Nä men dra åt helvete!!

Nu bara måste jag berätta något helt jävla outstanding!
Jag och min sambo kämpade hårt i 3½ år innan vi till slut blev gravida på vårat första IVF försök, det var en sjukt jobbig period innan det där jäkla plusset....
Tiden gick och ut kom världens underbaraste lilla pojke.

Vi har väl alltid undrat hur det skulle bli nästa gång, vi var oförklarligt barnlösa så teoretiskt sett skulle det ju funka av sig självt men det gjorde aldrig det. Vi har ett embryo i frysen, så vi har ju såklart tänkt på det... men samtidigt känns det så oerhört jobbigt att ens tänka på IVF igen. Ungefär som ett stenblock som faller över en. 
Såklart har vi ju hoppats på att det skulle gå av sig självt men det har känts farligt att hoppas på det, och ni ska veta så sjuuuukt många gånger jag har varit skengravid!!

Anyhow, lille grabben är nu 20 månader och jag har vägrat p-medel av rädsla för att ställa till med onödiga problem som gör det svårare att bli gravid. Istället har vi kört med gummi, men det är ju lite trist  och vi sa "blir det så blir det...".
Å tamefan!!!!!!!!!!! Första gången vi hade sex vid ägglossning sen grabben kom och det tar sig första gången! Herrejävlar!!

Vi är i chock båda två, glada som fan men chockade. Inte kan det väl vara möjligt att jag blev gravid direkt?!!!!
Började misstänka det tidigt och än är jag bara på BIM -3, jag har gått ner 18 kilo (+ de 16 jag gick upp med pojken) så nuförtiden är jag ganska smal och reagerade på att jag började svälla upp som fan på kvällarna typ direkt efter ÄL. Vi snackar flera cm, 87 cm runt det fetaste stället på magen på morgonen och 94 cm på kvällen! Kunde inte minnas att jag har gjort det innan? men vågade aldrig hoppas på ett + iom den gigantiska besvikelsen som alltid blir med ett -.
Men nu kan jag säga, JAG HADE RÄTT! haha 

Med denna tråd vill jag skänka en gnutta hopp till er som också hade det svårt med första barnet, all kärlek och lycka till er