Jag kan inte "förlåta" min barndom!
Jag blir galen. Jag är snart 30 men lever ännu efter sviterna av min kassa barndom. Fler?
-
-
Svar på tråden Jag kan inte "förlåta" min barndom!
-
Ja du har så rätt i det. Frågan är om det är för smärtsamt för mina föräldrar att erkänna sina misstag eller om de helt enkelt saknar självinsikt totalt...Anonym (gammal kärring) skrev 2012-08-05 16:15:29 följande:Det du säger är jätteviktigt. Min man har också föräldrar som blankt förnekar hans version av hur barndomen var, och det är mycket skadligt att bli överkörd, att inte få sin röst hörd. Men troligen är det väl en del av grundproblemet med dessa föräldrar, annars hade man inte upplevt att barndomen var så dålig från början...
-
Förstår att du har svårt med förtroende för andra :(Anonym (Jag med) skrev 2012-08-05 16:22:49 följande:
Ja hoppas dom hjälper soc då. Vågar liksom inte lita på de... Mitt förtroende för allt och alla är liksom förstörd..
Hoppas att du kan få nån sorts hjälp där du bor... Nåt måste de väl finnas?
Själv så får jag mycket hjälp av psyk för mitt mående, men det innebär ju ingen avlastning vad gäller barnen tyvärr. Jag känner ofta att de är värda en mer välmående mamma, men som tur är så har de en stabil pappa i alla fall. -
Trigger skrev 2012-08-05 16:31:03 följande:Förstår att du har svårt med förtroende för andra :(
Själv så får jag mycket hjälp av psyk för mitt mående, men det innebär ju ingen avlastning vad gäller barnen tyvärr. Jag känner ofta att de är värda en mer välmående mamma, men som tur är så har de en stabil pappa i alla fall.
Medicin vill jag inte(antideppressiva) ha alls då jag redan ätit såna i fleeeera år utan framgång.
Med en överläkare kom vi fram till att de är lika bra att sluta med dom och att istället gå på KBT samt ha kontinuerlig psykologkontakt. Som jag nu väntar på.
(tar en evighet känns de som).
Har ni ingen familj/släkt/vänner eller kanske ordna barnvakt (betald sån) och få vara just själv med maken och vårda ert förhållande kanske? Att bara få rå om sig själv för en stund utan barn? -
Det är väl naturligt att slå ifrån sig även där om man har för vana att sopa relationsproblem under mattan.Anonym (anna) skrev 2012-08-05 16:30:05 följande:Ja du har så rätt i det. Frågan är om det är för smärtsamt för mina föräldrar att erkänna sina misstag eller om de helt enkelt saknar självinsikt totalt...
Vi har försökt få svärmor till familjeterapi en sväng för att ta tag i detta, hon mår själv också mycket dåligt eftersom hennes andra barn tagit mer skada än min man och skyller hela sitt misslyckade liv på henne. Vi hittade en terapeut som var äldre än hon och man, det var viktigt för att hon skulle lyssna alls. För ingen som inte har levt lika länge kan ha någon relevant kunskap eller erfarenhet, naturligtvis.
Men så snart vi började komma in på hennes omskrivningar av verkligheten (och detta enligt en hel släkt och en välvillig bror, det är inte bara min mans version) så försvann hon med diverse ursäkter, det gick henne för nära. -
Tråkigt att det inte har fungerat med medicin för dig. Själv så klarar jag mig inte utan, även om det inte löser något i längden, bara håller mig mer eller mindre stabil och relativt fungerande.Anonym (Jag med) skrev 2012-08-05 16:49:25 följande:
Medicin vill jag inte(antideppressiva) ha alls då jag redan ätit såna i fleeeera år utan framgång.
Med en överläkare kom vi fram till att de är lika bra att sluta med dom och att istället gå på KBT samt ha kontinuerlig psykologkontakt. Som jag nu väntar på.
(tar en evighet känns de som).
Har ni ingen familj/släkt/vänner eller kanske ordna barnvakt (betald sån) och få vara just själv med maken och vårda ert förhållande kanske? Att bara få rå om sig själv för en stund utan barn?
Nej, ingen släkt i närheten och inga pengar till att betala barnvakt. Vänner är det tyvärr också ont om. Just nu så har vi tack och lov sommarlovsfritids för barnen under vardagarna, så jag får lite andrum ändå och barnen får springa av sig och leka med jämnåriga. Alltid något. Jag skulle dock behöva mer hjälp. -
Jodå, jag är 32 och präglas fortfarande av min uppväxt.
Mina föräldrar hade skyhöga krav. Extrema. 144 av 145 möjliga poäng på ett prov var värdelöst och renderade i en utskällning.
Min pappa var dessutom alkoholist.
Och båda föräldrarna slog mig + kränkte verbalt.
Min mamma har idag sagt "förlåt" på sitt vis. Från pappa har jag inte hört något.
Han slutade dricka när jag som tonåring avslöjade honom för familj, släkt och vänner + gav bort hans hembränningsapparat.
-
Anonym skrev 2012-08-05 17:43:46 följande:Från pappa har jag inte hört något.
Han slutade dricka när jag som tonåring avslöjade honom för familj, släkt och vänner + gav bort hans hembränningsapparat.
Förlåt, men så jävla bra gjort! Själv sa jag upp kontakten med min far per rekommenderat brev där jag skrev varför jag inte ville träffa honom mer. Jag orkade inte ligga sömnlös över om det hade kommit fram eller inte.
Idag hade jag nog meddelat det personligen men då var jag rädd att han skulle komma hem till mig med yxan i näven. -
Anonym (Jag med) skrev 2012-08-05 16:16:52 följande:Ja de är jag. Eller va tills jag blev allvarligt sjuk iaf. Är min man som tagit ansvaret nu. Självklart vill jag inte att mitt barn ska få liknande uppväxt som jag. De kmr h*n inte heller få. Efts jag sökt hjälp. Men som vanligt, borde du veta, är de långa väntetider. Trots att remiss skickats från Vc till beroendemottagningen. Vad mer kan jag göra? Inte ett dugg. Just nu i denna sekund och dag. Men imornbittit på deras teletid kmr jag att ringa till beroende och be om en akuttid om såna finns. Efts att man ej får börja äta antabus förrän man tagit leverprover som är bra. Och de tar ju ett tag de med... Vill börja med dessa nu efts jag inte litar på mig själv för fem öre vad gäller alkohol. Och jag vill ha en fin relation till mitt barn. Men först måste jag bli frisk och de är mitt mål just nu, att bli de för att sen skapa en trygg, fin relation med barnet.Anonym (Jag med) skrev 2012-08-05 16:16:52 följande:Ja de är jag. Eller va tills jag blev allvarligt sjuk iaf. Är min man som tagit ansvaret nu. Självklart vill jag inte att mitt barn ska få liknande uppväxt som jag. De kmr h*n inte heller få. Efts jag sökt hjälp. Men som vanligt, borde du veta, är de långa väntetider. Trots att remiss skickats från Vc till beroendemottagningen. Vad mer kan jag göra? Inte ett dugg. Just nu i denna sekund och dag. Men imornbittit på deras teletid kmr jag att ringa till beroende och be om en akuttid om såna finns. Efts att man ej får börja äta antabus förrän man tagit leverprover som är bra. Och de tar ju ett tag de med... Vill börja med dessa nu efts jag inte litar på Åmig själv för fem öre vad gäller alkohol. Och jag vill ha en fin relation till mitt barn. Men först måste jag bli frisk och de är mitt mål just nu, att bli de för att sen skapa en trygg, fin relation med barnet.
Jag lät kanske lite barsk men jag tycker att man har ett ansvar att göra sitt bästa för att inte föra över sina problem på sina barn. Annars blir det ju bara att problemen förs över från generation till generation utan slut på eländet. Ofta behöver man ta emot hjälp för det är svårt att ensam bli frisk och hälsosam. Men du är ju på rätt väg men dagens sjukvård är tålamodsprövande. Du får chansa och försöka lita på sjukvården och socialtjänsten även om det känns svårt. Kämpa på. -
Anonym (anna) skrev 2012-08-05 16:30:05 följande:Ja du har så rätt i det. Frågan är om det är för smärtsamt för mina föräldrar att erkänna sina misstag eller om de helt enkelt saknar självinsikt totalt...
Mina föräldrar är precis likadana. I mitt fall tror jag det är en kombination. I min pappas fall tror jag att det rör sig om avsaknad av självinsikt till den största delen. I min mammas fall tror jag mest på förnekelse men hon är också den friskare av dom två. -
Om man blir inlagd på psyk så skall de tydligen göra en anmälan till soc. Så sa de till oss när barnets far blev inlagd.Anonym (Jag med) skrev 2012-08-05 15:31:44 följande:
Jag åkte liksom till psykakuten för min man hotade med att lämna mig och ta barnet med sig. (vilket är förståeligt!!) Och de vill inte jag och därför åkte jag in för rädsla att förlora mina 2käraste.
Och dom ringer soc.... Tack för den liksom.
Jag tycker det är bra att det görs en anmälan. På så vis kanske barn som är i farozonen kan räddas i tid.
Har man inget att anmärka på så blir det ju inga åtgärder.