Min fru är inlåst på LVM-hem

Älskar du din fru? Eller det spelar kanske ingen roll så..men du vill att hon ska funka för era barn iaf? Hoppas hon får den hjäklp hon behöver. Och du med. Prata med någon!

Sorry, jag svamlade lite i mitt inlägg... Många tankar som mina fingrar inte hann med att skriva ner.

Jo jag vet hur detta går till. Min fru ska till förvaltningsrätten om två veckor och då kommer socialen att yrka på fortsatt LVM. Min fru har överklagat LVM-beslutet. Hon har redan fått chansen till frivillig vård som hon först gick med på och sen lyckades smyga sig ur. När hon trodde att alla släppt fokus på henne ökade hennes alkoholkonsumtion successivt tills det kulminerade i en ny alkoholförgiftning som våra barn fick bevittna :(

Läkaren kanske inte var den som bestämde men det var han som såg till att hon inte fick lämna sjukhuset igen. Hon har dessutom diabetes som inte mår så bra av allt detta drickande.

Jag gjorde den första anmälan till socialen... strax innan läkaren som behandlade henne andra gången (för alkoholförgiftning) gjorde sin. I februari var hon som sagt inne två gånger. 1,9 och 3,5 i promille hade hon då. Hennes hjärta stannade men läkarna fick igång det med hjärtmassage....

Allt detta och mycket mer finns med i socialens utredning. Dessutom löper det en parallell utredning angående barnens välbefinnande.

Tack för att du tog dig tiden att skriva hur det går till, förstår att jag verkade lite förvirrad i mitt inlägg :)

Hm, känner igen mig, fast inte i din berättelse.

Jag känner igen den där ilskan som pyr.

Är ensamstående mamma med tre barn.

Iskan över att man INBILLAT SIG att det är meningen att man skulle vara två.

Jösses vilken kall dusch det är.

Ett tungt lass, så mycket ansvar i vardagen, så mycket som ska flyta.

Jag har en helt underbar familj, vi står varandra mycket närma. Men det är ändå svårt.

LYCKA TILL!!!                  

Lycka till. Utifrån det du beskriver är det troligt att det kommer bli LVM.

Detta är bara i det första akuta skedet. Då avgörs det om det ska bli LVM eller inte.

Ja, jag älskar min fru och jag vill att vi ska bli en hel familj igen men hur det går med det får tiden utvisa... Hur det än går för oss som par vill jag att hon ska bli frisk igen så hon kan vara den fantastiska mamma som hon innerst inne är.

Hon har aldrig varit våldsam eller aggressiv mot barnen. Mot mig har hon skrikit och varit elak men aldrig fysiskt. När hon har blivit full har hon alltid tvärsomnat och därför har allt ansvar för barnen legat på mig. Även när hon inte har verkat onykter har hon sovit så djupt att inte ens vår yngsta, som sover i vårt sovrum, lyckats väcka henne med sitt mitt-i-natten-skrik. Våra grannar under oss har däremot haft full koll på vilka nätter han sovit dåligt.

Jaha, det var ju bra i alla fall. Kan inte så mycket om ADHD, ska nog läsa på lite. Men jag har också hört att många som får medicin mot det tappar matlusten. Är det också skillnad beroende på medicin? Hon har ju även ätstörningar sedan tidigare. Det fick hon bukt med för ett flertal år sedan men jag misstänker att det har blivit sämre igen. Suck... så mycket som jag har låtit bli att se och intalat mig själv att det inte varit så farligt. Hon är ju väldigt duktig på att komma med vettiga svar när jag visar min oro.
Jag har ju också haft mycket fokus på mig själv och barnen då det är jag som har fött båda och även tagit all föräldraledighet. Hon skulle vara hemma med vår yngsta nu i våras i 3 mån men det sprack efter två veckor då hon åkte in med alkoholförgiftning två ggr under loppet av en vecka... Så då fick jag vara hemma igen.

Fina du, en stjärna till dig, du är en stark människa. Det här vill jag säga till dig (och ta det inte som något elakt).

Ge din fru en chans och en chans bara. Jag har tagit mig ur ett missbruk en gång. Dock inte ett missbruk av alkohol men jag brukade subutex vilket anses vara den drog som ger den värsta abstinensen. Ja till och med värre än abstinensen man får när man slutar med heroin. Jag brukade subutex varje dag i tre år. Utan en enda dag med uppehåll. Jag började med det efter att jag bevittnade när min pappa fick en hjärtinfarkt och dog, jag var nyss fyllda 18 år. I samma veva träffade jag en kille som jag flyttade ihop med och som slog mig sönder och samman. Det tog inte lång tid förrän jag var fast och det blev mer och mer för att till slut bli varje dag.

Mitt missbruk satte mig verkligen i skiten för tre år senare satt jag inlåst i en cell på Hinseberg. Men inte slutade jag för det, jag hade bekanta som smugglade in Subutex till mig för att jag skulle klara av att leva.

Men så en natt, efter inlåsning, vaknade jag och kände att "nej nu får det vara nog, vad fasen håller jag på med". Sedan den natten för två år sedan är jag helt och hållet ren. Jag tar inga värktabletter och dricker aldrig alkohol. Beroende är livsfarligt. Så farligt att jag till och med lyckades sluta röka.

Jag vet hur svårt det är att sluta med någonting man är beroende av men jag blir förbannad på människor som säger att det är näst intill omöjligt och att man mår dåligt och av den anledningen brukar alkohol eller narkotika. Allting handlar om vilja. Har man viljan att sluta så klarar man det. Abstinens eller inte. När jag slutade med subutex så tog det fyra månader innan jag sov en hel natt. Innan dess sov jag i tio minuters intervaller. Jag genomgick svettningar, skakningar och hjärtklappningar. Fick raseriutbrott och slog sönder min cell ett flertal gånger. Jag gick upp i vikt, kräktes och fick feber men jag klarade det för att jag ville.

Nu blev min historia lång men min poäng är att om din fru inte slutar nu, när hon sitter på LVM, ja då kommer hon aldrig att sluta för då finns inte viljan.

När jag slutade hade jag varken barn eller man att tänka på men jag gjorde det ändå. Nu har din fru en underbar man och två fantastiska gåvor till barn.

Min son är 4 månader och jag skulle aldrig någonsin kunna skada honom så mycket som din fru gör. För mig är det ofattbart det hon gör. Ofattbart och oförlåtligt, dåligt mående eller inte. INGEN URSÄKT.

Jag förstår att du älskar din fru och att du vill henne väl men ibland kan det även betyda att man måste lämna och gå vidare. Visa att nu får det vara nog! Ibland räcker inte orden.

Jag önskar dig all lycka i framtiden. Och hoppas att min något OT historia ändå fick fram sitt budskap

Det är nog lite från person till person ifall det påverkar aptiten i stor grad. Värt ett försök skulle jag väl tycka. Och det finns ju några olika sorter att prova också och man kan försöka justera dosen osv. Ja läs på om adhd, det kan nog vara bra att ha lite mer kunskap. Sök särskilt på kvinnor med adhd, för det är en ganska stor skillnad från hur det yttrar sig hos män. Kvinnor blir ofta mer självskadande t.ex, precis som din fru med ätstörningar och missbruk. 

Förstår att du måste vara slut, som burit och fött 2 barn och tagit hand om dem, samtidigt som du måste varit orolig över din fru. Och säkert känt dig övergiven i vardagen till viss del kan jag tänka mig. Hade jag varit du hade jag nog sett om hon klarade av att reda ut detta nu, om hon gav det en ärlig chans. Men sätt dig och era barn först annars och separera om hon faller ned i missbruket igen.  

Vet att det gått 4 år sedan din fråga. Blev dock mycket påverkad av din situation. Hur har det gått för er? Hur mår pojkarna i allt detta? Hamnade av en slump på denna sida men kände att jag var tvungen att skriva.

Jag kanske skriver för sent men det bästa som hände mig och mina barn är att jag blev lvmad jag såg inte vad som hände när jag missbrukade jag va i mitt eget kaos som sagt inget ursäkt men jag hörde hur barnen berätta om vad jag gjorde i fyllan och hur dåligt dom mådde av det det jag jag gjorde dim förändrade livet på dom och mig jag satte mig själv i baksäte lät dom skälla på lät dom gråta sen men ex mannen jag lät han prata om tiden hur jag var och allt han gjorde för mig och det är sanningen familjen för göra allt fotjobb tills jag blev frisk..... jag är inte frisk änn idag men jag jobbar på det alla jobbar på det men jag sitter fortfarande i baksäte