Våga separera?!

Det enklaste viset är att prata med honom och berätta hur du känner. Om inte, visa tråden för honom? 

Vill du ge det en sista chans så råder jag dig verkligen att gå i parterapi eller familjerådgivning, det kan vara en lösning till problemen och vem vet ni kanske fixar det?

Om inte, så råder jag er att inte vara tillsammans för barnens skull det är inte bra alls för barnen när dom blir äldre och förstår.. Been there tro mig.

Vad säger han? Älskar han dig? Har han fått hjälp för sin deprission?  

Vi har gått i parterapi, nu var det visserligen ett par år sedan men det gav ingen större effekt.

När jag berättar för honom vad hsn behöver göra och att vi inte kan ha det såhär längre tycker han bara att jag är tjatig och säger att han vet, men inget händer.

För en månad sedan ungefär gick han in i väggen och jag lyckades då äntligen få honom att söka hjälp. Han fick medicin men tycker att det känns drygt med terapi. Jag sa igår att han verkligen behöver KBT och att han lär be om det idag, jag hoppas vrrkligen att han gör det, känns som att det är det det hänger på i princip. :S

Han måste ändra sitt tankesätt och bli fri från känslan av att allt är en kamp. Det ska suckas och stönas om precis allt! Åka och köpa mjölk, få barnen att somna, diska, torka av köksbordet, byta blöja, ja du fattar.

Jag tror att han älskar mig, han vill iag leva med mig, men det kan ju liksväl vara av bekväma skäl.

Der ju för barnens skull jag vill lämna, men jag är rädd för att bli själv. Inte själv i vardagen men ensam, utan man liksom...

Fan vad fin du är som tar dig tid att stötta någon du inte ens känner! :')

Det är ju verkligen så att jag leder honom hela tiden. Som om jag vore hans mamma. Han fixar inte någonting själv. Han kan inte betala räkningar, det är för drygt och "det blir bara fel när jag gör det" trots att jag aldrig klagar utan låter honom försöka och sedan bara fixar det han missat. Samma med tvätt, städ osv. Jag fattar verkligen inte hur han skulle klara sig utan mig. Om han inte hittar någon annan som är villig att ta sig an honom eller flyttar hem till sin mamma så lär hans tillvaro raseras ganska snabbt... :/

Mina föräldrar säger också det, att jag är värd någon som uppskattar mig. Någon som är positiv och initiativrik. Men allvarligt, vem är intresserad av en endamstående tvåbarnsmor med hängpattar?! Jag är visserligen ung, men jag förväntar mig inte att hitta någon ny än på många år. Det är inte därför jag vill lämna, utan för att jag är trött på att vara bitter...

Jag får se om han ber om kbt nu när han pratar med sin läkare, jag tänker inte påminna honom om vad jag sagt innan. Gör han inte det självmant ställer jag ultimatum; kbt eller separation.

Man är aldrig så ensam som när man är ensam i tvåsamhet.

Var inte rädd för att bli ensam, ensam, det är lättare än att leva i ständig frustration, vilket jag tycker det låter som om du gör nu.
En relation ska ge inte dränera dig.

Men jag tror det är ett misstag att nu tänka på en annan man.
Bygg inte upp ditt liv runt en man.
Bygg upp det som du vill ha det, för dig och dina barn. 

För paradoxalt nog är det så att den dagen du är nöjd och lycklig som singel, den dagen kan du gå in i en jämställd relation med en man som blir grädden på moset i ditt liv.

Då behöver du inte en man för att ditt liv ska vara helt, men det är väldigt trevlig med en man som förgyller ditt liv. 
Den dagen behöver du inte finna dig i energitjuvar längre. 

Jag vet att det är läskigt, men du har allt att vinna på att inte stanna kvar i en relation som får dig att må dålgt.               

Våga separera eller inte, ytterligare ett problem med monogaminormen. Den här gigantiska grejen med att "göra slut".

Ingen behöver "göra slut" abrupt med vänner, som när man droppar en bomb. En relation har ju sina ups and downs, det känns bra ibland, sämre ibland. För mig är det obegripligt att en majoritet av befolkningen lever sina liv med en så fixerad och oflexibel samlevnadsstrategi. Och jag sörjer att detta även verkar drabba TS. Jag tycker du ska säga till din man att du vill ha mer tid för dig själv. Och kanske hitta nån annanstans att bo ibland. Ja, göra "halvslut" helt enkelt, om det nu måste ske genom stela, oflexibla och förbestämda steg.

Men ännu bättre vore som sagt om relationen alltid är med om hur den känns. Men så fungerar det ju inte i den här världen där människor späkar sig själva i en förbjudande och förhindrande relationsform som handlar mer om yta och något slags absurt kontrakt, än att ta ansvar för hur en verkligen känner innerst inne. Lycka till.

I många fall är/var jag som du...

Satt fast i ett förhållande med 2 barn på 4a å 2 år, kände ingen som helst samhörighet med mannen, men visste inte HUR jag skulle orka/våga ta mig ur.

En morgon så vaknade vi, och han frågade vad som var fel,

Då flög orden ur mig..."jag vill skiljas orkar inte det här längre, älskar inte dig"

Efter det så kände jag en otrolig lättnad... jag sökte lägenhet för mig och barna....

Lång historia kort kanske...men,

Ett år efter att jag separerat träffade jag mitt livs kärlek, trotts 2 barn och hänpattar*ler*

Vi lever än idag ihop, 8a år senare, och har en dotter gemensamt nu.

Mina barn sedan tidigare bor med oss på heltid, och VI är lyckliga, både barnen och jag=)

Det jag vill säga är... VÅGA göra det som känns RÄTT i hjärtat, låt inte ett dåligt samvete gentemot mannen stå ivägen för DIN lycka.

Era barn kommer inte tacka dig om du stannar kvar och "glömmer" dig själv.