distansförhållanden

Fy fan.
Värsta jag vet.

Tyvärr lever jag i ett just nu.
Hade glömt hur jobbigt och påfrestande det är!
Får försöka bita ihop, och hade hoppats på att saker gått fortare.
Men bollen ligger hos honom nu och jag vill inte "tjata" och stressa på mer.
Även fast hjärtat skriker efter en vardag med honom hela tiden och inte förstår varför vi inte försöker ordna med allt.

Jag kan några gånger, när jag är som deppigast, fundera på hur länge jag orkar distansa.
Att berg- och dalbanan med känslor och funderingar skulle upphöra med ett singelliv.

Röderaff:

Vi har såklart pratat om det, men bara när jag tagit upp det, då han tydligen inte vill snacka om det då han tycker det är jobbigt.
Och inte ser någon lösning då det är barn inblandade.

Så egentligen vet jag inte vad vi håller på med.
På ett sätt står vi på samma sida av vägen då han också vill flytta ihop.
Fast ändå på varsin sida eftersom han aldrig kommer sig för att ta tag i det, just för att han tycker det är för jobbigt att hantera känslomässigt.

Själv går jag i bitar snart då jag tar det som att han inte vill lika mycket som jag.
Skulle det gå lättare om han/vi väntar tre år?
Tio år?
20 år då barnen flyttat ut?

Kanske är jag som är för ivrig.
För snabb inpå.

Jag vill veta vad som väntar i framtiden, och på ett ungefär när i framtiden det ligger!
Bara jag vet NÅT!

Nu vet jag inget. Om det blir, när det blir, hur det blir?
Och det gnager mig.

Och självklart vill jag ha en vardag med honom så snart som möjligt.
Helst igår.
Han är ju allt jag har.

Det är honom jag väntar på.
Utan honom kommer jag flytta "hem" och vet vi om att det inte sker något inom en snar framtid flyttar jag hellre nu. Än sen.

Millaerika:

Jag har också barn.
Och gjort klart redan från början att jag inte flyttar med dem då de har alla sina kompisar och bra skola här.
De Äldsta barnen har heller ingen pappa här de skulle kunna bo kvar på och vara hos mig på helgerna om jag flyttar, vilket hans barn skulle kunna.

Antingen bo kvar hos deras mamma och hos oss här på helger.
Eller flytta hit tillsammans med oss på heltid och hälsa på sin mamma på helger.

Nu sist, när jag frågade, så visste han ingen lösning.
Tyckte "ödet" skulle få bestämma när det blir istället för att vi skulle försöka få till en lösning.

Blir ledsen när han säger så eftersom han inte ens pratat med barnens mamma om det.
Kanske finns en jättebra lösning där?

Känner precis som du säger.
Men vill, som sagt, inte tjata och stressa på honom mer.

Då när jag tog upp det här med honom för någon vecka sen avslutade han det hela med att han skulle ta en snack med henne.
Men när/om det blir...

Japp.
Hade tänkt ge honom lite tid att ta det där snacket han själv lovade att han skulle ta.

Fast tålamod är inte min bästa sida så jag vill ju helst att han gör det på en gång
Hittas en lösning efter prat med mamman är det ändå mycket som ska fixas och göras (jobb, boende och sånt) innan flytt kan ske, och drar man då ut på snacket ännu mer så...

Men självklart förstår jag att det är jobbigt för honom och ska försöka ge honom den tiden.

Precis.