Familj i Sverige vs Utomlands

Varför är det så att i Sverige ska alla vara självständiga och duktiga, aldrig be om hjälp eller stöd. Ingen som heller egentligen känner att man bör stötta andra i familjen. Har det blivit svårt får man skylla sig själv att man satt sig i den situationen. Man träffar sin familj mest för att berätta hur bra man har det och fikar. Att hjälpa varandra i svåra tider och dela glädje i goda är väldigt sällsynt. Så blir nyblivna mammor utmattade utan stöd och gamla blir satta på ålderdomshem. Om man t.ex. förlorar jobbet blir det socialen och det stora skyddsnätet staten. Det är helt enkelt väldigt ensamt.

Har bott utomlands de senaste 5 åren och upplever att här är familjen verkligen FAMILJEN, man hjälps åt, har roligt tillsammans, stöttar varandra osv, gamla som unga. Bara saker som att dagis och äldreomsorg inte alls är lika vanligt. Här hjälper de äldre till med de små och de vuxna barnen hjälper de äldre. Har någon det jobbigt chippar alla in och hjälper denne igenom den svåra tiden, till stor tacksamhet och utbyte. 

Nu glamouriserar jag och självklart finns det bra och dåliga exempel men ni förstår helheten. Är det fler som upplever det så och varför är det då så?