Är det verkligen så jobbigt att ha semester med sina barn?

Jag känner precis likadant! Vi har varit hemma sedan den 8:e juni och de börjar på sina respektive verksamheter igen nästa vecka. Jag längtar inte alls! Vi har haft en underbar sommar med en massa små utflykter främst till lokala sevärdheter, promenader och cykelturer. Fast vi har haft en extremt tight budget så har vi lyckats haft det så bra (jag är ensamstående och studerande så jag har tagit föräldrapenning under sommaren). 

Jag gissar att hur man upplever semestern i mångt och mycket beror på hur väl barnen leker tillsammans. Våra barn leker bra ihop och det är inte särskilt mycket bråk/gnabb. Såklart att livet blir lite behagligare då

Vi har inte haft särskilt mycket aktiviteter för oss under semestern utan mest hängt på landet. Barnen har förstås blivit lite uttråkade då och då men det har räckt att åka iväg till grannbyn för att fika, eller leka i någon lekpark eller något liknande. Inga komplicerade grejer alltså. Men vi får väl se om några år, då kanske de har lite större krav.

Vi har också varit hemma mycket och gjort småutflykter. Har även varit på mina föräldrars landställe och hos min morbror som har ställe i skärgården. Inga flådiga utlandsresor och inte en enda nöjespark har vi besökt i år. Barnen har varit fullständigt nöjda med att bada - sonen lärde sig simma nu i sommar! -leka i parker och cykla m.m. 

Kan det vara så att de som aktiverar sig till max är också de som blir "vrak" och inte orkar med en enda hemmadag med barnen?  

Mitt barn klättrade på väggarna efter 4 veckor med oss, när dagiset öppnade igen (det var ett privat dagis som hade stängt 4 veckor ) så sprang han dit. Ja, jag var en så hemsk mamma att han fick gå korta dagar min sista semestervecka, för att han fullkomligt älskade att leka med sina kompisar igen.

Ja, vi gjorde saker också, men han saknade sina kompisar. 

Mina leker och bråkar om vartannat, det går sällan en hel dag utan bråk, men trots det gillar alla att ha semester De är 4½ och snart 7 år.

Ja alla är väl olika. När jag frågade min yngsta om hon längtade efter sina dagiskompisar så svarade hon resolut "NEJ" Hon trivs när hon är där, men hon trivs ännu mer med lata semesterdagar.

Ja, lite bråk är det väl alltid syskon emellan   Svårt att undgå helt och hållet.

Vi bor i lägenhet i stan så det finns till vardags inte möjlighet för våra barn att bara springa ut och leka med "grannbarnen på gatan", och därför umgås de mycket med varandra. Jag märker skillnad i deras relation jämfört med kompisars barn, som bor i förorten och leker med dagis-/skolkompisarna även på fritiden. Om de då blir "påtvingade" enbart varandras sällskap under en hel semester så kan man ju tänka sig att det blir mer bråk/krav på aktiviteter där? Vad vet jag, jag hobbyanalyserar bara

Jag längtar tills skolan börjar, då sonen behöver komma in i sina vanliga rutiner igen, han spårar ur varenda lov tack vare sin autismdiagnos, i år värre än någonsin eftersom han inte kunnat gå sina 15 timmar på dagis som innan.

Överlag är alla olika  tror det beror på vilket barn man har,.ålder, hur man mår, vad man har för förväntingaroch intressen. Det finns de som skulle älska att bara vara hemma hela livet med sina barn och det finns de som har jobb eller annat som de tycker är viktiga också, det finns de som älskar att göra saker tillsammans med sina barn och de som inte gör det osv. 

Vår dotter har varit helt underbar under sin sju veckor långa semester. Utan alla måsten försvann "trotset" och de påhittade sjukdomarna och fram kom en glad och lugn liten tjej :(. Det känns hemskt att hon ska behöva gå på förskola igen.

Vi har varit hemma mellan 5 juni - 14 augusti. Vi har varit hemma hela familjen, pappan är student och jag har varit föräldraledig. Vi har åkt på kortare utflykter och haft supermysigt hela sommaren. Jag tycker att det ska bli roligt och ganska skönt att komma hemifrån när jag börjar plugga igen på tisdag, men jag har varit hemma och varit föräldraledig sen 10 juni 2011

Min stora gick sin första dag efter sommarlovet igår, och hon stod och tryckte bakom mina ben i tio minuter ungefär. Hon var inte ledsen, bara blyg. Igår vid middagen ska min dotter att hon ville vara bebis och aldrig bli stor, för då skulle hon få vara hemma jämt Men hon trivs väldigt bra på sin förskola. Imorse fick jag en puss i hallen och hon ville inte ens att jag skulle följa henne in på avdelningen.