svårt att få syskon

Vi har en snart 4-åring som kom till på första planerade försöket (fast vi hade inte alltid skyddat oss innan heller), när vi var 36. Började försöka för två år sedan och blev gravid två gånger 2011, först hade jag en missed abortion där forstret slutade utvecklas i v 5, och andra gången visade det sig att fostret hade trisomi 18 (en med liv icke-förenlig kromosomrubbning), så vi "valde" då att avsluta graviditeten och genomgick en sen abort i ca v 16 (så snart det var möjligt). Det var en fruktansvärd tid, (jag kan ana hur det var för dig Besa att förlora din bebis så sent i graviditeten), både hjärnan och kroppen lade liksom av. Jag kunde inte tänka normala tankar och ägglossningen lade bara av, trots "normal" mens och progesteronnivåer. Har ätit Pergo 3ggr o då fått ÄL, men ingen graviditet. Så nu är det privat IVF som gäller.

Att få komma igång med IVF skulle ju kännas bra, men vi försenades en månad  p g a att min sambo fick lunginflammation och sedan dess har syrran, närmaste kollegan och en av mina bästa vänner hunnit bli runda om magen. Det misunnar jag ingen av dem, men det gör känslan att det kommer inte att ske mig igen starkare. Inte hjälper det att jag är 40 med rejäl övervikt (dock inte så stor skillnad mot när jag blev gravid m sonen). Håller diet med dåligt resultat o är lite rädd att bli nekad att ens få försöka med IVF (har inte träffat läkare ännu, bara lämnat prover).

Ja, det är helt otroligt vad man kan överleva. Jag kunde inte precis trösta mig med att vi redan hade ett barn, men däremot får man ju pauser i i den värsta känslan när man måste ta itu med det praktiska ett barn kräver. Och små barnarmar om halsen är ju som balsam för själen.

Men känslan är ju att det enda som kan få en att känna sig "hel" igen är just ett till barn, så att man kan gå vidare i livet och lämna den här fasen av sorg och förtvivlan. Hela fertilitetskampen blir ju bara en förlängning av eländet.

Men nu ska vi peppa varandra. Vi har ju trots allt lite bättre statistik på vår sida än de som kämpat länge för sitt första barn :)

Vad är det för blodprover du ska göra dessa specifika dagar? Jag har bara tagit progesteron på dag 22 och AMH som man kan ta när som helst.

Dag 21, 22 i cykeln, då är det troligtvis progesteron som visas (hormon som behövs för att behålla en graviditet).

Jag hade dock helt normalt och genomsnittligt resultat på progesteronet UTAN att ha ägglossning! Med UL kring dag 10 ska man kunna se att ett ägg är mer moget o lite större än övriga, och där syntes (som jag misstänkte) inte ngt moget ägg (trots efterföljande mens i exakt rätt tid). Läkaren var dock ovillig att ge UL p g a av det goda progesteronvärdet, men jag fick det till slut och läkaren var mycket förvånad.

Jag hade ingen ägglossning, trots helt ok värden, så jag fick testa Pergotime som steg 1, enkelkur 3 ggr. Fick ägglossning medn belv inte gravid, så då tog vi kontakt m IVF-klinik (helt privat), och fick nu veta att för oss som har hyggliga värden var det värt att testa att stimulera m hormoner i sprutform på liknande sätt som i IVF, men istället försöka få till 1 ägg som befruktas vid vanligt samlag (alt insemination). Det ska vi göra en gång, blir jag inte gravid då är IVF nästa steg. Men ni som har så fina värden, visst kan ni få hjälp med insemination! Kontakta en riktig fertilitetsklinik/IVF-klinik, inte vanliga gyn (åh, så mkt felinfo jag fått där!). T ex Sofia-hemmet i Stockholm gör inseminationer- som dessutom kosta en spottstyver i förhållande till IVF, 800kr tror jag mot 37 000 (sprutstimulans för oss kostar ca 2500kr på IVF-kliniken+ ev insemination ).

Jag har fått VUL av minst 4 olika läkare, som alla missat att min ena äggstock var mindre än den andra o med outvecklade äggblåsor, trots att jag sökt just för min oro att inte kunna bli gravis. Det var först på IVF-kliniken som läkaren uppmärksammade det, trots att det var så tydligt att t o m jag kunde se det när han visade.

IVF Sverige finns i Malmö,men det borde finnas minst ett par privata kliniker till. Googla på IVF och Skåne :)