Här är en till som har ett enda barn och vi kommer förmodligen inte ha fler heller. Känns bra att det finns trådar som denna- stödgrupper för oss som ska stå emot alla frågor ;)
Vi bor i GBG, jag är 32 och min man 34, vår dotter närmar sig 2,5 med stormsteg och en massa trots!
Förresten, jag känner igen det där med att man känner sig lat och dålig förälder.. men jag vet inte, det kanske är mest ens eget samvete? För att normen säger annorlunda? Vad tror ni?
En bekant sa till mig: Skaffa aldrig ett till barn. Ett barn är ett barn, två barn är fyra barn.
Jag vet inte, det verkar vara extremt kämpigt och jag vet inte om vi skulle klara av det i vår lilla familj. Man ska leva också och kunna njuta av sitt liv- inte bara kämpa.
Nu har tankarna på ett barn eller två börjat snurra på högvarv hos mig igen, det jag tänker på mest är att hur hon kommer mottas bland andra barn som har syskon - kommer hon känna sig utanför och konstig?
En i vår närhet vars syster hade haft en tuff första förlossning sa förskräckt "Tänk om hon inte kommer vilja ha fler barn efter detta?"
Det slår mig hela tiden hur märkligt och konstigt att bara ha ett barn är i dagens samhälle? Jag vill inte att min dotter ska ses som en udda person, ska känna sig utanför eller som bortskämd bara för att hon inte har syskon. Har tänkt mycket på min egen barndom och insett jag har varit väldigt ensam, något som hängt med i vuxen ålder - känslan av att "någon" fattas. Vet dock inte vad det är.
Min man är också ensambarn och trivdes som fina fisken. han bodde dock i huset bredvid en kusin som blev nästa som hans bror under hans uppväxt.
Ville mest skriva av mig för jag känner mig väldigt förvirrad helt plötsligt.