Anonym (synd) skrev 2012-09-19 22:15:43 följande:
Att pressen finns där är inte så konstigt, den förstör dock mycket. Vill ni få det att fungera måste din man fortsätta acceptera att det tar tid. Men också lära sig dölja sitt missnöje. Du vet att det inte gör dig hetare, hon måste också veta det. Det är jättesvårt att lyckas med, kräver stora mängder självkontroll.
Detta påverkar garanterat, det är väldigt bra att du är medveten om hur din miljö påverkar dig och vidare din sexualitet gentemot din man. Detta måste ni hjälpas åt att bryta er ur. (beroende på din självkännsla kanske då måste hitta en lösning på detta själv för att stärka dig själv och bli mer självständing från din man, vilket innebär minskad press)
Så du kan ju endå visa din sexualitet för din man, det är en rätt viktigt detalj tror jag. Hur känner du för att vara naken framför din man? Misstänker att du inte gillar det då han visar sin attraktion vilket innebär en press? Hur ser du på din egen kropp?
Jag mår piss. Tvingas dagligen förtränga alla min kännslor för min sambo, just för att inte lägga någon press. Håller absolut på att tappa bort min kännslor för henne i det hela. För oss ligger massa depression, barnafödande, gravida som 19åringar i sthlm, övergivna av vänner etc i bakgrunden. Jag har blivit, pga min mentala styrka, en omhändertagare snarare än partner. Tagit hand om henne alltid, alltid ställt upp och det är visst inte så hett =)
Vi lever helt olika liv. För att vi ska kunna fungera måste vi vara på samma plats i livet. Men jag kan inte tvinga henne växa till sig, bara att vänta. Låta det ta tid. Min terapeut säger att jag måste antagligen lämna alla mina tryggheter i livet och sätta mig på samma nivå som henne. Jag är 23år och sitter i ledningsgruppen på ett svensk framgångsrikt spelbolag. Allt det måste jag kasta bort antagligen. Min sambo är arbetslös, vi har två barn.
Riskerar så otroligt mycket för det här, men då min kännslor faller när jag förtycker dom känner jag mig otroligt vilsen.
När vi var på vårt senaste möte med sexologerna pratade jag enskilt md den kvinnliga av dem för att hon ville veta om det var något som jag döljde för min man. Hon frågade om jag hade känsor för någon annan - vilket jag inte har, om jag verkligen älskade honom osv... jag svarade att jag tror att jag älskar honom men det har blivit mer en kompis. Jag berättade för henne att jag tycker att pendlingen förstör mycket i mitt liv och gör mig tröttare i vardagen. Hon kom då med ett förslag att vi tillsammans skulle skaffa en lägenhet närmre mitt jobb (utöver vårt hus). Jag sa till henne att jag redan har föreslagit detta för min man och han inte går med på att flytta, men hon sa att vi kunde ju testa i några månader för att se om det löser några av problemen. Hon fick mig att lova att jag skulle sätta ett datum där jag har bestämt mig hur jag vill ha det och under tiden fram tills dess göra allt i min makt för att visa min kärlek.
När vi sedan satt och pratade alla fyra igen sa hon detta till min man och jag var nervös för hur han skulle ta det. Han såg lite ledsen ut men han är bra på att spela glad. Sen när vi satte oss i bilen började han storgråta och sa att det är ju lika bra att vi skiljer oss nu eftersom jag inte är säker. Han sa att det är ju onödigt att invänta ett datum då det ska ta slut, och jag höll med honom. Jag var tvungen att åka till jobbet och hade en minst sagt jobbig dag på jobbet. Tankarna gick på högvarv... Vi satte oss ner o pratade när vi kom hem, han sa att han inte ville testa att bo i lägenhet alls. Han frågade om jag älskade honom och jag sa ja. Hur kan man älska någon samtidigt som det känns så fel???
jag åkte utomlands med jobbet en vecka bara någon dag efter detta och det var skönt att släppa problemet lite. När hemresan närmade sig kände jag hur magen knöt sig igen, jag känner mig stressad inför detta med att jag måste bestämma mig. Jag vågar inte bryta upp!!! Jag vet inte vad som håller mig kvar men har lovat mig själv att ge allt nu för att se om något händer i mig. Men hitills är det som innan, tycker att det är skönt när han är iväg.
Jag är glad att vi inte har några barn, som ni har. Men jag antar att era barn känner att ni är olyckliga. Det är kanske bättre för dem att veta att föräldrarna är lyckliga? Även om ni bor isär...
Jag trivs i min kropp och vill att någon ska åtrå den, men när jag klär mig sexigt blir det för mycket för honom... jag vet att jag antagligen kommer att få tillfredställa min man eller att han blir sur. Han säger att jag retar honom... det är en ond cirkel. Jag vill ju åtrå någon lika myket som han åtrår mig. Jag känner ju att jag har det i mig, det är bara gömt just nu eftersom jag inte tänder på min man.
Jag förstår att du inte vill riskera din karriär, speciellt inte när din sambo är arbetslös... men varför har hon inte hittat nåt jobb?
Om du känner att troligtvis kommer att hitta tillbaka till varandra och att det beror på yttre omständigheter så ska man nog hålla i den man älskar. Dina känslor för henne verkar ju finnas där! Frågan är om din sambo tror på er framtid? Det är ju det viktigaste, dålöser man nog alla problem! :)
