1,5 åring som vägrar lägga sig

Råd och tips vet jag inte om jag har, men jag känner igen det så väl med min tös på drygt 1,5 år. Vi kämpar också mer eller mindre varje kväll, jag och hon. Det som funkar "bra" är att hon får leka tills hon stupar på golvet eller i soffan och somnar på egen hand, vilket vissa dagar blir väldigt sent eller också bestämmer jag när hon ska sova och jag får mer eller mindre hålla fast henne och hon får skrika sig trött i min säng. För hennes del handlar det ju om ett utbrott av vilja och att hon kommit på att hon kan styra om hon ska vara vaken eller sova.
En del kör ju med 5-minutersmetoden och låter dem skrika ensamma. Hos mig varierar det hur arg hon är olika dagar, ibland går det utan problem och ibland håller man på att bli tokig när man själv är dödstrött och dessutom ska upp tidigt. Även dagtid blir hon väldigt förbannad om saker inte går hennes väg, allt kan hon ju inte få, så det är väl mest att gilla läget ...

Som godnattsaga har vi läst en bok som heter Sova gott av Guido van Genechten flera kvällar. Den stämmer så väl då den börjar "Alla går och lägger sig på kvällen ... men jag vill leka!" och sedan berättas om hur djuren sover på rygg, mage mm tills barnet ligger i sin säng med Råttis, kanin och nalle.

Sedan är väl det viktiga att ha samma rutiner, men rent tidsmässigt har det inte fungerat helt här då jag jobbat en eller två kvällar i veckan hela sommaren, förhoppningsvis blir det bättre nu till hösten när jag troligtvis jobbar mer dagtid igen.

Lycka till!

jobbig situation, dock tror jag inte på att förändra några rutiner utan fortsätta lägga precis som vanligt trots skrik. Att bara lugnt och bestämt säga godnatt och nu SKA du sova och sedan gå ut (om det nu är det man brukar). Det är nog viktigt att man är trygg i sin roll som förälder här, är tydlig och sätter gränser, även om det man allra minst vill att höra sitt barn gråta, för i långa loppet så kommer barnet att inse att mamma och pappa är trygga och lugna och dom ger inte vika, och förmodligen kommer fasen att upphöra lika fort som den kom, men det lär ju säkert ta någon vecka med stålnerver och bestämd tydlighet.

jag har gjort så, och det har funkat hur bra som helst, men nu är ju jag en sån som tidigt sätter rutiner och gränser och jag har aldrig haft sömnproblem med barnen och jag tror jag har mycket att tacka för att jag är trygg i de rutiner som jag satt och när barnen märker att man är trygg så blir dom oxå det och då slipper det bli problem vid läggningarna.

Sen så är det väl lika bra att jag förtydligar att om barnen vaknar upp från en mardröm eller om det är sjukt så då finns jag ju där till hundra % med kramar och närhet tills barnet lugnat sig(så ingen moraltant tror att jag är kall och hård mot mina barn), nu utgår jag ifrån att det är en helt vanlig läggngingsprocedur vi talar om.

Nä, jag tror på att man bestämmer en läggningsrutin och sen håller man stenhårt på den, det har både förälder och barn mycket att vinna i, även om rutinen är jobbig att infästa.      

Skönt att läsa att det finns fler där ute. Jag har en liten kille på 17 månader som har kommit in i en mycket bestämd och känslosam fas. Det har tidigare aldrig varit några problem med att gå och lägga sig, men nu sedan en vecka tillbaka ungefär så tvärvägrar han och bestämmer sig att han ska vara uppe och titta på TV med oss eller leka. Han skriker och gråter så hårt när han blir frustrerad att det har hänt att han har kräkts av det.

Svårt att veta hur man som förälder ska tackla det här, men jag tror som någon skrev innan att man måste vara trygg i sin roll som förälder och med sina rutiner. Den tryggheten tror jag då förmedlas till barnet genom fasen.

Men håller med er om att det inte är lätt. Många gånger har det slutat med att jag själv sitter i tårar (ska tilläggas att jag är höggravid) och känner mig som en förälder som inte kan ge sitt barn vad det behöver.

Tro på er själva och ert handlande. Är ni trygga med vad ni gör så tror jag barnet blir det.

 

Vår lilla var såhär när hon var 16 månader. Det gick över efter några veckor. 

Jag tror inte alls trygghet förmedlas bäst då föräldern känner sig trygg eller lugn. En förälder känner sig lugn och trygg med att trösta och vara nära sitt barn, medan en annan känner sig trygg med 5 mm eller andra förkastliga skitmetoder. Att vara helt lugn efter 3 timmars skrik är omöjligt. Men att hänga i och vara nära är fullt möjligt.

Vi drog ner på tempot, hade mestadels lugna hemmadagar med mycket fysisk kontakt, och vid sovstunderna så låg vi bredvid henne tills hon somnade. Vi tröstade, lugnade, buffade och sjöng. Ibland i 3-4 timmar.

Nu (18 månader) somnar hon efter 10 minuters lugn nedvarvning, helt på egen hand.

 
 

Antagligen så är det en övergående fas. Då brukar jag bara satsa på att göra den så dräglig som möjligt för alla inblandade. Har vi provat alla vanliga läggningsrutiner och ungen ändå bara vill vara uppe så får hon det. Jag sätter mig på golvet och gör något tråkigt. När hon blir sömnig kryper hon upp i famnen och somnar. Och ja, man kan känna sig trygg utan rutiner.

Min 16-månaders somnar just nu endast om han får ligga/halvsitta ovanpå pappa, eller ammas till sömns. Vi tolkar det som att han vill vara nära och väntar ut honom, tids nog kommer han att somna i sängen igen.