Sorg över att barnen blir stora

Googlade mig fram till ditt inlägg - för jag känner exakt så! Mina barn är lika gamla och det är en SORG att lämna deras småbarnstid bakom oss. Jag har en 9-åring också och känner hur hela hens barndom bara rusar förbi, det glider mig ur händerna och jag känner så starkt att jag inte hänger med. Min identitet som mamma under 15 intensiva år är skakad i grunden, hur hittar jag fotfästet igen? Jag har före sommaren bytt jobb och de stora förändringar detta för med sig känner jag försvårar för mig att ta tag i känslorna kring barnens och familjens relationers förändringar. Jag känner nästan att jag skulle behöva fokusera bara på barnen och på att hitta en ny roll till tre snart vuxna individer....jag hänger inte med, och antar att jag har någon form av kris pga detta.

Jag vet att jag har rätt att känna som jag gör men är ändå rädd att jag trampar nån på tårna, hoppas inte det!

Känner nån igen sig (TS kanske ser detta och kan säga hur det känns idag?), har någon något tips på hur jag bäst tar mig igen om detta? Vill ju njuta av de år som är kvar tills de är utflugna på riktigt!