"lära" bebis sova själv?

Ja, den där skrämsel-myten (eller vad man ska kalla den?) florerar visst överallt... Den där om att bebisen "måste lära sig att somna själv".

Så är det ju inte. Inte alls.

När bebisen är så liten som din så bör man låta bebisen somna så som den mår bäst av, vilket oftast är nära, eller gungande eller liknande.

Jag ammade sonen till sömns på kvällen tills han var runt 5 månader, då övergick vi till att buffa/klappa/smeka till sömns. På dagtid sov han endast i famnen eller i vagnen (som var tvungen att rulla) första åtta månaderna.

När sonen var runt 1 år så kunde han plötsligt somna själv, utan att vi hade gjort något för att "lära" honom det. Det kom av sig självt. Troligen för att han var redo, och hade fått den närhet och trygghet han behövde innan. Nu är han snart 2 år och somnar fortfarande själv. Men ibland kommer det någon period då han behöver vår närvaro för att kunna somna igen. Och då får han naturligtvis det.

Barn har olika perioder med olika behov. Och det bästa man kan göra, tror jag, är att gå dem till mötes och ge dem det de behöver istället för att motarbeta dem med en massa idéer man har om hur det "borde vara".

Du kommer inte att få "problem" om du fortsätter som nu. Du kommer att få en trygg, nöjd och harmonisk bebis som, när han är mogen, kommer att somna gott själv i sin säng.

Visst är det så!
Jag kom till precis samma slutsats som du vad gäller sonen. Man ska bara ta det lugnt, vara flexibel och köra på det som funkar för stunden, så faller alla andra bitar på plats av sig själva efter hand.
Vår son slutade somna av amningen runt 5 månader, och vi fick istället ligga bredvid och buffa i rumpan, eller stryka över ryggen tills han somnade, vilket ju tog längre tid. Men när han var drygt 1 år så upptäckte vi, av en slump, att han kunde somna själv. Så sen följde en lång period då vi bara låg bredvid ett par minuter och sjöng lite, sen somnade han själv inom ytterligare några minuter. För då var han redo.
Nu är han 2,5 år och vill återigen att vi ligger bredvid tills han somnar, och det är ju jättemysigt, så det gör vi gärna. Det är vad han behöver just nu. Men ett, tu, tre, är han redo att somna själv igen, och då får han det. Man får, helt enkelt, vara lyhörd och smidig...

Roligt att du upplevde mitt inlägg som upplyftande! Men känns det rätt, så är det rätt. Det är min filosofi.
Och det är alltid många som vill tycka en massa och ge en massa "råd" när det gäller barn...men jag har alltid skakat av mig det som inte har överensstämt med mina idéer och tagit till mig det som har varit vettigt.
När svärmor förfasades över att vi inte använde spjälsäng, så log jag bara och lät det rinna ut genom andra örat...det var skönt..