Är det verkligen så jobbigt att ha semester med sina barn?
Jobbstart i veckan för de flesta, och man läser saker som "Fan vad skönt, har varit hemma i 5 veckor med ungarna". "Jag är ett vrak efter att ha varit ledig i 4 veckor med barnen" "Barnen bara sprang in på dagis imorse, de har längtat sååå" osv, osv.
Jag kan absolut relatera till att det är jobbigt med syskonbråk, tjafs, tristess vid dåligt väder. Så har vi också haft det en del i sommar. MEN det positiva överväger ändå. Sovmorgnar, inga måsten, kunna göra vad man vill. I vår familj var det ingen som längtade efter jobb/ dagis/ fritids-start. Vi har varit lediga i 8 veckor!
Och det här med att barn springer in av glädje för att de längtar så efter kompisarna. Mina barn är som sagt inte så, men jag har heller aldrig sett något annat barn som gör så vid lämning. Snarare har de barn jag har sett vid lämning varit lite klängiga och försiktiga. Bara en tanke.. en liten överdrift från föräldrarna tro? (att de skulle längta så vansinnigt mycket menar jag)
Vi kan väl inte vara ensamma om detta? Att vara hemma länge, men ändå inte längta ihjäl sig efter vardagen igen och kalla sig för "vrak" och annat. Tycker det är lite tråkigt att läsa att så många upplever semestern med sina barn som jobbig och något man vill ha överstökat.
Svårt att undgå helt och hållet.
