Acceptera att aldrig kunna få barn

ok jag förstår. Tack för svaret! Känner med dig =(

Rubriken är en aning missvisande.
Du KAN ju (förmodligen) få barn.
Du VILL däremot inte få barn som singel.
Det är en viss skillnad....   

Om det är så du tolkade min rubrik så ber jag så hemskt mycket om ursäkt om jag ställde till det för dig i ditt huvud. 

Tja det var du som skrev "Acceptera att ALDRIG KUNNA få barn"....
Att man inte VILL ens försöka få barn för att man inte har en man anser i varje fall jag inte vara lika med aldrig KUNNA få.
Jag känner nämligen några som inte KAN eller BÖR få barn. Bokstavligen.
Antagligen därför jag antog att du var i sama sits.... 

Vad är det du vill???  

För de som önskar barn på egen hand via IVF så är det säkert en bra lösning men en sak som slår mig är så himla taskigt för alla de män som också blir ofrivilligt barnlösa..... suck, livet är bra konstigt ibland. Min sambo (vi bor ju fortfarande ihop...) är fortfarande "ung" och kommer säkert att hitta flera möjligheter till att få barn i livet utan mig. 
Fasen vad orättvist!!!! 

Helt rätt, det är inte bara att åka till Köpenhamn och bli gravid!

När man som par är oförklarligt barnlösa så finns, i alla fall för mig, tanken där att man kanske skulle lyckas bli gravid med en annan partner. Man läser ju en del trådar om det och så. Men jag tror att det bara sker undantagsvis, det vanliga är nog att man har samma problem oavsett vem man är tillsammans med. Särskilt när åldern spelar in. Risken att misslyckas med donator-IVF i Danmark är större ju äldre man är, helt klart. Det är ingen lätt sak att gå igenom IVF, och att dessutom göra det ensam... ja då krävs det att man har en önskan att bli ensamstående förälder.

All heder till dig TS för att du känner dina egna begränsningar! Jag skulle nog bli en av de där som hetsar på och försöker och stångar mig blodig, skulle nog behöva göra det för att kunna komma till ro med ett misslyckande. Slippa fråga sig om man kanske hade lyckats om man bara hade gjort den behandlingen, eller den, och om livet trots allt hade blivit mycket bättre då. Men den där hetsen kan ju göra att man drivs över gränsen till vad man klarar, och det känns extra farligt när man är ensam. Man vill ju inte tillfoga sig bestående skador, psykiska eller fysiska.

Hoppas du hittar en väg genom livet som passar dig och som du kan känna dig nöjd med, trots allt. Jag har partner och håller på med IVF, men tankarna finns där, vad gör man av resten av livet om det inte blir barn. I perioder tänker jag att då vill jag inte leva, men under andra perioder kan jag faktiskt se möjligheter. Jag har under många år hela tiden gjort mina framtidsplaner med brasklappen "...men då kanske jag är gravid", t.ex. när man funderar på att byta jobb, bostad, planerar utlandsresor osv. Tärande och hämmande i längden!

Håller med Anonym och Barnlös.

Har hört att IVFchanserna sjunker efter 41 men jag vet också att det tar tid att komma fram till och acceptera att bli totalt singelförälder att göra det själv. Och jag förstår att alla inte vill göra det själv. Men jag skulle säga att tiden springer iväg för dig och om du inte vill förbli barnlös så måste du nog göra nya test (AMH, FSH., LH, HIV etc) så du är redo för IVF. Rekommenderar i så fall IVF, inte insemination. Eller bara några enstaka insemineringar. Du kan ju träffa mannen sedan. Många män i vår ålder har ju sina barn redan så om du har ditt so what. Ok du har ditt på heltid, men vad härligt!

Kram och lycka till med vad du beslutar.

Jobbigt, förstår att det blir en slags dubbel sorg för dig. Jag hoppas att det löser sig på ett eller annat sätt.

Kram.

Jag förstår vad du menar, att man kan vara ensamstående förälder i några år och sedan bilda "bonusfamilj" med en man som redan har barn. Som män i 40-årsåldern ofta har. Jag skulle ha kört på det om jag var TS, men jag kan se baksidor. Dels att man kanske inte tror på att man verkligen kommer dela föräldraskapet med en man om båda har barn innan och man inte har några gemensamma. Detta funkar ju för många, men det finns också många som det inte funkar för (alltså det funkar att bo ihop men man tar inte på sig rollen som föräldrar till varandras barn), och vilka känslor man har inför det beror väl på vad man själv har varit med om och sett i sin närhet. Och dels kan det ju kännas som att familjen aldrig blir färdig. Man ska först lyckas få barn som singel och subfertil med allt vad det innebär, och sedan när man väl har barnet så återstår att hitta en pappa. Och eftersom han inte är biopappan så vet man inte om han kommer finnas kvar i bilden vid en ev. separation, eller om man kommer måsta börja om. Jag vet att det kan sluta med att mannen adopterar barnet och allt blir superbra, men den som skaffar barn som singel gör det knappast förvissad om att det är så det kommer bli.

Min slutsats är att man måste vara beredd på att bli ensamstående mamma och tycka att det är ok, kommer det in en man i bilden så är det en bonus men inget man kan räkna med.

När man läser vad vissa skrivit så verkar det för en del vara så lätt att ta beslutet att göra insemination eller IVF som singel. Jag kan förstå att man tar det alternativet om man är rädd för att annars aldrig få barn. Det jag reagerar på är att en del verkar "ta så lätt på det". För mig skulle det vara jättesvårt att ta det beslutet. Först för att barnet aldrig får en pappa och sen för att jag biologiskt får barn med någon som jag inte har en aning om hur personen är. Jag har själv gjort något som inte är helt rätt mot mitt barn. Jag har skaffat barn med en man jag inte älskar och vi kommer så småningom också att separera. Men jag gjorde det inte lättvindigt. Jag tänkte på det i princip dygnet runt i fem år innan jag tog steget och gjorde det. Och mådde skitdåligt alla dessa fem åren jag funderade och ändrade mig två gånger om dagen. Inte sunt det heller men det måste väl finnas en medelväg mellan att inte fundera alls och fundera för mycket. Jag och min sambo har varit ihop i många år nu och han visste hur jag kände och gick med på det. Hade jag bara tänkt på mig själv hade jag försökt direkt och sen separerat. Men det tog många år innan jag kunde göra så mot ett ännu ofött barn men till slut "gav" jag mig själv tillåtelse. Men jag ville heller inte att separera direkt utan att barnet skulle bli minst två år och så är det...så jag lever fortfarande i ett dåligt förhållande. Det blir en sorg för mitt barn att ha separerade föräldrar. Så är det! Men det är heller inte bra att leva i ett hem där föräldrarna inte har kärlek till varandra.. Så det är inte det att jag inte förstår att man kan ta beslutet att göra IVF eller insemination som singel. Längtan efter ett barn kan vara otroligt stark. Det jag inte förstår är att det verkar "så lätt för vissa" att ta det beslutet. Som att det "bara är att skaffa sig ett då". Men det verkar vara praktiskt för en själv att inte fundera så mycket.

Till TS vill jag bara skriva att jag förstår din stora sorg. Hoppas det ordnar sig för dig på något sätt så att du får ett älskat barn. Förutom alternativet med en man eller insemination/IVF som singel finns ju också adoption. Kram!  

Jag har en kompis som var i en likande situation för ett par år sedan. Hon funderade på Danmark, men kom aldrig till skott. Idag är hon 44 och känner att det är för sent, men hon ångrar sig så in i helvete och är så ledsen nu när alla andra hon känner har familj att hon har hamnat i någon sorts depression. Vill du ha barn, så skaffa barn!!! Det beslut du fattar gäller för resten av livet. Jag tror att det finns fler därute som ångrar att de aldrig skaffade barn än de som ångrar att de gjorde det.

Om det inte känns rätt för dig, så ska du naturligtvis inte göra det. Men tänk på att vara säker, för sedan är det för sent. Man är inte dömd att bli ensamstående mamma för resten av livet ändå, det finns massor med folk med barn som skiljer sig och träffar nya partners och bildar nya familjer. Lycka till med vad du än bestämmer dig för 

 

Varför skulle barnet "aldrig få en pappa"? Du vet att det finns folk som träffas och blir ihop som redan har barn, va? Även om den personen inte blir biologisk pappa, kan det mycket väl bli någon som tar papparollen för barnet. Eller tycker du att t ex adopterade inte heller har några pappor? Eller mammor heller, för den delen. 

Även om du har haft funderingar kring hur dina barn blev till, så antar jag att du inte ångrar dem? Vill man verkligen ha barn, kanske man får ta till de sätt som står till buds. Lätt och lätt - nej, men det är kanske inte så lätt att leva resten av livet och ångra att man aldrig fick några barn heller?

Ja, barnet kanske får en man som tar papparollen men det är ju inte säkert. Och frågor om ens biologiska ursprung brukar dyka upp för alla. Även adopterade. Men visst barnet kan säkert klara sig bra utan en pappa också. Men det är i varje fall en viktig person mindre som inte är säkert att barnet får i sitt liv.
 
Naturligtvis ångrar jag inte mitt  barn. Jag sa att jag velade länge för barnets skull, det etiska i det, inte för min egen skull. Men det är jobbigt att leva i ett dåligt förhållande, det är det. Jag skulle hellre vilja ha barn med en man jag älskar och ha en kärnfamilj. Så visst är det en dröm jag måste överge. Men jag är tacksam varje dag för mitt barn.

Om du läser mitt inlägg ordentligt så borde du förstå att du inte behöver förklara för mig hur stor sorg man kan få om man måste leva utan ett barn...

Okey, är det inte enkelt för dig att ta sådana beslut, som du skriver så är vi överens. Jag kan som sagt förstå att man tar sådana beslut men det jag inte kan förstå är att en del verkar tycka att det är ganska enkelt. Annars skulle t ex inte knappt 30 singlar låta sig insemineras. Man skulle ge det lite mer tid att få chans att träffa någon.

Men det jag har märkt är just det att en del som "gör det enkelt" reagerar starkt på om någon pratar om de negativa aspekterna t ex inte ha någon biologisk pappa. Jag menar jag blundar inte för de negativa aspekterna det blir för mitt barn, separerade föräldrar. Jag hoppas hon förlåtar det, för jag önskade mig ett barn så mycket. Jag förlåter mig själv för det men det tog länge innan jag kunde ta steget. För länge iofs... Samma med insemination om man gör det. Man blundar inte för nackdelen men hoppas att barnet förlåter det för att längtaan efter barn var så stark. Fördelen är ju att barnet inte behöver bo i två hem som med separerade föräldrar. Jag ville dock ändå hellre att mitt barn skulle ha en biologisk pappa att träffa.          

Ok, jag ser nu att mitt inlägg säkert kan uppfattas som lite otrevligt. Ber om ursäkt för det!

Jag förstår dig och håller med om mycket, det jag menade var nog att för mig skulle beslutet att skaffa barn själv vara lätt i jämförelse med den enorma sorg och ånger det med all sannolikhet skulle innebära att inte få några barn - och att veta att man inte ens försökte. Men är man säker i sitt beslut, får man säkert ro i det