. Inte tänker jag vara glad och tacksam över det iallafall.

anonym skyldig - Jag älskar mina föräldrar oavsett, men det som gör mig arg är att dom själv tycker att de har varit de perfekta föräldrarna men att de minsann fick en jävlig unge (dvs mig). Även när jag nu i vuxen ålder kunnat förklara för dom varför jag agerade ut så säger dom att jag har fel, och att det inte alls berodde på deras agerande utan att de gjorde allt rätt men jag var hopplös i princip. DET gör mig arg. För de tar noll ansvar. Om de hade förklarat för mig varför de agerade som de gjorde, och sagt att de var ledsna men att de gjorde så gott de kunde, då hade jag kunnat förlåta utan problem.

Föräldrar kan också göra fel, och jag är inte ute efter att knäcka mina föräldrar med det. Jag vill bara att de ska ta ansvar för vad de har gjort, och respektera att det faktiskt påverkat mig. That´s all... För det är bara ytterligare en kränkning i raden när de förminskar ens upplevelse av barndomen.

Ja du har så rätt i det. Frågan är om det är för smärtsamt för mina föräldrar att erkänna sina misstag eller om de helt enkelt saknar självinsikt totalt...