Är det okej enligt dig?

Tycker det beror helt på vad det gäller. Jag säger självklart till om jag ser ett barn som gör något jag tycker går över gränsen. Tex mobbar/slår ett annat barn(har sagt till både vänners och okända barn när föräldrarna ignorerat händelsen), inte låter djur vara ifred (har sagt till blandannat på barnens zoo när barn jagat djur och föräldrarna inte bryr sig), när barn tar saker utan lov eller gör saker som helt enkelt är förbjudna. Om mina barn beter sug illa hoppas jag verkligen att ngn säger till dem...

Situation 1: Vi (jag och min man) lekte med vår dotter.
 Någon av oss sa akta vi kommer och tar dig och lät typ errrhhhhhgg och hon skriker till lite och springer iväg. Vi lekte en stund och sedan skriker han till vår dotter (1år) att hålla tyst.

Jag tycker att han skulle sagt till oss som lekte med henne att han inte orkade lyssna längre eller gå därifrån själv. Inte skrika till vår dotter att vara tyst.

Situation 2: Samma dag som detta så ramlade vår dotter och slog i munnen hårt. (började blöda) han kommer in och säger till henne att hålla tyst.(utan att fråga vad som hänt)

Situation 3: Sen idag var vi hos min svärmor och vår dotter har vissa saker hon får leka med där. Bland annat en gåstol som hon använt sen hon var liten (det är vi som har lånat den av en annan släkting också) och han och hans tjej sätter sin dotter i den. Vår dotter tycker det är kul och går dit för att kramas och pussas. Han nästan puttar henne ur vägen och säger till henne att gå därifrån.

Senare samma dag hade dem lagt deras dotter i vagnen för att sova ute på svärmors altan och vi var därute (jag,min man och dottern.) Hon går till vagnen och vaggar/gungar den) Jag går då och hämtar henne och säger till henne att hon inte får vara där för X ska sova och tar bort henne därifrån. X somnar aldrig och tillslut kommer mamman ut. Vår dotter går då till vagnen och mamman säger nej här får du inte vara och tar tag i min dotters hand och går därifrån(det är helt okej för mig, hon gick ända fram till vagnen och tog tag i den för att vagga/gunga den igen.) En stund går och hon kommer ut igen (mamman) och min dotter går fram och tillbaka på altanen men inte fram till vagnen igen eftersom vi harklar oss när hon går för nära och då vänder hon igen.

Innan jag förtsätter förklara kanske jag ska säga hur altanen ser ut.. Dörren är ungefär i mitten av altanen (lite mer åt vänster när man står ute och kollar på den) Det är väl kanske 3-4 meter till slutet där och 7-8 meter till slutet åt höger.

Vår dotter går ända till slutet till höger och sedan fram till dörren och stannar där för vi harklar oss. Mamman fräser då åt vår dotter(min man reagerade också på det) att hon får inte gå närmare och ska försvinna därifrån. Just det när hon säger åt henne att försvinna där i från blir jag förbannad och säger det att där måste hon ju ändå få stå!

Vad tycker ni om dessa händelser då? Har jag och min man fel som tycker släktingen+hans tjej gör fel?                    

Helt ärligt tycker jag att dessa släktingar verkar aningen rubbade faktiskt. Er stackars dotter är ju bara ett år, ett så litet barn får man ju avleda istället för att skälla på. Och hur kan man bli arg på henne för att hon gjort sig illa, det är ju inget hon gjort med flit. Hade någon betett sig så mot min ettåring hade jag bett personen dra åt helvete, helt ärligt alltså.

För att svara på din frågeställning i TS håller jag med ovanstående skribent.

Om jag eller någon annan blir drabbad av barnets beteende säger jag ifrån.
Annars gör jag kanske inte det men det beror lite på vad det gäller. Man kan ju lite snällt fråga ungen om det tror detta är okej för mamma eller pappa.

Håll borta ettåringen från babyn. Ni är extremt ignoranta och er släkting beskyddar sitt lilla barn. Jag har förståelse för att alla situationer blev som de blev utom att han skrek att hon skulle vara tyst, men han kanske inte har koll på vad en ettåring förstår. En bebis måste skyddas från småbarn, varför lät ni er ettåring ens gå i närheten av leksaken och sedan vagnen? För att undvika bråk och att babyn skadas måste ni se till att ettåringen inte kan komma åt babyn och vagnen öht. Alltså, se till att hålla borta dottern från bebisen så kommer relationen mellan er och släkten funka bättre.

Jag har inget problem med att släktingar (eller okända) säger till mitt barn när det finns fog för det. Blir irriterad om jag ser dottern göra något dumt och personen närmast/den hon interagerar med inte reagerar MEN min dotter är snart 5 år. I dina exempel k'änns det som att släkten är lite väl känsliga och borde säga till er istället för dottern då hon bara är ett år. Men ibland är det inte värt att bråka om det. Undvik att träffa dom om det "skär" sig istl, så har vi gjort med vänner/släktingar som inte kan ta en "normal" ettåring (ja, jag har undvikit några vänner och släktingar som inte klarade av att typ dottern sa pip när hon var 6 mån...)

Personen låter ju helt galen enligt exemplen. Så pratar man väl inte till ett litet barn.

Men jag tycker däremot att nära familj gärna får säga till om ett barn gör något som kan vara farligt eller störande etc. Framförallt kan den som blir utsatt säga till men givetvis på ett trevligt sätt. Dvs man skäller inte även om man kan vara bestämd.

Jag har en liten bebis och min brorson är 2 år och älskar bebisen. Även om min bror är med så kan jag påminna honom om att bebisen sover så vi måste låta vagnen vara. Jag är ju oftast den som är närmast vagnen.

Ibland blir han arg och kan slå mot en vuxen eller säga dumma saker utan anledning, då säger alltid den som han är arg på ifrån och det tycker jag är bra.

Min man har svår tinnitus och en hörselskada som gör att han har svårt för höga ljud, när barn blir lite för uppspelta och skriker mycket så brukar han säga till och förklara att det gör ont i hans öron när de gör så. Fungerar oftast bättre än om mamma eller pappa tjatar.

Du har att göra med en väldigt dåligt uppfostrad släkting utan hyfs. Man skriker och tilltalar inte andra människor på det sättet.
Givetvis kan man säga till ett barn när något inte passar men inte genom att skrika och fräsa. Precis som med en vuxen.
Jag hade bett släktingen att tänka på tonen. Ungefär som jag brukar säga till min 8 åring när hon är otrevlig.

I situation 1 och 2 så tycker jag att de gör fel. I situation 3 så kan jag tycka att ni borde ha lite bättre framförhållning så att ni är där när dottern går mot bebisen och själva kan passa henne så att inte de behöver göra det. På altanen däremot så hade ni ju koll på er dotter att hon inte gick till vagnen så där gör de också fel. 

Verkar som att ni har att göra med några hönsföräldrar helt enkelt som antagligen är knäpp tysta och tassar på tårna så fort barnet sover och som är rädd för varenda bakterie och lilla skråma som kan drabba deras ömtåliga lilla älskling. Förstår att ni blir irriterade, det är extremt jobbigt att ha sådana föräldrar i närheten. Antagligen är de lika irriterade på er med er (enligt dom) hänsynslösa stil och ouppfostrade unge.  Förhoppningsvis så kommer de i framtiden att själva inse hur knäppt de beter sig. 

Om ni har en bra relation till svärföräldrarna allihop så kan kanske det bästa vara att ta upp detta med dom så att de kan vara lite mellanhand i att förmedla till de överbeskyddande föräldrarna att om de har extrema krav gällande sitt barn så får de helt enkelt se till att hålla det ur vägen så mycket som möjligt för ert barn måste faktiskt få låta. Och samtidigt så kan ni se till att ha lite extra koll så att ert barn aldrig går fram till deras barn utan att ni är precis bredvid.

Att jag tycker svärföräldrarna kan vara mellanhand är för att de antagligen ses som mer neutrala i det här.