Sorg över att barnen blir stora

Nu är jag kantad av massa sorg och sjukdom.. Men jag blir så ledsen när jag läser det ni skriver.

Ni borde vara glada för att få se dom växa, nå olika åldrar, ändra intressen och allt som kommer där till... Det är det som är livet, och det kan ryckas undan så otroligt fort!

Jag kan inte förstå hur man kan känna sorg över något så fantastiskt.. Det är inte alla som får följa sina barn...
Menar ingenting illa eller spydigt, mer att man ska ta vara på alla stunder man får

Att man kan få en livskris några gånger under uppväxten kan jag förstå, likaså att man stundtals vill bromsa tiden lite också.. Det är nog väldigt lätt att tappa bort sitt egna jag under föräldrarollen.

Men jag har hört så många som känner sig ledsna över att tiden går, och barnen kommer växa upp... redan innan dom ens börjat skolan. Det är det jag reagerar på.. Lev idag, njut och var tacksam.. i morgon kan det vara försent. Det kan inte sägas nog med ggr...

Ja, Jag lever ensam med min son nu.. är även änglamamma och änka.
Ser livet på ett annat sett antagligen, för jag vet hur fort det kan ändras.. och vilka småsaker man saknar då. Allt man önskar att man sagt och gjort, men framför allt... att man tagit vara på varenda minut man fått tillsammans.. & Inte lagt tiden på onödiga saker.