MÄN, hur tänker ni??

Varit i samma situation som du nästan. Där min sambos sexlust försvann pga olika saker. Att man tjatar och är för på hjälper inte alls då, märkte jag. Det gjorde mig bara än mer frustrerad. Tror inte alls det handlar om att män överlag vill få behöva jaga. Barnsligt i såna fall.

De är väl människor som alla andra och som behöver få ta det i sin egen takt. En relation bygger inte heller på sexet. Det är ju kärleken i sig som är grunden till förhållandet och att visa att man inte ger upp är ett sätt att hjälpa den andre. Inte med att vara för på och vilja ha sex jämt, utan bara visa att "Jag älskar dig och jag tror på att det kommer fungera bara vi båda hittar rätt".

Min sambo har aldrig slutat tro på oss fast att jag velat ge upp och det har betytt mycket. Och jag har inte slutat kämpa trots allt, hittat nya vägar och till slut så har vi hamnat på samma nivå efter några jobbiga år och nu ska vi gifta oss och skaffa barn.

Men det är ju individuellt hur man fungerar. Var man har sin gräns för hur mycket man orkar och hur den andre beter sig.

Tack för ditt svar anonym, det kändes hoppfullt =) Jag är glad för att det löste sig för er!

Min man är en väldigt..ja..känslig själ kan man säga. Han vill att sådana här saker som sex ska komma av sig självt och inget man ska behöva "jobba på". Jag vet inte om jag brännt mina broas för mycket genom att vara för angelägen om att vi ska funkar. Dvs, jag kommer med föslag på att vi ska sova med varann, vi kan mysa utan några krav på sex, vi kan gå i terapi m.m. Om det verkligen är så att hans problem är hans och som han säger inte alls har att göra med mig, så vill jag inte köra massa spel om att spela svårfångad etc, könns som vi passerat det statiet.. Men samtidigt vet man ju hur "osexigt" det kan bli med någon som är för på och lätt...

Känns lite som jag går och väntar på att antingen blir han kär igen eller också inte och då bryter vi helt.. Men som sagt så vill ingen av oss vara utan den andre helt. Då hade vi ju redan brutit.

Du kan nog förutsätta att om din man har så jobbigt i sitt liv som du beskriver så handlar det inte bara om sexet. Sexet är för många män något som bara ska fungera för det är så det är att vara man. Så är det naturligtvis inte så när det inte fungerar kan det utlösa de bakomliggande orsakerna som han ignorerat/förnekat/inte sett.

I grunden har män och kvinnor samma allmänmänskliga behov så hantera honom som en människa och inte som en man i det här fallet är mitt förslag.

Okej, tack för ditt svar!

Det ligger väldigt mycket bakom hans ångest, det vet jag och det har han sagt. Han har haft dåligt samvete för det vilket också spätt på den här pressen om att han borde vilja och kunna men det tar stopp.

Frågan är ju om jag forsätter att visa att jag vill och vill fixa det här, så finns pressen kvar. Han funkar fysiskt.. Han är attraherad av mig, men tar inget initiati till något. Som att han vet hur gärna jag vill, och bara väntar på att han ska vilja.. Lite som när man verkligen vill sova, ju mer man tänker på det, ju mindre går det.

OM det här ska funka, kan det släppa om man som vi nu träffas, hänger, m.m.? Eller är enda sättet att bryta och kanske ses igenom om några månader? Men det verkar ju vara en väldigt långsökt tanke.

Han behöver någon som kan hjälpa honom att sortera sina tankar och känslor. Lämna honom för guds skull inte! Det är nu han behöver ditt stöd även om du inte kanske är den som han pratar med.

Jag vill inte lämna honom.. Är bara rädd att det bara är jag som driver det hela.. Att han verkligen bara ser mig som en vän och inte VILL ha mig på det sättet (hoppas ju att han skulle säga det då). Att mina förslag och pådrivningar ska vara för mycket. Tjejer som tjatar verkar ju itne vara så poppis...

Jag tycker att folk har för svårt att säga vad de verkligen vill. Varför ska man alltid gå och tvivla på sin partner?? Just nu blir det ju jobbigt för er båda. Vad är det han gått igenom? Det är inte så att han är på väg att lämna dig men inte vågar säga det??

Hej Frida!

Jag jag håller med.. Han fick en mycket svårt hjärtinfarkt för ca 1 år sedan.. Var väldigt nära på att stryka med. Och det här satte väl igång en serie händelser som varit jobbiga för oss båda. Hans självförtroende och stolthet försvann, samlivet blev ingenting under lång stund, hittade tillbaka under ett tag, men sedan kom hans ångest och dåliga självkänsla ivägen. det blev en så stor grej av hela ämnet så det gick lixom inte.. Han har dåligt samvete för att han känner såhät eftersom han älskar mig fortfarande men har svårt att se mig sexuellt. Han vet inte om det beror på honom sjölv och hans problem, att han inte är där än. Eller om dethelt enkelt är så att han inte vill ha mig längre. Men vi har svårt att hålla oss borta från varann, båda har hopp. Kanske jag mer än honom.

Kan ju vara så att han har dåligt samvete gentomot mig efter allt och inte våga säga att han vill göra slut. Men det ser jag som för grymt för att vara sant eftersom han vet vad jag hoppas på. Svårt...

Du måste nog försöka få honom att svara på om han ens vill att du ska vänta på honom? Det är ju inte rätt mot dig heller. Kan han tänka sig att prata med nån annan om sina problem?

Jag har frågat det. Han svarar att han inte vill förlora mig, men att han förstår om jag inte orkar vänta. Ett väldigt hänsynsfullt svar... Hmm..

Han ska börja gå i terapi för att bearbeta allt han gått igenom. Frågan är ju bara om sånt här går att komma över. Att hitta tillbaka när den ena vill mer än den andre..