"lära" bebis sova själv?

Vi har låtit vår dotter bestämma takten. Tills hon var 5 månader så samsov vi uteslutande nattetid. På dagarna sov hon i spjälsäng, vår säng eller vagn - vad som funkade bäst just då. Skulle hon sova i säng eller spjälsäng sövde jag henne med amning. Efter 5 månader började hon sova vissa nätter i spjälsängen i vårt rum. Hon sov mest halva nätter där och flyttade över till vår säng när hon vaknade. Vid den åldern började sambon kunna söva henne också (genom att spela spel på ipad bredvid henne i sängen). Successivt har hon sovit fler och fler nätter i spjälsängen och fler och fler hela nätter. Nu är hon snart 9 månader och sover bara i sin säng. Vi lägger henne när hon börjar bli sömnig. Hon klättrar runt lite och reser sig upp ett par gånger (men är inte ledsen eller så) men då lägger vi henne bara igen och igen och igen. Efter 15-20 minuter somnar hon och sover oftast hela natten. Någon av oss stannar tills vi märker att hon somnar eller iaf är på god väg. Vår dotters insomnande och sömn är förknippat med trygghet och har varit hela tiden. Vi har aldrig tvingat henne att ligga själv och det är ingenting vi har behövt lära henne heller. Det har gått supersmidigt och utan en enda liten tår :)

Ja, den där skrämsel-myten (eller vad man ska kalla den?) florerar visst överallt... Den där om att bebisen "måste lära sig att somna själv".

Så är det ju inte. Inte alls.

När bebisen är så liten som din så bör man låta bebisen somna så som den mår bäst av, vilket oftast är nära, eller gungande eller liknande.

Jag ammade sonen till sömns på kvällen tills han var runt 5 månader, då övergick vi till att buffa/klappa/smeka till sömns. På dagtid sov han endast i famnen eller i vagnen (som var tvungen att rulla) första åtta månaderna.

När sonen var runt 1 år så kunde han plötsligt somna själv, utan att vi hade gjort något för att "lära" honom det. Det kom av sig självt. Troligen för att han var redo, och hade fått den närhet och trygghet han behövde innan. Nu är han snart 2 år och somnar fortfarande själv. Men ibland kommer det någon period då han behöver vår närvaro för att kunna somna igen. Och då får han naturligtvis det.

Barn har olika perioder med olika behov. Och det bästa man kan göra, tror jag, är att gå dem till mötes och ge dem det de behöver istället för att motarbeta dem med en massa idéer man har om hur det "borde vara".

Du kommer inte att få "problem" om du fortsätter som nu. Du kommer att få en trygg, nöjd och harmonisk bebis som, när han är mogen, kommer att somna gott själv i sin säng.

Min 9månaders sover, och har alltid sovit intill mig eller sin pappa. Är i princip omöjligt att få honom att somna själv, och sova utan kroppskontakt gör han inte några längre stunder. Har inte ens klarat av att vara ensam i en babysitter eller babygym, utan det var först när han började krypa som han inte behövde i princip konstant kroppskontakt. Han har somnat utan att vara i vår famn i bilen och i vagnen, men inte utan att skrika och göra allt för att inte somna i minst en kvart, och är inte bil och vagn i rörelse så vaknar han på studs.

Vi känner såklart att det är lite småjobbigt, men vi har försökt att se det positiva, han har nämligen alltid sovit bra när han väl fått sova nära, med få undantag. Men nu är vi igång med att introducera en "sovsnuttis", och det fungerar faktiskt rätt bra med den, han har somnat 2ggr gosandes med den. En gång smärtfritt i bilen, och en gång i vår säng.

Vi hade tänkt att rätt snart köpa en riktig barnsäng till honom (utan att spjälsängen kommit till användning) och så ligger någon av oss med honom i den tills han somnar, och sedan är det bara att bunkra upp med kuddar och smyga därifrån. På det sättet skulle vi nog smärtfritt få honom att sova ensam har vi tänkt :P

Vår sovrutin som den varit och är är som följer:

2st tupplurar per dag på ca 1,5-3h sammanlagt. En på förmiddagen, och en efter middagen. Nattning sker genom att sambon går omkring med honom i famnen och sjunger, eller att jag ammar.
Nattning inför natten sker runt klockan tio, ibland senare beroende på vilket humör lillen är på. Vi håller i honom, eller går och lägger oss samtidigt som honom.
Som vanligast vaknas det en gång under de första småtimmarna rätt odramatiskt. Oftast letar han bara upp bröstet, eller så har han hamnat själv och vill ligga nära, och somnar sedan om.
Någon gång mellan 7-8 så vaknar han till och vill amma, efter att han ammat sover han ibland en timme eller två till

Var har du hört detta? Jag vet själv att denna myt sprids, gärna av skapare till olika sömnmetoder. Det är alltid "somnar barnet själv så somnar det också om själv". Behoven försvinner inte bara för att barnet somnar på ett visst sätt och så små bebisar är behovsstyrda, det handlar inte om vanor. Det är möjligt att barnet slutar uttrycka behov om det har ignorerats för att nå dit att det somnar på egen hand men det är knappast något att hurra för.
Vårt första barn sov i vår säng i 13 månader. Det underlättade för alla. Hon sov bättre nattetid och så länge jag ammade kunde jag sova samtidigt istället för att vakna till. När hon var 3 månader somnade hon ganska tidigt kvällstid, runt 19.00 tror jag det var. Hon sov själv i vår säng tills vi la oss. Ibland vaknade hon till och då räckte det att amma, ge flaskan eller annan fysisk närhet så somnade hon om. Vårt andra barn skiljde sig ganska mycket från vårt första. Hade han ammat tills han var nöjd så somnade han gärna på egen hand. Han var bara 2 månader första gången och eftersom ha trivdes med att somna så fick han göra det. Han vaknade inte mindre än sin syster nattetid bara för att han somnade på egen hand kvällstid. Han var fortfarande hungrig och sökte närhet men diggade inte samsovning. För mig som kan liggamma och sover gott samtidigt hade samsovning passat bättre men han fick styra. I perioder av separationsångest ville ha däremot helst samsova.
Jag tycker inte att det finns ett enda perfekt sätt att sova på. Barn och föräldrar är olika. Allt beror på den enskilda familjen. Se till barnet främst men hitta en balans som också fungerar för övrig familj utan att för den skull gå emot de behov som barnet uttrycker.

tack så mkt, uppskattar de långa svaren!

Min bebis är fem månader. Första 2 mån kunde man knappt lägga ifrån sig honom alls, han sov nästan bara med kroppskontakt. Vi har alltid samsovit. Senare har han kunnat vara på golvet eller i babysitter kortare stunder. Bärs mkt i sjal o sele där han ofta sover bra. Vi har typ inga rutiner, bara han får sova lite på dagen är jag nöjd. Sover 2-4 timmar dagtid. Sover ibland i famnen eller i bilen men oftast ligger vi på sängen. Ammas till sömns oftast, men pappa kan vagga el sjunga till sömns. Och så bäras då. Försöker man gå iväg eller lägga honom tex i vagn när han somnat vaknar han oftast inom fem minuter men ibland kan han chocka. Nuförtiden kan han ibland på kvällen plötsligt sluta amma och sen babbla en stund för att sen slockna. Har alltid sovit 10-12 timmar per natt med uppvak 0-5 ggr ca för lite snutt. Vi liggammar så det märker man knappt. Sover grymt bra och är alltid utvilad. Jag tänker att mer egentid för mig får komma sen, han behöver detta så är det bara. Tiden går så fort, njut av det!

Nyfiken2012: låter nästan exakt som hos oss, men inget revolutionärt har hänt på sovfronten trots att lillen nu är 9månader :P Men kul att inte vara helt ensam, eller hur en skall säga ^^

När jag stöter på bebisföräldrar idag så tänker jag ofta "Tänk om man visste det man vet nu när ens egna var så små, vad lite bekymmer man hade haft!".

När bebisen kommer så fylls huvudet av såna frågor som du ställer. När ska de sova själva? Hur ska de sova? Ska man ta upp bebisen? Ska man göra si eller ska man göra så?

Jag liksom de flesta föräldrar har ställt mig samma frågor, har provat samma saker, har bekymrats över än det ena än det andra. Man har frågat sig "gör jag rätt?", man har varit glad när någonting fungerat och man har förtvivlat när någonting gått fel.

Nu, en handfull och några år efter bebistiden, så tänker jag bara "Om jag bara hade vetat hur det skulle bli!"
Jag ser mig omkring bland mina egna barn, grannens barn, vänners och familjens barn. Jag ser skolklasser med 15-20 ungar med 15-20 uppsättningar föräldrar som haft 15-20 uppsättningar metoder och åsikter om hur just deras bebisar ska skötas.

Några har sovit som klockor från start, några har somnat med napp, några har haft kolik, några har krävt att bli burna, nån annan vill bli ammad och någon har somnat själv, några har använt metoder, några inte.
Alla har gjort olika, ingen har gjort mer rätt än någon annan och varenda liten unge sover idag själva, i sina egna rum, i sina egna sängar, tryggt och gott natten igenom.  

Summan av kardemumman enligt mig är: Slappna av. Lyssna på varandra. Våga framförallt vara bekväm! Har man en bebis som sover bäst om den får sova nära så låt den sova nära. Gillar bebisen att sutta på bröstet så låt den göra det. Är det vagnen som gäller, så vagna osv. 
Det blir folk av de små knytena tillslut, och det går fortare än man tror.