Vi förlovade oss efter nästan nio år tillsammans, för att vi då ville gifta oss. Detta var bl.a. utifrån erfarenheter kring förlovningar i min omgivning. En systers väninna hade 4 brutna förlovningar bakom sig innan hon fyllde 21... En klasskompis var uppe i två brutna förlovningar innan hon tog studenten. O.s.v. Jag funderade mycket kring varför de förlovat sig, och i många fall var det för att försöka "forcera fram" en närhet, som de egentligen inte kände. De upplevde att förhållandet hade stagnerat, och ville ta "ytterligare ett steg", som de beskrev det. Men så blev det ju inte... Egentligen så tror jag ju att man tidigt vet att allt är bra i ett förhållande. Och skulle kunna förlova sig, gifta sig och skaffa barn tidigt. Men problemet är ju att även de förhållandena som inte håller, har ju känts precis lika bra där och då i början. Min tanke var alltså att inte förlova mig förrän vi skulle börja planera bröllop, och inget bröllop eller barn före två år då vi bott ihop. (Kan nog förkortas om man haft andra längre förhållanden tidigare, och vet vilka nitar man gå på...)